Jag är 43 år, gift och har två barn. Jag är specialistläkare inom psykiatri och har en anställning som överläkare på en psykiatrisk öppenvårdsmottagning. Jag är sjukskriven för att min hjärna en dag bestämde sig för att det fick vara nog. Vårt dittills effektiva samarbete tog slut en vacker majdag. Slut är kanske lite drastiskt uttryck, men jag kunde inte längre utföra mitt arbete. Jag blev sittande på min stol. En fas-säkring gick i hjärnan, som vår psykolog uttryckte det.
Utmattningssyndrom. Mycket forskning och många bra texter finns på detta område. Sammanfattningsvis kan väl ungefär detta sägas. Vår hjärna är designad för korta episoder med stress. Under dessa episoder kan vi prestera mycket och snabbt. Stressen fungerar som en slags turbo eller överväxel för hjärnan. Det är ett väldigt bra och ändamålsenligt system, som hjälper oss att agera och reagera snabbt i pressade situationer. Tilläggas bör att detta system inte är någon nymodighet. Det är äldre än människan i sin nuvarande form och liknande system återfinns i djurriket i övrigt.
En förutsättning för att vår hjärna och stressystemet ska fungera optimalt över tid är att det finns en balans. Efter en episod på överväxel behöver systemet växla ner, svalna av och återhämta sig. Låter rimligt, eller hur? Vad händer annars? Modern forskning visar att stress och närmare bestämt stresshormoner fungerar frätande på hjärnan över tid. Att konstant bada hjärnans nerver i stresshormoner gör att de faktiskt krymper. Nervändarna drar sig tillbaka och det blir glapp i kontakten mellan olika nerver. Signalerna går inte fram som de ska. Lite som när mobilen har dålig täckning; ett och annat ord försvinner och ljudkvalitén brister. Detta får till effekt att bl a koncentrations- och minnesfunktioner försämras. Det ständiga badandet i stresshormoner leder även till t ex försämrad sömn. Ganska självklart. Ofta hinner det gå ganska långt innan effekterna får genomslag i det dagliga livet och inte sällan har det gått alldeles för långt vid det laget.
Så där satt jag på min stol. Kroppen och hjärnan hade gått ihop och strejkade. Det tog mig 1,5 timme att komma upp från stolen. Tack och lov så hade jag ingen patient som väntade. Trots det inträffade försökte jag ändå fortsätta arbeta. Det gick inte. Det som alltid fungerat förut, att bita ihop och ta nya tag, fungerade inte. Sjukskrivning var enda möjligheten. Första månaden satt jag i en fåtölj i stort sett. Att gå till affären 200 meter bort för att köpa en liter mjölk var ett heldagsprojekt.
Hjärnan och dess nerver kan läka och växa tillbaka, men det tar tid. Lång tid. En del funktioner kanske inte kommer tillbaka. Studier visar att reaktionen på stress är påverkad under flera år framåt. Det som hjälper är fysisk aktivitet i lagom dos och meditation. Båda aktiviteterna inverkar lugnande på hjärnan och sänker stressnivåer.
Till min hjälp i rehabiliteringen har jag haft en samtalsterapeut och läkare. Läkarnas uppgift har främst varit bedömning och sjukskrivning. Någon medicinering har inte varit aktuell. Många i motsvarande situation drabbas av nedstämdhet, depression och ångest. Detta är dock tillstånd som, i hjärnans kemi, är skilda från utmattningstillstånd. Inte sällan samexisterar de. Inte i mitt fall. Glädjen i livet finns och någon ångest har jag inte haft.
Hur kunde det då bli såhär. Jag, om någon, borde ju ha koll på det här området. Min terapeut sa vid ett av våra första möten att min hjärna fungerar på samma sätt som alla andras. Nej, sa jag lite på skoj. Med en blick i backspegeln är det inte så förvånande att min hjärna till slut gick i strejk. Jag befann mig mer eller mindre i aktivitet eller stress dygnets alla vakna timmar. Mottagning, möten, intyg, administration, handledning, jour, pendling, hus, trädgård, matlagning, disk, aktiviteter av alla de slag. Liksom i alla andras liv rullar inte heller mitt liv på någon slags välsmord räls. Vid de mest opraktiska tillfällen dyker sjukdom och död upp utan förvarning. Tiden krymper, allt ska hinnas med. Nivån av stresshormon får aldrig möjlighet att helt sjunka undan. För att spara in tid försakades de möjligheter till återhämtning som tidigare fanns. Trädgården började förfalla, matlagningen gick ner på sparlåga. Krukväxterna dog ut för flera år sedan. Sista året innan sjukskrivning klarade jag inte av att lyssna på radio i bilen. Min hjärna signalerade klart och tydligt att den inte orkade med mer stimulans.
Redan 2008 körde en kollega mig till akuten eftersom mitt hjärta höll på att spåra ur med bl a mängder av extraslag. Det var inget fel på mitt hjärta, det var stress och bristande återhämtning. Jag sjukskrev mig inte, utan var tillbaka på jobbet dagen därpå. Så är det nämligen att vara Stålmannen. Föga anade jag att min styrka också var min Kryptonit. Det finns mycket att tänka och skriva om de bakomliggande mekanismerna till mitt beteende. Mekanismer som inte på något sätt är unika för mig. Den frågan lämnar jag dock i nuläget här.
Drygt ett år har gått och min hjärna läker sakta, men säkert. Just nu befinner jag mig i ett slags gränsland. Det närmar sig en återgång till arbetslivet. Till att börja med i form av arbetsträning motsvarande 25%. Inget patientarbete. Det kommer nog dröja ett bra tag till.
http://www.1177.se/Vastra-Gotaland/Fakta-och-rad/Sjukdomar/Utmattningssyndrom/
Tillägg 2016-10-12
Sidan och mitt inlägg om utmattningssyndrom har fått en mycket större uppmärksamhet än jag någonsin kunde föreställa mig. Det är naturligtvis fantastiskt roligt. Uppmärksamhet behövs kring ett tillstånd, som blir allt vanligare.
Det kommer många kommentarer, som är både tänkvärda och intressanta. Tack! Jag förstår att det finns ett stort behov av att prata kring det här ämnet ur olika vinklar.
Dessvärre räcker inte min energi, som är begränsad, till att ta hand om alla kommentarer. Det har snabbt blivit en överväldigande administration, som min hjärna inte mäktar med. Jag har därför beslutat att ta bort möjligheten till kommentarer i nuläget.
Det kommer tyvärr innebära att redan skrivna kommentarer inte kommer synas, vilket jag beklagar. Jag hoppas kunna aktivera denna funktion igen längre fram.
Allt gott,
Niklas
Tillägg 2021-06-04
Jag aktiverar kommentarsfunktionen igen. På försök.
Allt gott,
Niklas
Denna sjukdom är hemsk. Sjuk sedan 4 år och jag har försökt flera gånger att återgå till mitt jobb. Jobbar 50% sedan 1 år och det fungerar till och från. Saknar riktigt hjälp, stöd, behandlingsformer och framförallt förståelse från arbetsgivare.
Hej Maria! Det är ledsamt att höra om bristen på stöd och förståelse. Jag hoppas du på något sätt att hitta bra hjälp. Men jag vet också att det tar energi att själv behöva leta. Jag önskar dig all lycka på din väg mot ett hållbart liv.
Allt gott,
Niklas
Håller med dig! Just nu känns det så tröstlöst och som om jag aldrig kommer komma tillbaka till den jag en gång var. Jag läste en utvärdering av min tidigare chef, där jag fick superlativ på min arbetsinsats. Jag var engagerad på möten och tog tag i saker och var alltid serviceinriktad mot både kollegor och anställda (jobbar inom kommunen och då som administratör, idag som projektadministratör och ekonomiassistent). Idag kan jag inte hålla något alls i huvudet och missar viktiga möten samt glömmer arbetsuppgifter som dessutom inte kommer upp i huvudet utan dom missas helt enkelt. Jag har motat en sjukskrivning och lever idag ensam med min son och känner stressen krypa inpå om jag blir sjukskriven. Hur ska jag få tillvaron att fungera då? Det finns INGEN förståelse, trots att ämnet är så upplyst idag. Kollegor snackar skit och tycker att jag missköter mitt jobb så jag börjar inse att jag snart får överlämna min plats åt någon annan men samtidigt denna stress…det är ett moment 22.
Åh vad sorgligt att höra. Jag hade bra förståelse från min dåvarande chef och Försäkringskassan samt min psykiater. Förra sommaren blev jag dålig igen, låg sex veckor sjukskriven över sommaren, skiftade mellan sängen och soffan, och väntade på förbättring. Mådde dåligt dygnet runt och kunde inte ens gå ut med hunden. VåC sjukskrev mig över min semester och lite till, och jag hade verkligen INGEN semester, bara sjukdom. Återgick på deltid snabbare än VåC tycker behövdes och gick sedan upp i heltid så fort jag orkade.
I år fick jag höra att min nuvarande chef tyckte att jag hade haft semester fast jag var sjuk. Jag blev helt förstörd, jag förstår att det beror på okunskap, men att inte kunna göra någonting alls, knappt ens äta, och må dåligt dygnet runt, är allt annat än semester, tvärtom. Jag vet inte hur jag ska hantera känslan av frustration att någon tycker att jag visst haft semester. Jag kunde varit inlagd, men valde att vara hemma enbart för att jag inte kan leva utan min hund, och jag chansade på att jag inte skulle ta livet av mig och att läkemedlen skulle hjälpa, vilket var en enorm påfrestning för min sambo – att lämna någon som vill dö och som har en klar plan för det måste vara fruktansvärt, särskilt då han inte går att nå på sitt arbete.
Jag har en tanke om att skriva ner hur det var och är, men är rädd att bli lika dåligt bemött och då blir jag bara ännu mer ledsen och besviken och det vågar jag inte riskera.
Ta väl hand om dig, se om du kan hitta någon bra terapeut som kan hjälpa dig hitta andra sätt att leva, när man är i ekorrhjulet hinner man inte ens tänka på alternativ och lösningar, man är fast i karusellen och det i sig gör en ännu sämre.
Min erfarenhet av sjukskrivning (gick från 150 % arbete till 2 år helt sjukskriven) är att 75 % av ens inkomst plus de skydd man har via facket räcker mycket väl, man blir av med en del kostnader också (tex tjänade jag in pendlingskostnad, kostnad för extra saker man gör när man är frisk såsom träning, kurser, äta ute, köpa kläder osv, handla saker till hemmet och så vidare). För min del har FK aldrig krånglat, tvärtom var det när mun handläggare sa ”inser du inte hur sjuk du är?” som jag inte längre kunde argumentera för att gå tillbaka till mitt arbete helst dagen innan jag kraschat. Det finns handläggare som har full koll på vilka som verkligen är i en kris, jag hade aldrig ens föreställt mig att bli sjukskriven, och definitivt inte så länge som två år… Men utan det hade jag nog inte levt idag.
Vad jag vill säga är att det inte måste bli en katastrof bara för att man ramlar över gränsen och inte kan arbeta. Det kan också bli ens räddning, MEN man behöver hjälp av de som kan då – psykiatrar, läkare, terapeuter och andra som har erfarenhet och som kan hjälpa till att hitta lösningar på framtiden.
Önskar dig all lycka på vägen och hoppas på att det på något sätt ordnar upp sig för dig. Kram
Och jag behöver antingen läsa igenom inlägg innan jag skickar dem, eller ha en telefon som inte ändrar till fel ord ?
Vill också förtydliga att jag alltså först var sjukskriven två år, sedan ny arbetsplats och efter några år ytterligare ny arbetsplats, där jag då blev sjukskriven från förra sommaren (pga en pytteliten extra arbetsuppgift och påsamlad trötthet/utmattning under året).
Haha, ja mobilens ”autocorrect” skulle man vilja ändra till ”autofel”, eller hur! 😀
Jag förstår hur du tänker men i mitt fall så har jag en son med ADD och autistiska drag, som behöver stöttning och guidning genom skolan. Han har precis börjat gymnasiet efter att ha gått på resursskola och det är en stor omställning för honom. Han är helt slut när han kommer hem på eftermiddagarna och sprider sina grejer överallt i lägenheten och jag får gå och plocka och det suger sååå mycket energi men jag klarar verkligen inte av röran…!
Jag ska gå en digital kurs i hur man stöttar en tonåring på bästa sätt och hoppas därigenom få lite bra tips och idéer men som sagt, det mörka molnet som hänger över mig, det där jag känner en stress av att bli sjukskriven, det molnet blir jag inte kvitt. Jag har redan dragit ner på alla kostnader och har jobbat hemifrån det senaste året (pga pandemin) så jag ser inte att jag kommer kunna dra ner mer än så. Skulle jag bli sjukskriven nu så blir det en stor smäll.
Jag separerade för ett år sedan, drygt och lever idag ensam. Ingen att falla tillbaka på och ingen pengabinge att ta ifrån- Däremot så har jag en försäkring som jag ska kolla igenom och se om den kan bidra till något OM jag skulle bli sjukskriven. Den heter Sjuk Kort/Lång så av namnet att döma så borde den ge lite trygghet men energin finns inte riktigt att kontrollera detta och minnet är ju sedan länge bortblåst så jag minns ju inte vad bankmannen sa när jag tecknade den…
Detta med minnet, vilket handikapp DET är då! Blir sååå frustrerad!
Hittar inte ord och kommer inte på namn eller såna här grejer som faktiskt kan vara till hjälp. Jag skulle verkligen behöva en personlig rådgivare i ALLT. Från att klä på mig till att hålla i schemat för veckan samt planera en matsedel som sedan bara skulle skickas hem…DET vore något!
Nä, nu måste jag fokusera lite.
Ta hand om dig!
Kram
Madeleine