Betraktelser längs livets slingrande stigar

Utmattande beteende

Idag blev det arbete hemifrån. Snöfall och halka på vägarna och sommardäck på bilen. Tid för byte till vinterdäck är bokad imorgon. Inget att göra åt. Med lite trixande lyckades jag komma åt jobbmailen och lite annat. Saker att ta tag i saknas som vanligt inte.

Det var faktiskt inte alls dumt att sitta hemma i fåtöljen med brasa i kaminen och jobba i lugn och ro. Tyst, lugnt och med en kopp kaffe inom räckhåll.

Dessvärre hamnade jag i ett av mina utmattande beteenden; att inte pausa. Som så många gånger förut. Bara ett mail till. Och ett till. Bara den grejen också. Tills ögonen värker och huvudvärken kommer krypande. Jag satt nog och jobbade 2-3 timmar i ett svep utan paus.

Det här är ett beteende jag känner väl hos mig själv. Oavsett om jag gör något lustfyllt eller tråkigt. Ett beteende jag verkligen har jobbat med att komma ifrån.

Från början var jag helt döv gentemot koppens och hjärnans signaler på trötthet och behov av paus. Det har blivit bättre, men är fortfarande svårt för mig. Så min viktigaste strategi är att sätta upp beting eller gränser. Att till exempel gå igenom mail i 30 minuter och sedan pausa. Att städa ett rum och låta de andra vänta till en annan dag. Att vandra i 45 minuter och sedan sätta ner ryggsäcken, ta en rast och dricka.

Det är absolut inget jag gör automatiskt. Jag är fortfarande dålig på att lyssna på kroppens signaler, även om jag blivit bättre på det. Helt klart behöver jag använda mina strategier.

Idag glömde jag bort det och mitt gamla beteende fick köra på helt gränslöst.

Kanske är det här ett exempel på varför en del drabbas av utmattning och andra inte. Min oförmåga att lyssna på kroppens signaler och att agera på ett sunt sätt utifrån det har utan tvivel varit en bidragande faktor på vägen mot min krasch 2015.

Att förändra beteenden är inte gjort i en handvändning. Om(när) man halkar tillbaka i ett destruktivt beteende är det en möjlighet att lära sig något mer och vilka fallgropar som kan dyka upp. Jag försöker se det så iallafall, även om det kan kännas frustrerande.

Imorgon är en nya dag och väderprognosen talar för en hel del snö. Det blir arbete hemifrån igen. Med pauser.

12 kommentarer

  1. A Mary

    Undrar vad det beror på? Känner igen beteendet. Men förstår inte varför vissa har det och andra inte. Människor kanske är mer eller mindre förankrade i sina kroppar och hjärnor kanske?

    • Niklas

      Kanske. Men varför kan man undra. En del av förklaringen skulle kunna vara att en del har fått det med sig under uppväxten och andra inte. Att ha haft föräldrar som betett sig på ett sätt man omedvetet tagit efter. Helt eller delvis. Sen tror jag det kan finnas förklaringar på en mer övergripande samhällsnivå där prestation värderas högt medan egenskapen att kunna pausa knappast genererar några titlar i stil med veckans medarbetare. Förklaringarna är nog många och individuella.

      • A Mary

        Ja, det är ofta de förklaringar som ges. Och som jag själv tänkt. Att en psykologiserar. Eller ser det på samhällsnivå. Är inte negativt inställd alls till de förklaringar. Men tänk om det egentligen är försök till förklaringar till något som egentligen handlar om att vi har olika egenskaper? Att kunna koncentrera, vara lyhörd och inte släppa fokus var kanske något som var angeläget en gång i tiden för människoflockens överlevnad. Inte så nödvändiga egenskaper i vår tid, snarare farliga, men kanske där förklaringen finns till att vi är olika? Tänker att även i en syskonskara att barn kan vara helt olika. Oavsett vad föräldrar förmedlat.

        • Niklas

          Jag tror det du skriver är väldigt centralt. Vi är alla olika. Det är en enorm tillgång att kunna fokusera och koncentrera sig på något. Säkerligen är det en egenskap som bidragit och bidrar till människosläktets utveckling, samhällets utveckling. Med allt vad det innebär. Det ger möjligheten att verkligen djupdyka i något om man säger så. Sen behöver det, precis som allt annat, ske inom ramen för någon sorts balans.

  2. Sanna

    När jag jobbar hemma missar jag ofta lunchen och även att klockan har blivit 17. Men som tur är har jag en hund som stör mig lite då och då så jag får naturliga pauser. På jobbet försöker jag att byta miljö då och då genom att gå ut och sätta mig i soffan en stund. Ibland glömmer jag bort det men oftast får jag en känsla att det vore bra och då lyssnar jag. Generellt tror jag att det krävs att man accepterar ett nytt beteende och inte känna sig dålig eller misslyckad för det. Och samtidigt acceptera att det inte funkar ibland.

    • Niklas

      Tack för din kommentar och för att du delar med dig av dina erfarenheter Sanna! Jag har själv hund och det är helt klart en tillgång i de här sammanhangen. Och många andra! 🙂

  3. Charlotte Falk

    Hej
    Visst är det intressant hur vi låter bli, inte kommer ihåg att ge oss det vi vet att vi mår bra av. Självkärlek. Är också att vara tålmodig med sig själv när vi lär om till nya vanor. När vi vill ändra på något vi gjort i åratal, .I måleriet pratar vi om mellanrummen betydelse, att de har en funktion utan dem kan vi inte se det som finns. Kanske börjar, bidrar det till förändringen att vi värdesätter mellanrummen så som vi värderar det det vi tar paus ifrån. Och snällhet….med sig själv när vi tränar nytt. Tankar från mina erfarenheter och det du skrev. .
    Charlotte

    • Niklas

      Tack för din kommentar och dina reflektioner Charlotte! Det där med mellanrum är spännande. Mellanrum eller tomrum. Ibland finns svaren där!

  4. Ninni Lagerdahl

    Tack för din berättelse. Känner så väl igen det att jag ”glömmer” lyssna på kroppen och ta paus. Tror ibland att det bara är jag som ”brottas”med detta??
    Vet så väl hur viktigt det är att pausa i arbetet.
    Ha en fin dag 🕯🍁
    Ninni

    • Niklas

      Du är långt ifrån den enda Ninni! Ha en fin dag du med! 🙂

  5. Jens Björklund

    Det känns som att både samhället och vi som individer värderar ansträngningen högre än faktiskt resultat. Det är viktigare att jobba hårt än att leverera. Vi mäter och värdesätter tid. Få vill betala mer till snickaren som bygger något på en halv dag än till den som behöver en hel dag på sig. Vi stimuleras därmed till att bli snabbare, hinna mer på samma tid. Vilket också gör att vi helt saknar begrepp om vad som är normalt eller rimligt. Är det ett Mail per 5 min eller ett i timmen? Detta gör i sin tur att all tid vi inte lägger på att direkt producera upplevs som att vi ”smiter” från att arbeta/producera. Trots att vi kanske vet att pauserna i längden leder till bättre resultat.

    • Niklas

      Tack för kommentaren! Man kan ju ibland fundera över om vi verkligen är så smarta som vi vill tro… 🙂

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: