Idag hade jag sagt till mig själv att jag ska vila. Det har varit mer fullt upp än vanligt senaste dagarna och jag har flängt mellan olika aktiviteter och göranden. Sommaren är här med besked. 26 grader och sol från klarblå himmel. Jag önskar att det hade sett likadant ut i huvudet, men skymmer molnen solen nästan helt.
Efter att ha klarat av det mest nödvändiga har jag slagit mig ner i en solstol i skuggan. Det fläktar behagligt och hunden ligger utslagen under mina ben. En sinnebild av frid kan man tycka. Nu återstår tricket att få hjärnan att fatta det. Vart jag än vänder tankar eller blick finns det saker att göra. Planera målning av huset, klippa ner buskar, tömma diskmaskinen, rensa garderober, städa förråd, köra till tippen osv osv osv. Det hjälper inte direkt att ljudet av gräsklippare, häcksaxar och cirkelsågar ligger som ett kontinuerligt bakgrundsbrus. Det blir tydligt hur starkt min oförmåga att vila är kopplat till tankar.
Tack och lov har jag kommit en bra bit sedan min krasch 2015 och kan i högre utsträckning se tankarna för vad de är; tankar. Jag kan i högre utsträckning faktiskt strunta i saker mina tankar säger att jag borde göra. Klippa gräsmattan t ex. Där kan jag för övrigt känna ett moralist stöd i att det är bättre för både miljö och insekter att låta det växa. En surrande sommaräng är inte så dumt. Helt kan jag dock inte frigöra mig från tanken att jag kanske åtminstone borde hålla det lite klippt in mot grannen. Och det kanske är bra för grannsämjans skull. Det får bli en annan dag isåfall. Idag ska jag vila.
Nej, jag har fortfarande en bit kvar innan jag kan säga att tankarna inte påverkar mig. Vilket jag bedömer är orimligt. Det kommer alltid finns kvar spår på djupet. Spår som gått i arv i generationer.
Min förmåga att vila har förbättrats och utvecklats ljusår de här åren. Det är jag tacksam för. Jag har blivit bättre på att observera mina tankar och känna vad som händer i kroppen. Som nu när jag har förutsatt mig att vila. Det är inte bara tankarna som kommer. Det börjar liksom krypa i kroppen. En känsla av rastlöshet kommer i vågor likt mentala frossbrytningar.
Att skriva en liten text är troligen ett sätt att smita undan mitt ålagda vila. Samtidigt tror jag att det ger mig en möjlighet att vända och vrida på situationen. Att titta närmare på det som händer och kanske hitta någon ny vinkel. Fundera över vad jag lärt mig senaste åren och vad som varit hjälpsamt.
Nu när jag kommit såhär långt i mina funderingar dyker det upp ett slags svar. Jag vill återuppta meditation. Det var nog en av de viktigaste komponenterna i min rehabilitering för åtta år sedan; daglig meditation. Jag upplevde det som mycket välgörande och tror att jag fortfarande bär med mig ett annan syn på tillvaron och mina tankar tack vare det. I mer än ett år mediterade jag dagligen och kan faktiskt inte svara på varför jag slutade. Det är nog som med många andra goda vanor; de är lättare att tappa när omständigheter förändras.
Ju mer jag funderar, desto klarare blir svaret. Det är lustigt hur man kan komma på saker man egentligen vet.
Nu ska jag sitta här en stund till innan jag rotar fram meditationskudden ur något förråd (Jag misstänker att den behöver vädras. Hoppas inte det bor en musfamilj eller något annat i den.). Faktiskt är det så att både kroppen och hjärnan har lugnat sig en hel del vid tanken på att återuppta meditationen. Jag känner på mig att det här kan bli riktigt bra.
Tack för du delar med dig. Är förälder till vuxet barn som drabbats vid ungefär samma tidpunkt som dig . Är det något råd du kan ge oss anhöriga. Vi bor långt ifrån varandra också?
Det är en grannlaga uppgift att försöka ge råd. Föräldrar-barn-realtioner kan se så oerhört olika ut också. Men i grunden tänker jag att som förälder kan man alltid lyssna och stötta. Det kanske kan vara lockande att försöka ge råd, men det tror jag generellt kan vara klokt att vara återhållsam med. Tricket för den drabbade är att hitta sin egen väg framåt och hur den ser ut kan ingen annan veta. Så lyssna och stötta. Erbjuda sin hjälp i den utsträckning det är möjligt. Jag önskar ditt barn och dig all lycka!
Ja tänk att det ska vara så svårt, att vila, bara vara.
Japp! Men det hjälper trots allt att öva. Även om det tar tid och man kanske inte upplever några framsteg, så tror jag det blir bättre på sikt.
Det är bra att meditera av flera anledningar. En är att då tror hjärnan att vi ”gör” något, när vi använder kroppen. Och då känner hjärnan sig nöjd????????. Trots att hjärnan o tankarna får vila…
Utan alla dessa frågetecken förstås. Det går ju inte så bra med emojis nu 😉
Det är bra att meditera av flera anledningar. En är att då tror hjärnan att vi ”gör” något, när vi använder kroppen. Och då känner hjärnan sig nöjd????????. Trots att hjärnan o tankarna får vila…
Meditation är spännande på så vis att upplevelse utvecklas ju mer det praktiseras. Är min erfarenhet. 🙂
Har hade ett KBT samtal i fredags, compassionfokuserad terapi. Då föll alla pusselbitarna på plats. Har mått ganska dåligt genom att jag lämnat en 12 årig relation, samt har inte vetat om jag kunde bo kvar i huset. Men det är löst nu. Men det jag kom fram till var att vem är det som ställer alla krav på mig? Insåg att alla mina vänner och mina barn älskar mig för det jag är och inte vad jag är. Jag har visserligen vetat om detta i 20 år. Men allt föll på plats i fredags och känner mig riktigt tacksam och lycklig för första gången på 4 år.
Alla krav som ställs på mig är indirekt jag själv som ställer dem.
Men nu räcker det. Jag valde att välja att vara snäll mot mig själv.
Jag behöver inte prestera ett piss, jag vet att jag duger som den jag är.
Det låter som ett riktigt genombrott. Härligt! Och grattis! Tack för att du delar med dig av din upplevelse och erfarenhet Jon.
Tack Niklas – dina inlägg ger alltid upphov till eftertanke.
Tack för att du läser! 🙂