Såhär i höstlovstider sätts man som utmattad på prov i sitt föräldraskap. Att vara förälder ställer krav man inte kan sjukskrivas ifrån. I mitt fall är vi två, som kan dela på föräldraskapet och i möjligaste mån ge varandra utrymme för vila och återhämtning. Det funkar till viss del, men inte alltid. Det är ju bara jag som är sjukskriven. För resten av familjen gäller skola och arbete. Inte alltid på samma tider. Livspusslet upphör inte magiskt att vara en utmaning bara för att man blir sjukskriven. Tvärtom kanske. Just nu är det som sagt höstlov och önskemål på aktiviteter framförs. En uschlig situation för den utmattade föräldern.
Nej, pappa följer inte med till badhuset. Nej, pappa orkar inte. Nej, pappa behöver vila idag. Nej, nej, nej.. Det kan kännas som att det är det enda svar jag har nuförtiden, även om det är inte helt sant. Vad jag har är en hjärna, som är stenhård med vad den orkar med och inte. Närmast noll förhandlingsutrymme.
Höga ljud, stimmig miljö och många människor är exempel på saker den har mycket låg tolerans för numera. Barn är experter på att med små medel skapa miljöer av det slaget. Har man dessutom samlat ett flertal i en lokal med vidrig akustik(badhus t ex), blir effekten förödande. De hade lika gärna kunnat plocka ut hjärnan och sparka boll med den. Det är naturligtvis inte deras fel. De är barn och beter sig som barn ska. Det är min hjärna som är paj.
Något jag behövt och behöver hantera i min utmattning är att min hjärna emellanåt inte orkar med mina barn. Att försöka förklara saker för dem, som jag själv knappt förstår. Förstår gör jag väl till viss del, men det är så mycket mer än trasiga nerver i hjärnan det handlar om. Effekterna av det kan kännas oberäkneliga och svåra att förutsäga. Det som fungerar ena dagen kan vara omöjligt dagen därpå. Efter hand har jag lärt mig (och lär mig fortfarande). För mig handlar det väldigt mycket om att lyssna på och respektera kroppens och hjärnans signaler. De signaler jag förut struntade blankt i. Tillvaron blir lite lättare att hantera när jag samarbetar med kroppen och hjärnan.
De här sakerna är inte lätta att förklara för barnen.
Jag försöker vara noggrann med att det är min hjärna som är trött och att det inte har något att göra med mina känslor för dem.
Som kanske är bekant för de som har barn, är de ofta väldigt raka, ärliga och inte alltid snälla. Det är inte störtkul när dottern med uttalad sarkasm meddelar familjen att ”Nu är pappas hjärna trött igen!”, ni vet sådär med tungan under underläppen. I sådana situationer försöker jag le, men visst hugger det till. Det är inte långt borta med tankar kring värdelöshet och misslyckande när barnen blir besvikna över att en planerad aktivitet ställs in. Alternativet då? Ja, det är att försöka bita ihop och trotsa den trötta hjärnan. Resultatet av sådana uppror brukar inte bli bra. Hjärnan är inte det minsta förstående, empatisk eller tillmötesgående. Ibland kan det faktiskt fungera bra att gå emot den, men det är nästan omöjligt att veta på förhand. Jag blir allt mindre benägen att chansa.
Åka på utflykter till skogen och havet brukar fungera bra, men det står ju inte precis överst på önskelistan över aktiviteter. Fågelsång och kottar har en måttlig dragningskraft(När de väl är där brukar faktiskt kreativiteten vakna på ett sätt den inte gör hemma bland skärmar och Pokémons, även om det starkt förnekas på hemmaplan.). Motivationsarbetet för att få med dem kan dessvärre vara rätt tröttande.
Det gäller att välja sina strider.
Vart vill jag då komma med det här? Det är inte lätt att vara förälder i vanliga fall. Det blir inte lättare med en utmattad hjärna. Hur man kan tackla det här beror nog på många olika saker, bl a barnens ålder, det egna psykiska måendet utöver utmattningen och inte minst kunskap om det egna tillståndet.
I mitt fall kan utmattningssyndromet nog delvis förklaras av att jag inte bett min omgivning om hjälp, när det faktiskt behövts. Det är ytterligare en sak jag nu håller på och lär mig. På olika områden. Jag behöver ibland be om hjälp med att t ex få vara ifred. Nästa utmaning är att faktiskt ta emot hjälp i större utsträckning än tidigare. Även där kan det ta emot.
Utöver att be om hjälp, så tror jag att det viktigaste är att försöka vara så öppen och ärlig som möjligt mot barnen(och andra närstående naturligtvis). De känner ändå på sig när något inte är som vanligt eller inte står rätt till. I mitt fall så tror jag att jag kan klara det rätt bra, men även här kan det ibland vara klokt att ta hjälp. Från vem och hur beror på en mängd faktorer, men det kan vara värt att överväga.
För att hjälpa någon annan måste man först hjälpa sig själv(Lättare sagt än gjort!). Din egen syrgasmask ska på innan du hjälper grannen. Jag försöker tänka på det och måste ofta påminna mig själv. Genom att ta hand om mig själv och min hjärna, så ökas möjligheterna för tillfrisknande. Det är det bästa jag kan göra för mina barn. Ja, jag kan bli ledsen där och då, när de blir besvikna. Känslan av skuld och otillräcklighet kan bli smärtsam. Där och då. I förlängningen ökar förhoppningsvis mina möjligheter att finns där för dem, på ett bra sätt, under en lång tid framöver.
Kommentera