Betraktelser längs livets slingrande stigar

Med själen på efterkälken

Jag jobbar 80% och är ledig på fredagar. Det är vad jag mäktar med. Efter sjukskrivningen för några år sedan återgick jag gradvis till arbete och kom upp till 75%. Där någonstans gick gränsen kände jag. Men ibland kan 80% kännas tufft. Att priset gränsar till vad min hjärna klarar av att betala.

Igår kväll efter fyra dagars arbete satt jag i fåtöljen med påtaglig tinnitus(högfrekvent pip á la gammal tjock-tv) och en känsla av att befinna mig i en bubbla. Inte speciellt njutbart. Det blev en sväng till havet med hunden, men utan påtaglig effekt på hur jag kände mig. Själen har hamnat på efterkälken.

Nu är det fredag. Jag sitter i trädgården och reflekterar över sakernas tillstånd. Morgonen har inletts med långsam hundpromenad och frukost. Kaffe. En lugn stund. Vädret är ytterligt behagligt; molnigt och ljummet(Varken jag eller hunden uppskattar sol och för mycket värme.). Tjutet i vänsterörat har sänkts några decibel och världen börjar återfå nyanser.

Mitt arbete tar en hel del av mina mentala resurser i anspråk. Patientsamtal, dokumentation, bedömningar och möten. Hjärnan går på högvarv. Den är bra på det den gör och jag får för det mesta gjort det jag ska. Med lite sund eftersläpning på vissa områden. Att hålla efter mailen är en utmaning…
Sen tillkommer en hel rad av påfrestningar som fyller varje lucka. Ljud och buller, bilkörning och allmänt stökiga miljöer som t ex mataffärer.

I efterförloppet av min sjukskrivning gick jag och pratade med en psykolog på företagshälsovården några gånger. Vid ett tillfälle gjorde han en jämförelse som jag burit med mig sedan dess. Att arbetet för mig är som att jobba på stort djup under vattnet. Ju längre jag stannar, desto tuffare blir effekterna och symptomen. En form av mental trycksjuka. Ett tillstånd jag är mycket mer känslig för i kölvattnet av min krasch

Så det gäller att jag tar mig upp till ytan mellan varven. Där jag kan andas frisk luft och röra mig fritt. En promenad på lunchen, att sitta i skuggan i trädgården, att sortera tankar genom att skriva(Den här formen av skrivande sker med lust och bara för min egen skull.). Hjärnans varvtal sjunker. Jag kommer i kontakt med mig själv och min omgivning igen. Själen hinner ifatt.

Det funkar än så länge. Jag måste bara vara noggrann med att ta mig upp till ytan så snart jag får möjlighet. Se till att jag gör det. Påminna mig själv.

Jag inser att det här inlägget är besläktat med ett jag skrivit tidigare om bakslag. I nuläget tänker jag dock inte på det som bakslag. Mer som att jag fortsätter lära mig att lyssna på de signaler kroppen och hjärnan skickar. Försöker lista ut hur jag vill och kan leva det här livet.

Betalar jag ett för högt pris kan jag undra. Det svider i den själsliga plånboken när fakturan ska betalas. Tack och lov ger symptomen med sig när jag kommer upp till ytan. Men emellanåt tar det nu så lång tid i anspråk att själen hunnit ifatt lagom till att jag ska sätta mig i bilen och åka ifrån den igen.

Semester blir bra.

16 kommentarer

  1. Astrid

    Att sätta sig ner och invänta själen… det gjorde man nog varje dag innan ”sociala medier ” ville i formera om allt möjligt och omöjligt onödigt.
    Kura skymning…. unplugged.

    • Niklas

      Så är det nog. Det kommer bli mycket unplugged kura skymning för min del framöver. 👍🏻

  2. Stefan

    Som lekman men med praktisk erfarenhet av att krascha själv mentalt vill jag varna dig, trots att du är psykiater själv. Du kan få betala det högre priset om du inte ser upp.

    Jag hade en ”lättare” mental krasch vid 30 och trodde sen i många år att jag nog hade kontroll för att inte passera den gränsen igen, det hade jag inte helt. Min sista och definitiva krasch kom 25 år senare. Ingen vill vara med om detta, det kan jag lova. Fortfarande mycket besvär ca 9 år efter senaste kraschen, även om jag blivit lite bättre.

    Jag gillar din blogg och återkommer hit ibland. Skriv på och Sköt om dig!

    • Niklas

      Tack för din omtanke Stefan! 🙏🏻 Jag lever med sviterna efter min egen krasch. Mycket har jag förändrat i mitt liv och mycket är sannolikt kvar. Förändringarna kommer i den takt jag förmår. Med ständig medvetenhet om risken för en ny krasch. Kanske kommer den. Kanske inte. Jag håller tummarna för inte och forsätter min strävan efter ett hållbart liv.
      Att vara psykiater innebär dessvärre inget som helst skydd. Kanske kan det finnas en fördel i att ha viss insikt i en del mänskliga beteenden och psykologiska processer. En av dessa är att förändring är svårt. Allt gott till dig och tack igen för din omtanke.

  3. Annika Tauberman

    Alltid lika givande och för mig inspirerande att läsa det du skriver! Du sätter ord och bilder på tankar som yr upp. Tack

    • Niklas

      Tack vilken fin feedback! 🙏🏻😊

  4. Carin Bengtsson

    Uppskattar att du skriver och tycker att det väger tungt! Känns skönt att veta att även kunniga utbildade som du inte förstått att bromsa i tid även om jag inte önskar att någon ska hamna i denna sjukdom! Jag har varit sjuk i 21 år nu och lever med sviterna fortfarande. Det går ganska bra ändå, tycker jag.
    Reagerar på att du så oförståndigt jobbar 4 dagar i sträck i stället för 2 i taget med en ledig emellan, särskilt när du beskriver dina reaktioner! Jag förstår att det är frestande med 3 dagars långledigt men det är inte så bra! Lev “randigt” är ju ett bra råd, smårandigt, brukar man säga!
    Allt gott till dig!

    • Niklas

      Tack för din omtanke Carin!
      Det där med förståndiga och oförståndiga beteenden kan ju vara olika beroende varifrån de betraktas. Den egna situationen är inte alltid(sällan) densamma som andras, även om det kanske kan ligga nära till hands att tro det.
      Jag tänker att den enskilda individen förmodligen gör sitt bästa utifrån sina förutsättningar. Så även jag.
      Det finns en grund för mitt beslut att jobba som jag gör och jag vågar påstå att det inte är oförstånd.
      Fungerar ett smårandigt liv för dig så är det ju fantastiskt bra! Våra vägar är alla olika och jag önskar dig all lycka på din.
      Allt gott till dig med!

  5. Pia Borrman

    Tack Niklas! Jag är så glad att du fortsätter skriva. Inte minst nu med lite perspektiv på sjukdomstiden men ändå inte helt frisk.
    Dagens text hade kunnat vara jag som skrivit! Så mitt i prick! Mental trycksjuka – så bra bild!
    Själv har jag varit sjuk i omgångar under många år och jobbar nu 75 %. Jag är väldigt glad för tiden med hemarbete och mindre sociala kontakter för egen del. Kommer inte att pressa mig till mer än så och om fk till slut nekar sjukpenning går jag ner i arbetstid.
    Varmt lycka till på ditt djupa vatten! Jag tror att du har full koll på vad du behöver och klarar.

    • Niklas

      Det där med frisk och sjuk är intressant. Jag kan fundera över vilket som är vad. Jag tänker på mig själv som frisk, även om jag har symptom. 😊 Önskar även dig ett varmt lycka till!

  6. Nina Bolay

    Hej Niklas!
    Tack för dina kloka ord som beskriver bakslagen som jag också upplever dem på pricken: “Ju längre jag stannar, desto tuffare blir effekterna och symptomen.”
    4-5 timmars arbete/dag är vad jag orkar men de dagar jag jobbar mer tär på energireserven.
    Det är en svår balansgång mellan min vilja att göra ett bra lärarjobb samtidigt som jag behöver prioritera min hälsa högre…

    • Niklas

      Tack för din kommentar! Det blir svårt när ekvationen inte går ihop som man vill. Viljan spelar liksom ingen roll. Man får försöka hitta ett sätt att acceptera och förhålla sig tänker jag. Svårt!

  7. annahelgesson

    Hej Niklas! Först och främst vill jag tacka för dina inlägg. De är fina, innerliga och lagom utlämnande. Jag har själv gått igenom en utmattning och arbetet att komma vidare fortsätter och kommer att fortsätta genom hela livet.
    Jag såg att du valt att följa min gamla blogg! Kul! Men jag är inte aktiv där längre utan har skaffat mig en webbplats som innehåller information om mina böcker och relaterat innehåll. Blogginläggen där är just nu insomnade, men möjligen får jag ny energi att skriva även där i en snar framtid.
    Välkommen att följa bliggen på min sida http://www.annahelgesson.se
    Ha en fin lördagkväll!
    Hälsningar Anna Helgesson

    • Niklas

      Tack för din fina feedback! 😊 Jag följde länken i din profil och hamnade på din gamla blogg och vidare sen till den nya. Men där kunde jag faktiskt inte lista ut hur jag skulle följa den. Kanske inte tittade på rätt ställe?

  8. jill kettilstein

    Tack för din blogg det är alltid intressant att läsa och stämmer nästan alltid in på hur det är för många av oss andra. Med 20 års erfarenhet av tillfrisknande från utmattning och konstant ångest kan jag dock inte låta bli att bli lite bekymrad när jag läser det som att du valt att arbeta 80 % men mår bäst av 75%. Du har ju självklart en anledning till de extra 5 % men är det inte för tidigt när du får de symptom du får nu?
    Själen måste vi vara rödda om den drar med sig resten av kroppen när den laggar.så hellre långsammare och säkrare plattformar än för fort känner jag. Lycka till i tillfrisknandet.

    • Niklas

      Tack för din kommentar och din omtanke Jill! Det är som så ofta ett komplext pussel av bitar, omständigheter och annat som bidrar till en situation. Jag tror inte att det i praktiken är så stor skillnad på 75% och 80%. Sannolikt hade det sett likadant ut om jag jobbat 75%. Jag är ärligt talat också bekymrad och funderar över hur min fortsatta väg ser ut. Det blir som sagt bra med semester. Tid för återhämtning och eftertanke. Allt gott till dig Jill, 🙏🏻

Lämna ett svar till Astrid Avbryt svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: