Arbetsträning. Efter nästan 1,5 års sjukskrivning är det lite som att starta upp ett maskineri som stått still en längre tid. Det går trögt, hackigt och tjuvstannar. Slumrande dator-inloggningar ska väckas till liv. Hjärnan måste motvilligt konfronteras med göromål den med glädje tagit en paus ifrån. Häromdagen var jag inne i det så kallade självservice-systemet. Det är där jag förväntas rätta felaktiga in- och utstämplingar, ansöka om ledighet och liknande. Mitt på skärmen ser jag min sista utstämpling innan jag blev sjukskriven 2015.

En fredag kl 17:47.

Hur kan det komma sig att jag, med trasig hjärna, satt på en tyst och släckt mottagning till 17:47 en fredag? Så här i efterhand ter det sig närmast absurt. Men jag vet varför. Det var månadsskifte och ett antal sjukskrivningar behövde förnyas. Det skulle(sannolikt) inte finnas någon som tog över mitt arbete veckan därpå. Hade jag inte gjort det, skulle ett antal patienter stått utan sjukskrivning och kanske blivit utan ersättning från Försäkringskassan. Jag såg det som mitt ansvar att få det gjort, så jag piskade hjärnan in i det sista. Hur jag tog mig hem minns jag däremot inte.

Jag har en personlighet som gör att risken att bli utmattad kanske är högre än hos en del andra. För visst är det så att det finns andra som hade stängt datorn vid 16:30 och gått hem för helgen. De personerna löper sannolikt inte samma risk att hamna i ett arbetsrelaterat utmattningstillstånd. Men jag tror inte det är hela sanningen. De ökande sjukskrivningstalen kan rimligtvis inte förklaras av att en allt större del av befolkningen genomgår förändringar i sin personlighet.

Det egna ansvaret. Hur stort är det idag egentligen? I väldigt stor utsträckning förväntas vi själva sätta gränser i arbetslivet, samtidigt som arbetets omfattning ökar(Se inlägget Den osynliga arbetsökningen). Stödet från arbetsgivare och ledning i detta är mycket begränsat, när det kommer till faktiska minskningar av arbetsbördan. Även de fackliga föreningarna verkar stå handfallna inför denna nya typ av överbelastning. Gällande lagstiftning ger inte något skydd. Arbetstidslagen t ex. Den begränsar hur många timmar vi får arbeta, men inte hur mycket arbete vi pressar in under den tiden.

En kollega till mig sa nyligen ”Jag har helt tappat perspektivet på vad som är rimligt eller normalt att hinna med.”. Jag kan funder över om det någonsin funnits ett sådant perspektiv. Vem skulle bistå med ett sådant, om man inte gör det själv? Hur sunt blir mitt perspektiv om arbetet saknar naturlig gräns och behoven är outtömliga? Hur många arbetsgivare idag är tydliga med vad som är rimligt, var taket för mängden arbete ligger?

img_1209

Det läggs alltså på den enskilda medarbetaren att själv ta ansvar för sin arbetsbelastning. Överallt syns annonser för olika kurser, böcker och hemsidor med olika variationer på detta tema. Vi ska lära oss att organisera och strukturera vårt arbete bättre. Vi ska lära oss sätta gränser. Vi ska lära oss att stressa mindre. Sammantaget kan man säga att, om du är i en ohållbar arbetssituation, som du mår dåligt av, så är det ditt ansvar att hantera det. Om jag ska skruva till det ytterligare, kan det uttryckas som att du inte gör ett tillräckligt bra arbete om du inte klarar av det utan att fara illa.

Andas rätt och ladda ner en ny app, så ska du se att det går.

Hårda ord i överkant kanske. Det finns mängder av kloka tips och råd, som kan vara en hjälp i arbetet. Jag har själv gått ett par kurser i ämnet och upplever att det hjälpt mig på olika sätt. Det jag försöker få fram här är hur osynligt arbetsgivarnas ansvar är i den här frågan. På sin höjd erbjuds medarbetare att gå en kurs på ovan angivet tema. Hur kan det komma sig? Problemet med utmattning accelererar. Det ligger i deras intresse att bromsa. De vill naturligtvis ha medarbetare som mår bra och gör ett bra arbete. Helt ärligt så tror jag inte de vet hur de ska bära sig åt. De sitter i samma läckande båt.

Jag tänker att utmattningens orsaker i arbetslivet är komplicerade och beror på många faktorer. Vi springer utför på rullgrus och kan inte bromsa. Vet inte hur. Men faktum är att vi, som samhälle, varit i liknande situationer tidigare. Vi har farit illa av för mycket arbete. Därav uppkomsten av fackföreningar och lagstiftning som reglerar arbete. Det som behövs nu är att utmattningsproblematiken och, kanske viktigare, dess orsaker kommer upp på bordet. Först då kanske vi kan börja göra något åt det. På en högre nivå än den enskilda medarbetarens.

Att ta ansvar för den egna situationen och måendet är viktigt. Jag arbetar själv med det på olika sätt. Att avsluta en aktivitet när kroppen eller hjärnan säger nej. Att unna mig en långsam promenad när solen skiner. Att träna på att betrakta dammråttor utan att bli stressad. Gränser, återhämtning och acceptans. Jag hoppas kunna ta ett sunt ansvar för mig själv i mitt framtida arbetsliv, men är det rimligt att hela ansvaret ligger på mig?