Den här texten skiljer sig nog en hel del från mina tidigare. Den är skriven i nuet. Som en pågående reflektion mer än eftertanke. Den kommer inte landa i några slutsatser eller svar. Jag tror den är ett sätt att undersöka vad som händer mig just nu.

Varför väljer jag då att publicera den? Jag tror det är för att mitt tidigare bloggskrivande på olika sätt hjälpte mig framåt. Kanske det kan göra det igen. Om inte annat kanske den här texten kan ge något till någon annan.

Det har nu gått drygt 2,5 år sedan mitt senaste blogginlägg. Mycket har hänt sedan dess. Jag jobbar sedan 1,5 år återigen på en psykiatrisk öppenvårdsmottagning. En trivsam liten mottagning där jag kan arbeta i en vettig takt och kan lägga den tid på patienterna som jag tycker behövs. Jag går inte några jourer och har tjänstledigt 20%, vilket innebär att jag inte jobbar på fredagar. Mina arbetskamrater är de bästa man kan tänka sig. Kort sagt en drömarbetsplats för en psykiater i dagens Sverige.

Men på något sätt hjälper det inte. Sakta men säkert återupptar jag gamla mönster och beteenden. Jag gjorde nyligen en summering och överblick tillsammans med en psykolog och resultatet var skrämmande. Med kirurgisk precision har jag skurit bort delar av livet jag behöver för att må bra. Meditation och yoga är sedan lång tid borta. Axlarna arbetar sig uppåt. Motionen sköter jag jag halvhjärtat. Sömnen har blivit sämre och glädjen i matlagningen är kraftigt reducerad. Jag märker att min ovilja och mitt motstånd inför olika aktiviteter gradvis ökat. Livet prioriteras mestadels utifrån vad som är absolut nödvändigt. I likhet med årstidens färgskala har livet reducerats till matta nyanser av brunt och grått.*

Samtidigt är det som att jag ökar hastigheten och insatsen. I mitt medvetande har en närmast ständigt närvarande att-göra-listan återtagit en permanent plats. Mycket blir gjort, men det mesta utan glädje. Konsten att vila fick jag gradvis lära mig efter min krasch. Vissa bitar har jag kvar. Jag noterar med förfäran att jag inte längre ”har tid” att vila. Hur blev det så?

För ett par veckor sedan inträffade nog det mest allvarliga hittills, inser jag nu. Mina älskade pelargoner hade blivit stående utan omsorg och dött. Hela rasket åkte på komposten. Osentimentalt. Nästan. Någonstans inom mig klämtade en sorgsen varningsklocka.

Vad jag ska göra nu vet jag ärligt talat inte. Det kommer inte någon slutkläm av det slaget på den här texten. 

En stor skillnad nu jämfört med när jag kraschade är att jag har mycket mer kunskap. Jag har en annan beredskap. Sist men inte minst vet jag var den här vägen kan sluta.

Fortsättning följer. Det är det enda jag är säker på.

* Lite väl dramatiskt uttryckt. Kanske ett utslag av nordiskt melankoliskt svårmod. (Förf anm)

____________________________________________________

https://sv.wikipedia.org/wiki/Déjà_vu

Share