En psykiaters funderingar

Tankar kring psykiatri, mänsklighet, samhället och livet i allmänhet

Déjà vu

Den här texten skiljer sig nog en hel del från mina tidigare. Den är skriven i nuet. Som en pågående reflektion mer än eftertanke. Den kommer inte landa i några slutsatser eller svar. Jag tror den är ett sätt att undersöka vad som händer mig just nu.

Varför väljer jag då att publicera den? Jag tror det är för att mitt tidigare bloggskrivande på olika sätt hjälpte mig framåt. Kanske det kan göra det igen. Om inte annat kanske den här texten kan ge något till någon annan.

Det har nu gått drygt 2,5 år sedan mitt senaste blogginlägg. Mycket har hänt sedan dess. Jag jobbar sedan 1,5 år återigen på en psykiatrisk öppenvårdsmottagning. En trivsam liten mottagning där jag kan arbeta i en vettig takt och kan lägga den tid på patienterna som jag tycker behövs. Jag går inte några jourer och har tjänstledigt 20%, vilket innebär att jag inte jobbar på fredagar. Mina arbetskamrater är de bästa man kan tänka sig. Kort sagt en drömarbetsplats för en psykiater i dagens Sverige.

Men på något sätt hjälper det inte. Sakta men säkert återupptar jag gamla mönster och beteenden. Jag gjorde nyligen en summering och överblick tillsammans med en psykolog och resultatet var skrämmande. Med kirurgisk precision har jag skurit bort delar av livet jag behöver för att må bra. Meditation och yoga är sedan lång tid borta. Axlarna arbetar sig uppåt. Motionen sköter jag jag halvhjärtat. Sömnen har blivit sämre och glädjen i matlagningen är kraftigt reducerad. Jag märker att min ovilja och mitt motstånd inför olika aktiviteter gradvis ökat. Livet prioriteras mestadels utifrån vad som är absolut nödvändigt. I likhet med årstidens färgskala har livet reducerats till matta nyanser av brunt och grått.*

Samtidigt är det som att jag ökar hastigheten och insatsen. I mitt medvetande har en närmast ständigt närvarande att-göra-listan återtagit en permanent plats. Mycket blir gjort, men det mesta utan glädje. Konsten att vila fick jag gradvis lära mig efter min krasch. Vissa bitar har jag kvar. Jag noterar med förfäran att jag inte längre ”har tid” att vila. Hur blev det så?

För ett par veckor sedan inträffade nog det mest allvarliga hittills, inser jag nu. Mina älskade pelargoner hade blivit stående utan omsorg och dött. Hela rasket åkte på komposten. Osentimentalt. Nästan. Någonstans inom mig klämtade en sorgsen varningsklocka.

Vad jag ska göra nu vet jag ärligt talat inte. Det kommer inte någon slutkläm av det slaget på den här texten. 

En stor skillnad nu jämfört med när jag kraschade är att jag har mycket mer kunskap. Jag har en annan beredskap. Sist men inte minst vet jag var den här vägen kan sluta.

Fortsättning följer. Det är det enda jag är säker på.

* Lite väl dramatiskt uttryckt. Kanske ett utslag av nordiskt melankoliskt svårmod. (Förf anm)

____________________________________________________

https://sv.wikipedia.org/wiki/Déjà_vu

Share

10 kommentarer

  1. Jag känner igen mig. Det verkar finnas en punkt då det först obemärkt tippar över kanske av att vardagen blivit lite för krävande, kanske med lite för lite nedkoppling och vila. Du har gjort ett första steg nu med din reflektion. Ska bli intressant att följa och se dina framtida funderingar.

  2. Känns sorgligt och slog an en ton i mig. Tack för att du delar med dig. Det hjälpte mig att förstå vad som skavt i mitt liv och att titta på mina egna beteenden och jag fick en insikt om att jag behöver dra ner på mina åtaganden för att få plats med mina ta hand om mig själv saker. Tack!

    • Niklas

      13 november, 2019 at 20:59

      Tack själv Marie! Det är alltid gott att höra att det jag skrivit kan vara till någon hjälp. Var rädd om dig!

  3. Veronica Danielsson

    13 november, 2019 at 22:25

    Intressant, lite vemodigt o tankeväckande…Tack Niklas!

  4. Funderar/fungerar liknande. Rutiner jag lagt till i mitt liv under resan tillbaka från utmattning tappas bort (avspänning, vila efter jobbet, morgonyoga) och tröttheten kommer smygande tillbaka..

    • Niklas

      14 november, 2019 at 21:38

      Låter som att du, liksom jag behöver ta tag i situationen Ulrika. Skjut inte upp det!

  5. Jag har suttit i passagerarsätet bredvid och följt din resa. Dit du styrt har också jag åkt. Jag inser nu med det här inlägget att jag även följer med på den här resan. Varför blev det så att vi tappade bort och glömde allt det som gjorde att vi fick näsan över vattenytan. Varför i hela friden plågar vi oss? Det är tungt och jag är trött och inget känns kul. Det är dags att dra i handbromsen nu. Parkera, öppna dörren och fylla lungorna med frisk luft. Ta ett omtag och välja att köra mot färdriktningen. Nu är det dags att återigen bestämma sig för att må bra igen.

  6. Det är så lätt att tappa bort det som är återhämtande när man mår bättre. Skönt att du reflekterar över det och föhoppningsvis hittar tillbaka relativt fort. Det blir ju lättare när man gjort det tidigare. Intressant att du börjat skriva här igen. Jag uppskattar dina texter och kommer fortsätta läsa 🙂

  7. Tack för dina reflektioner. I helgen insåg jag att jag håller på att trilla dit. Huvudet är precis som du skriver fullt av att- göra listor och jobb tänk ochdessutom är december full advenstsfikor o dyl. Det snurrar dag o natt. Kalejdoskop är en bra liknelse, ett färgsprakande snurr som lett till att jag nu ligger i soffan o darrar. Jag hade mått så bra, kände mig stark i flera månader. Märkte inte när det började gå utför. Nu måste jag bryta mönster, prioritera om.

    • Niklas

      17 november, 2019 at 12:54

      Det är lätt att halka dit igen om man varit där förr. Kanske skulle man ha någon slags checklista med tidiga varningstecken. Med åtgärder kopplade. Ta hand om dig Stina!

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: