Betraktelser längs livets slingrande stigar

Återgång eller framgång

Det där med att återgå till arbete, livet och aktiviteter kan jag fundera på. Är det verkligen hjälpsamt att tänka så? Att återgå? Vi närmare eftertanke är det väl sannolikt så att de beteenden och mönster jag tidigare hade ledde fram till en utmattning. Vill jag tillbaka dit? Nej, men samtidigt behöver och vill jag arbeta, leva och göra olika aktiviteter.

Allt eftersom åren har gått sedan jag drabbades av utmattning har jag på olika sätt försökt hitta hållbara sätt att förhålla mig till livet. Jag befinner mig fortfarande emellanåt i situationer som tar mer energi än de ger. Det är onekligen en utmaning att komma till rätta med detta och jag tänker att jag gör det stegvis.

Det blir allt mer tydligt hur problematiskt det kan vara att försöka återgå till tidigare aktiviteter. Även om jag på olika sätt har dragit ner och gjort anpassningar verkar det finnas kvar en grundläggande obalans. På något sätt är det aktiviteter jag faktiskt inte mår bra av att göra. Det kan också handla om att jag inte vill eller orkar göra det just nu. Kanske senare. Kanske inte alls.

Jo, jag vet att det finns saker man måste göra även om man inte vill. Det är till exempel bra att ta på sig kläder innan man åker till jobbet, blåsa ut stearinljus när man åker hemifrån och betala sina räkningar. Det är inte det det handlar om. Däremot finns det en hel hög saker jag tror att jag måste göra, men som vid närmare eftertanke inte är livsavgörande. Som att klippa gräs eller putsa fönstren. Men det kan också gälla större frågor som boende och arbete. Klippa gräs är enkelt att hoppa över. Byta boende blir ett större projekt.

Jag undrar i vilken grad återgång(generellt) bidrar till ett vidmakthållande av utmattningssymptom och återinsjuknande. Jag säger inte att det är så för alla, men jag misstänker att det kan gälla mig (och säkert fler).

Istället har jag börjat tänka på min väg som en rörelse framåt snarare än tillbaka. Det känns hoppingivande och ljust att tänka fram istället för åter. Faktum är att vi egentligen aldrig kan återgå till det som varit. Såvida vi inte löser frågan om tidsresor. Det som har varit har varit.

Samtidigt kan det bli skrämmande. Att släppa taget om tryggheten det kan innebära med tanken på att återgå till något man känner till. Jag tänker att det är helt naturligt att känna olika grad av oro i det läget. Samtidigt tycker jag för min del att det finns ett stort inslag av nyfikenhet och glädje i att utforska alternativ. För att sedan sakta och i små steg genomföra förändringar. Och ju mer jag provar desto större kliv vågar jag ta.

Det är klart att det inte är antingen eller. Att det inte är svart eller vitt. Men ju längre jag kommer, ju mer känner jag att återgång inte är vägen framåt. Bättre att tänka fram-gång istället för åter-gång.

6 kommentarer

  1. Ida

    Hej!

    Jag har läst dina inlägg en längre tid. Tack för att du delar med dig av dina tankar.

    Jag passerade min gräns i februari 2018 och känner igen mycket av det du skriver.

    Jag är kvar på samma stora arbetsplats som tidigare, men med helt andra chefer och med andra uppgifter och ändrade fysiska förutsättningar. Jag upplever inte att jag är på väg tillbaka alls.

    Snarare har jag ett helt annat utgångsläge än tidigare, i mig själv. Minsta återgång till tidigare beteende tar mig snabbt till den känsla jag hade i kroppen då.

    Jag tänker som du skriver nu – det är ett nytt utgångsläge och det är vad som händer framåt som gäller.

    Jag kan känna mig stressad när chefen säger att han ser att ’gamla X är på väg tillbaka’. Han menar väl, men för mig finns hon inte mer. Som ett minne, ja, men som du skriver, fungerade hon inte. Inte i längden.

    Jag gör det mesta på ett lite annat sätt idag. Vissa saker har fallit bort nästan helt. Och prestationen på arbetet, som jag upplevde den tidigare, är i det närmaste obefintlig. Tycker jag själv. Jag tycker inte att jag blir bättre heller. Jag tror att jag kommer behöva hitta något helt annat.

    En viktig erfarenhet för mig är att saker som jag tidigare sa ger energi, fortfarande gör det. Men nu vet jag att det kostar. Också! Jag har ingenting som bara ger energi. Men det kan kosta olika mycket och lämna olika avtryck i sinnet.

    • Niklas

      Tack för din kommentar Ida! Det låter verkligen som att du kämpar på och samtidigt reflekterar över din situation. För min del kan jag ibland tänka att vardagsliv och arbete tar så mycket tid och energi att jag knappt orkar fundera över sakernas tillstånd. Det har fått mig att arbeta aktivt för att ändra på det. Men det är inte lätt. Det tar tid och tålamod.
      För visst är det så att alla saker i viss mån tar energi, även om de också kan ge mycket. Där tror jag värderingar och liknande kommer in i bilden. Vad det är värt för mig att göra det ena eller andra.
      All lycka till dig på din väg Ida!
      /Niklas

  2. Jonas

    Hej. Jag tror tyvärr att det kanske är smart att byta yrkesval. Kanske börja skriva lite. En bok tex, Men det kanske inte betalar räkningarna. Jag har varit utbränd själv- Prestation =Egenvärde. Men nu så bryr jag mig inte så mycket om bekräftelse och pengar. Jag ska börja vinterbada och se var det ger. Samt jag har kört ett 12 steg program som gav mycket. Men ska börja gå på ACA möten igen.

    • Niklas

      Det var ju det där med räkningarna ja.. Frågan är hur mycket man egentligen skulle kunna minska på olika omkostnader. Men någonstans behöver det komma in pengar.
      Vinterbad är nog bra. Jag har badat några gånger och upplever det som väldigt livgivande. Man vaknar till!
      Önskar dig all lycka på din väg Jonas!
      /Niklas

  3. Nina Maria Bendahl

    Hej Niklas! Jag har följt dig sedan du startade din blogg. Jag drabbades av utmattning hösten 2014 efter en längre period av belastning privat och på jobb. I samband med det uppdagades en svårbehandlad skelning och satte stopp för det som var min stora drivkraft i mitt läkar-arbete, mellanöronkirurgi. Det kunde inte bli en återgång till det och jag har sökt mig vidare. Inte heller det är lätt i dagens arbetsliv med krav på att vara högpresterande och leverera direkt. Så det är en knagglig resa, men ändå finns nyfikenheten på vart detta leder mig. Längtar efter att landa i något som känns rätt, så som arbetet som ÖNH-läkare en gång gjorde. Och ja, jag vinterbadar 😊 / Nina

    • Niklas

      Det är en emellanåt utmanande resa. Knagglig och slingrande. Jag tror att man på något sätt behöver hitta ett hållbart förhållningssätt även till det. Risken är nog annars att det blir en lång väntan på att livet ska bli lättare. Det blir det till och från, men ibland kan det dröja.
      Nyfikenhet är helt klart en nyckel.
      Blir sugen på ett vinterdopp. Kanske får bli i helgen.
      /Niklas

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: