Förlust av kontroll över det som händer i livet kan utlösa ångest. Lite överraskande, var det faktiskt vad som drabbade mig i samband med att jag sjösatte den här bloggen för ett par veckor sedan. Mitt första inlägg blev i det närmaste ”viralt”. Spridningen var enorm och trycket på servern så stort att den inte klarade av alla besökare. Jag blev överrumplad och oerhört stressad. När det var som värst befann jag mig i gränslandet till ångest.
Det var väl meningen att nå ut till andra, som en god vän till mig påpekade. Förvisso, men det blev för mycket och för snabbt för min slitna hjärna att hantera. Jag är mycket tacksam för att virala fenomen på internet är kortlivade.

Har alla ångest? Nä, det kanske är att ta i. Ångest är ett ord. Ett ord som används på många olika sätt, för att beskriva väldigt olika saker. Jag tror inte alla upplever att de har eller har haft ångest, men jag är säker på att alla kan känna igen sig om jag beskriver det ur ett lite annat perspektiv. Det finns dessutom ett starkt samband mellan dessa processer och utmattningssyndrom. Oavsett om man upplever sig ha ångest eller inte.

I den medicinska, psykiatriska världen innebär ångest en kroppslig reaktion och därtill kopplade tankar. Att ha ångest över alla räkningar som ska betalas räcker inte, om kroppen håller sig lugn.
Den ångest jag talar om här är starkt förknippad med kroppsliga symptom. Det kan t ex vara hjärklappning, tryck över bröstet, andnöd, yrsel, illamående, svettningar och domningar. Utöver dessa så förekommer tankar i stil med ”Jag är på väg att dö!” och ”Jag håller på att bli galen!”. Det händer att hela situationen går in i en ond spiral; en panikattack. Symptomen och tankarna galopperar iväg utom kontroll. Upplevelsen kan bli mycket stark och det är inte ovanligt att situationen leder till en ambulansfärd och besök på akuten. På akuten finner man, trots undersökningar och provtagningar, inte någon kroppslig orsak till de plågsamma symptomen. Ångesten har spelat oss ett elakt spratt.

Men inte har väl alla ångest? Jo, på sätt och vis(med undantag för tankarna), men vi kallar det inte ångest. För att göra detta uttalande begripligt, så backar vi bandet några hundra eller tusen år. Egentligen är det ett överlevnadssystem. Det handlar om hur våra kroppar reagerar och förbereder sig i hotfulla eller stressande situationer, när våra informationssystem(Se tidigare inlägg) signalerar fara.

Den klassiska jämförelsen är att vi ställs inför ett lejon. I handen har jag mitt träspjut. Det är inte svårt att tänka sig att både det ena och det andra händer i kroppen. Den förbereder sig på strid eller flykt. Det går snabbt. Pulsen går upp, andningen blir snabbare, muskler spänns etc. För att överleva måste jag antingen ta kål på lejonet eller ta mig därifrån, snabbt som ögat. Kroppen vrider automatiskt upp beredskapen på max. Det måste fungera så! Hade vi stått där lugn som en filbunke, hade den mänskliga rasen inte blivit långlivad.
Detta system har varit en livsavgörande del av oss sedan urminnes tider. Samma system aktiveras i olika grad när vi hamnar i pressande situationer och när vi ställs inför hot och upplevda hot. Det är en del av oss alla.

img_1170

Långt ifrån alltid kallar vi det för ångest. Det kan kallas nervositet, stress, rädsla och mycket annat. Variationer på samma händelser i vårt överlevnadssystem. Ångest blir det egentligen först när vi blir rädda för det som händer med oss, när vi inte kan koppla våra kroppsliga reaktioner till en logisk orsak. Hjärtklappning och kallsvett inför något läskigt kan vi förstå. Första gången vi står i kön till berg-och-dal-banan eller inför gymnastikuppvisningen. Då oroar kroppens signaler oss inte. Vi är oftast beredda på att de kommer. Värre blir det när det inte finns någon påtaglig eller logisk förklaring. Symptomen kanske bara dyker upp. Det finns inget lejon eller annan påtaglig fara. Hotet kanske är av mer smygande karaktär. Trassel på arbetsplatsen, ekonomiska svårigheter eller andra problem i privatlivet. Hotet finns i tanken och livssituationen. Kanske inte ens medvetet.
Kroppen har sedan tusentals år bara ett försvar mot hot; den förbereder sig på strid eller flykt. Att t ex få ett brev från en myndighet utlöser samma reaktion som att ställas inför ett rasande lejon. Vi förstår inte vår kropps reaktion, vi blir rädda. Ångest.

När jag har varit i mycket stressande situationer, på arbetet och i privatlivet, har jag upplevt de här symptomen. Vid några tillfällen mycket starkt. Jag har hittills aldrig blivit rädd för min kropps reaktioner. Kanske beror det på min utbildning, kanske att jag inte har den benägenheten. Jag får inte ångest. Men faktum kvarstår; min kropp och mitt överlevnadssystem fungerar i grunden som hos alla andra. En del saker känner jag ett instinktivt motstånd mot. Jag skulle t ex aldrig frivilligt hoppa fallskärm. Skulle jag bli tvingad kanske jag skulle få ångest.

Likväl har min hjärna tagit skada av samma grundläggande processer. Den hade under lång tid hanterat ett omfattande och bitvis stressande informationsflöde. Det ligger i sakens natur att hjärnan värderar inkommande information som möjliga hot eller anledning till ökad beredskap. Det är så vi är kopplade. I mitt fall handlade det om pling från journalsystemet, knackningar på dörren, ljudet av larm på akutavdelningen etc. Olika signaler som aktiverade hjärnans urgamla överlevnadssystem. För ofta och under för lång tid.

I samband med mitt insjunknande blev jag sittande på en stol på mitt kontor. Jag noterade då att jag fick hjärtklappning när ljudet av steg hördes genom dörren.

Man skulle kunna tror att det var lejon som gick förbi därute.

http://www.1177.se/Fakta-och-rad/Sjukdomar/Angest/