Som jag ser det finns mängder av vinster med att åka kollektivt. Inte minst för hjärnan. En av de saker som inte alls fungerade i samband med att jag drabbades av utmattning var bilkörningen. Under de första 6 månaderna klarade jag inte att köra alls. I dagsläget har jag inte någon omedelbar begränsning, men undviker att köra i möjligaste mån.
Eftersom jag inte kunde köra initialt blev det naturligt så att jag i större utsträckning åkte tåg och buss. Efterhand som jag tillfrisknade kunde jag gradvis återgå till att köra bil precis som innan. Kanske inte precis som innan. Jag blir fortfarande väldigt trött om jag kör för mycket. Värst är det med rusningstrafik, motorväg och liknande. Det är som att hjärnan inte mäktar med alla intryck händelser och beslut.
Tåg har jag alltid tyckt om och numera väljer jag helst det sättet att resa när det är möjligt. Det är också en personlig insats för klimat och miljö. Mitt (väldigt) lilla strå till stacken så att säga. Sen uppskattar jag det långsamma sättet att resa jämfört med flyg. Själen hinner med på ett bättre sätt.
När jag åker till fjällen tar tågresan ett helt dygn (Sverige är onekligen ett långsträckt land). Den långa resan är en viktig del av hela upplevelsen. Den fungerar som långsam nedvarvning på vägen upp och sen en långsam återgång tillbaka. Själen hinner med. Och hjärnan.
Min nuvarande arbetsplats ligger ca 20 minuters bilväg hemifrån och av gammal vana körde jag under lång tid fram och tillbaka. Oftast via mindre vägar för att undvika motorvägen och de mest trafikerade stråken. Varje morgon var det en jakt på parkeringsplats. Det hela var onekligen både ansträngande och dyrt. Min motivation till detta var den snabba transporten och friheten att inte behöva passa speciella tider.
Sedan några månader busspendlar jag istället och upplever vinster på en mängd områden. Utrustad med hörlurar kan jag sjunka tillbaka på sätet och lyssna på en ljudbok eller musik. Just nu utforskar jag hur det funkar att meditera på bussen. Riktigt bra kan jag överraskat konstatera. Hjärnan slipper körningen och får vila istället.
På det ekonomiska planet räknade jag ut att kostnaden mer än halverats. Och då tog jag inte med däckslitage, servicekostnader etc i beräkningen. De nackdelar jag tidigare såg tycker jag nu är fördelar. Bussen tar 45 minuter, men det är tid jag värdesätter för den möjlighet till funderingar och återhämtning det ger. Att behöva passa tider hjälper mig att ta mig ifrån jobbet i tid.
Det är klart att det finns uppenbara begränsningar med att åka buss och tåg. Jag är hänvisad till tidtabeller och hållplatser, vilket ibland kan göra det bökigt. Förseningar förekommer, men inte så ofta faktiskt. Det blir inte lika lätt att t ex storhandla på vägen hem.
Trots nackdelarna tycker jag vinsterna solklart överväger.
Det är tyvärr inte möjligt för alla som skulle vilja att ersätta bilpendlande med t ex buss. Men sannolikt för en hel del. Varför inte ge det en chans?
Jag sitter på bussen och betraktar omvärlden och funderar. Bilköer, jakt på parkeringsplatser, stress och tutande i korsningar. Min upplevelse är att tempot och stressen i trafiken stadigt ökar. Varför har vi bråttom så ofta? Varför kan vi inte låta saker få gå lite långsamt och ta tid? Jag kan se trafiken som en illustration av samhället i stort. Hjulen snurrar i allt snabbare takt. Är det så konstigt att allt fler upplever utmattning?
Jag och min hjärna lämnar frågorna där. Utanför fönstret bryter den nedgående solen igenom tunga höstmoln. Dags att sjunka tillbaka på sätet och blunda en stund.
Tack för bra reflektioner. Inte oväntat är jag inne på liknande sätt att tänka. Är just nu nere i Halland och tar mig dit och hem med tåg och buss. Vad jag sedan gör under resan kan variera, slumra till, studera språk, läsa eller studera landskapet eller kanske rent av samtala med någon annan resenär. Det där med att vi verkar ha så bråttom är verkligen märkligt, vad är det vi vill hinna fram till så snabbt och varför då? Det verkar dessutom vara ett underförstått antagande att det blir bättre när det går fortare, som exempel så hör jag ofta hur människor har tips på hur mat ska lagas fortare och vad är det då för vits med det? Avslutningsvis så gillar jag det där med att själen också ska få hinna med kroppen och som inte sker när man tar flyget, man vill ju gärna resa så att hela människan når destinationsorten samtidigt, annars får man sätta sig ned och vänta in själen, lär tydligen ha hänt när någon från ett nomadiserande folk flög långt för första gången?
Jag tror berättelsen om att vänta in själen finns i flera olika varianter. Budskapet är dock detsamma. Under tusentals år har vi varit hänvisade till våra ben och fötter. Naturligtvis inte ett fungerande fortskaffningsmedel i dagens samhälle, men jag tror det finns mycket att vinna på att slå av lite på takten. Emellanåt iallafall. Och sjunga långsamhetens lov. Ha en fin resa Stephan!
P.S. Att resa med buss medför även möjligheten att besvara kommentarer 🙂
Bra!
Det är som att jag hör din röst när jag läser dina ord (utifrån att jag lyssnat på dina av dig tidigare lästa berättelser. Vill säga att, av förmodligen uppenbara själ, passar din röst och sätt att läsa mycket bra ihop med dina ord. Din läsande röst tillför en extra dimension på ett rogivande sätt. Sen hör ju till saken att sedan min utmattning betydligt mer ogillar skärmläsning. Så med detta vill jag säga att jag håller tummen för att någon gång framöver få återhöra dina ord via din röst. Tack ????????
Sorry grammatiska missar o dyl…som sagt…det där med skärmar ????
Och…alla de där frågetecknen slängdes visst in av smajlisarna som var tänkta 🙂
Jag ska undersöka det där med frågetecken och smajlisar. Borde funka…
Testar smajlisar 😊🎉🙏🏻
Tack för din fina kommentar Jenny. Vilket fint omdöme om mina inläsningar. Vi får väl se vad framtiden har i beredskap.
(Jag gissar att du sett att min bok kom ut som ljudbok i år och att jag läst in den 🙂 )
Tack igen för fin kommentar!
Jag vet inte jag, åka kollektivt. Jag har åkt buss i 2 1/2 år, 5 dagar i veckan med 75 elever få vi är omlokaliserade. Jag kör gärna.
Jag kan hålla med om att skolungdomar i stor mängd emellanåt kan vara en utmaning. För det mesta kör de en extra buss på morgonen där jag åker. Jag tar min tillflykt till mina hörlurar för det mesta och det funkar för mig, vilket jag är tacksam för.
Vi är ju alla olika och det som funkar för den ene kanske inte funkar för den andre. Innan jag kraschade uppskattade jag tiden i bilen väldigt mycket. Dessutom hade det inte varit realistiskt tidsmässigt att åka kollektivt till den mottagning jag jobbade på då.
Jag tänker att man får försöka hitta den mest hållbara lösningen utifrån sin olika förutsättningar. 🙂
Tänker på varför vi har så bråttom, med att hinna med så mycket. Jag tror att det är en bidragande orsak att hjärnan får för mycket steamily. Dvs att den är speedad att hinna med så mycket som det går för att maxa livet. Men egentligen så är den innersta resan den längsta. Tommy Hellsten beskriver det bra. När jag känner en inre frid har jag allt, även om jag inte skulle ha nånting.När den inre friden saknas har jag ingenting, även om jag skulle ha allt.
Jag märker att när jag kallbadar och kommer upp går långsamt till bastun. Då släpper alla krav och prestation och jag är i samklang med tiden och stressen är borta. Jag brukar kallbada och bastar på söndagarna. Runt 11 snåret och söndagen är magisk efter det och känner mig lugn och harmoni inför kommande vecka. Men jag märker att jag blir speedad om jag kollar för mycket på FB och Insta. Tack för ett bra inlägg. // Jonas
Tack för en fin och tänkvärd kommentar. Nu blev jag riktigt sugen på bastu och kallbad. 🙂
Min passion har hela livet varit att åka till, men i vardagen fungerar buss och tunnelbana fint. Trots villa och tre tonårsbarn har jag och maken varken körkort eller bil. Miljön blir glad, ekonomin blir glad, tonåringarna fick tidigt lära sig att ta sig fram på egen hand. Det kan vara svårt att köra bort återvinning, men det finns lösningar. Jag bor i närheten av Huddingevägen där folk ofta står i bilkö och spyr ut avgaser på morgonen. Känns inte lockande. Det går oftast bra att meditera på bussen, eller planera dagen. Inte avundsjuk på bilförarna.
Visst kan en del situationer vara utmanande när man inte har bil. För egen del har jag fina grannar. Vi hjälps åt när det behövs. 😊🙏🏻
Tack för ett spännande inlägg! Jag åker kommunalt – buss, tunnelbana, pendeltåg osv. 🙂
Tack för ett väldigt intressant inlägg!
Jag kan tänka mig att det är avkopplande men jag känner det motsatta inför att åka buss eller tåg men jag har bilen i jobbet så jag är beroende av den. Som gammal yrkeschaufför känner jag ett lugn när jag sätter mig bakom ratten men det har inte alltid varit så. För att göra en lång historia kort så var jag alltid stressad tills jag en dag fick nog och flyttade från Stockholmsområdet ner till lilla Götene. Det gjorde mig riktigt gott i själen och jag lärde mig att varva ner på alla plan. Det är många år sedan men efter det så känner jag inte den minsta stress när jag sitter bakom ratten. Bäst är när husvagnen kopplas och vi drar på semester! Farthållaren på 80 km/h och jag känner lugnet i höger fil. =)
Sen har jag jobbat alldeles för mycket i perioder men det är en annan historia som jag är på god väg att komma ur även om jag faller tillbaka i gamla mönster ibland. Det går bättre och bättre för var dag och jag kan numera säga nej på jobbet utan att få dåligt samvete. Om vi har för mycket att göra så lägga jag fram det jag har så får chefen prioritera vad som är mest viktigt att hinna med. Även om jag inte har skrivit här mer än någon gång (minnet sviker och är nog det jag kämpar med ibland) så har dina texter hjälpt mig på vägen tillbaka. Tack!!
Önskar dig en trevlig kväll!
/Anders
Tack för din fina kommentar Anders! Det är verkligen individuellt vilka aktiviteter och situationer som upplevs påfrestande. Gemensamt är väl att vi reagerar på när det blir för mycket av något. När det blir obalans i livet. Så länge det finns en balans kan vi klara hur stora påfrestningar som helst.
Så väldigt klokt att be chefen prioritera när det blir för mycket! Ett tips jag tror många skulle kunna ha nytta av. Sen gäller det ju att ha en chef som tar ansvaret att prioritera.