Tillhöra sig själv

Senaste tiden har tankar kring temat normal snurrat omkring. I olika samtal och i mina tankar. Det som inte är normalt är onormalt och avvikande. Avvikande från normalt är starkt kopplat till skam, vilket jag skrivit om tidigare. Men det finns fler perspektiv som jag tycker förtjänar att tittas närmare på.

Vad menar jag då med normalt? Jag tänker på det som företeelser en stor del av individerna i ett samhälle ser som fint, bra, accepterat och eftersträvansvärt. Det kan gälla kläder, prylar, fritidssysselsättningar, resor, inredning, beteenden etc.

Drivkraften bakom är känslor kring samhörighet och tillhörighet. Som samhälle enas vi kollektivt kring de här frågorna. Media i olika former är centrala spelare och förstärker på olika sätt. Tillsammans med så kallade influerare(eng. influencers) definierar de vad som för tillfället toppar listan med eftertraktansvärda produkter och beteenden. Tveklöst finns det starka ekonomiska intressen hos de som tillhandahåller alla prylar och tjänster som behövs för att vi ska kunna få ihop vårt liv utifrån en ständigt skiftande mall.

Alla som gått i skolan har säkert sett det här i dess kanske hårdaste form. Unga människor som letar efter sin plats och roll i livet tenderar att skoningslöst dra gränser för vad som är accepterat av gruppen och vad som inte är det, vad som är normalt och onormalt.(Det kan vara precis lika illa i vuxenvärlden.)
Jag var själv utsatt för mobbing under mellanstadiet. Som inflyttad från annan del av landet och med ”fel” kläder var jag i det närmaste chanslös. Ett exempel jag minns är att jag hade ett par Converse basketkängor jag blev retad för. Ett år senare var det högsta mode och all annan fotbeklädnad var otänkbar.

Jag blir beklämd av att se de nya generationernas förutsättningar. De sugs snabbt in i en allt mer skruvad värld där identitet i ökande utsträckning handlar om vad man ser ut som snarare än vem man är. Där det man har värderas högre än vad man gör. Där t o m kreativitet styrs till normalitet genom digitala verktyg, mallar och trender.

I vårt sökande efter att må bra i livet spelar de här frågorna en oerhört central roll. Allt eftersom hittar vi på olika sätt förhoppningsvis fram till grupperingar och sammanhang där vi kan passa in. Styrda av våra värderingar; våra djupa känslor kring vad som är viktigt i livet, uppfattningar om rätt och fel etc.

Flocken, normer och tillhörighet är enormt centralt och starkt för oss. Ingen flock – ingen överlevnad. Vad vi själva tycker och står för kan lätt få en underordnad betydelse.

Och då kommer vi till en av pudelns otaliga kärnor. Vad gör det med oss när [stora] delar av det som anses normalt går emot våra värderingar? Vad gör det med oss om vi likväl fortsätter att leva våra liv i de sammanhangen? Hur långt är vi beredda att avvika från det normala och ta avvikande vägar?

Jag kan undra hur många som egentligen går med den här sortens själsliga skoskav. Som dag efter dag färdas med strömmen i en riktning de inte är helt överens om. Dilemmat att vilja tillhöra en flock samtidigt som man vill tillhöra sig själv.

För mig går det väl an. Jag tycker jag har rätt bra koll på mig själv och vart jag är på väg, men ärligt talat är det en kamp. Det krävs betydligt mer kraft att simma mot strömmen än att åka med.

Den största kraften går utan tvivel åt till att simma mot min egna inre ström av arv, kultur och skam.