Jag var rasande trött i morse och låg i halvdvala på soffan. Somnade inte och betraktade dystert virveldansen av tankar. Allt möjligt i en salig blandning. För trött för att bry mig. Efter en stund började dock några tankar flocka ihop sig och bilda något gripbart. Tankar om tankarna. Tankar om aktiviteter. Tankar om sortering och prioritering. Bilden av en tetrishjärna dök upp och samlade ihop fler lösa tankar.
En förutsättning för att det här ska ha en chans att bli begripligt är att man har någon slags erfarenhet av spelet Tetris. Jag tänker inte ge mig in på en beskrivning av det, utan överlåter till den ovetande att förse sig med erforderlig bakgrundskunskap.
Jag hittar flera liknelser mellan hur min hjärna funkar och spelet Tetris. Med skillnaden att spelplanen är oändligt mycket större, bitarna fler och formerna otaliga. Målet är att få ihop en komplett rad, som sedan kan läggas till handlingarna(Det känns orimligt att de skulle försvinna). Plats frigörs och en känsla av välbefinnande följer.
Vi tar ett enkelt exempel; att betala räkningar. Raden ”betala räkningar” ska sammanfogas av bitarna ”fakturor”, ”dator”, ”tid att sitta ner” och ”internetbank”. De ska passas ihop för att kunna läggas till handlingarna. Problemet kan vara att andra bitar ligger i vägen eller att det dyker upp fel bitar(”laga mat”, ”kompis ringer” eller ”vattenläcka i källaren”).
En del rader måste tveklöst prioriteras(”toalettbesök”), medan andra kan bli liggande i flera år(”Sortera gamla semesterbilder”).
Bitarna är av både praktisk, social, känslomässig och annan natur tänker jag mig. Bilden blir snabbt komplicerad och jag tror att vidare utveckling får lämnas just nu(Vad händer till exempel om man låst upp större delen av spelplanen i väntan på ”rätt” bitar?).
När jag kraschade hade jag tokfullt med bitar och jobbade som besatt för att få ihop kompletta rader. Ständigt med hotet om att slå i taket om jag inte hann få undan rader i tid. En strid ström av nya bitar fylldes på från alla håll. Jag är grym på Tetris och satte gång på gång nya rekord. Tills jag faktiskt slog i taket. Game over.
I likhet med spelet upplever jag att hjärnans tempo accelererade. Men till skillnad från spelet var det jag som stod för ökningen. Som att hjärnan fastnat med foten på gaspedalen.
Nu tackar jag nej till många bitar och slänger andra. Färre bitar och lugnare tempo. Min hjärna är och förblir en luttrad tetrishjärna, vilket jag arbetar på att lära mig hantera.
Jag mår bäst av att spela i lugn och ro. Gärna med möjlighet att planera mitt spel. Som att upprätta en meny för helgen, kolla recept och handla råvaror. Bitarna är redo att läggas på plats. Jag har koll på andra bitar så att de passar in. Lunchraden kan med minimal insats läggas till handlingarna.
Nu är raden ”blogginlägg” nästan på komplett. Ett antal bitar är kombinerade. ”tankar”, ”dator” och ”måla en bild”.
Med tillfredsställde ser jag den sista biten, ”publicera på bloggen”, falla på plats och raden läggs till handlingarna.
Lysande beskrivning av upplevelsen. Den känner jag igen alltför väl.
Tack för din feedback Lars!
Bra beskrivning av hur tankarna ”far fint” och inte kommer på sin plats.
Känner igen detta.
Tack Ninni! 🙂
Bra beskrivet. Kom att tänka på fångarna på fortet. Man är inlåst och springer på ett rullande band med hinder och ska försöka hälla vatten i behållare. Tillslut snubblar man och ramlar ihop och ligger i slutet på bandet och kommer inte upp. Omgivningen är oförståendes (inte alla). Dom är van att doern fixar och trixar. När man sen inte kan/orkar – kan man få uppmuntrande ord som – du kanske inte klara av det här. Ingen tanke på att för mycket hade lagts på en person. Ingen reflektion på att man kanske har varit den som har fixat allt tidigare för att det skulle funka, även för dem.
Sa nyligen, man ger ju inte jordnötter till en allergiker, men för den som har råkat ut för utmattning, är det helt ok att hetsa på.
Tack för dina bra och träffande inlägg.
Det är verkligen ledsamt och fruktansvärt att en del företagskulturer och arbetsplatser ser ut på det viset. Hoppas du hittat/hittar en arbetsplats som fungerar för dig!
En fantastisk metafor, tycker jag. Jag riktigt ser och känner inom mig hur jag vill få alla bitarna att passa in och hur jag än kämpar för att jag kontroll och få ihop dem, går det till slut inte.
Vi är inte skapta för att styra över allt och fixa allt.
”We are human beings, not human doings.” som jag läste nånstans.
Men det kan vara svårt att göra saker som inte går att mäta, som inte handlar om prestation. Oj, vad jag själv kämpar med att släppa min Tetris-hjärna.
Tackochlov medger tetrishjärnan fler spellägen än originalspelet. Det är faktiskt möjligt att sakta farten, byta ut och ta bort bitar etc. Problemet är att dessa alternativ ofta är dolda och svåråtkomliga i hjärntetris om man spelat på samma sätt länge. Typ. 🙂
Vad begripligt det blir att tänka på hjärnan som ett tetrisspel! Tack ❤️
Jag har hittat en variant på Tetris där bitarna inte faller ner i ökande hastighet utan där jag som spelare får tre bitar att välja på och som jag får placera var jag vill på spelplanen. När en bit är placerad kommer en ny. Är ju lite samma princip som att få i lugn och ro planera sitt spel. Och med de förutsättningarna fungerar hjärnan helt okej och att spela blir avkoppling istället för uppvarving.
Härligt Sofia! Det gäller att hitta de ”gömda” spellägena! Grattis! 🙂