Skammen

Jag skäms inte för att vara sjukskriven. Åtminstone försöker jag intala mig själv det. Jag vet att min hjärna är trasig. Jag vet ungefär hur den är trasig, det finns forskning som förklarar. Jag vet att jag har rätt att vara sjukskriven. Likväl finns den där någonstans. Skammen. Att inte vara bra nog. Inte hålla måttet. Inte duga.

Det här är egentligen en fortsättning på mitt inlägg Bra nog. En blick ner i djupet av vad som händer med oss när vi inte är bra nog, eller rättare sagt när vi upplever att vi inte är bra nog. Som sjukskriven för en diagnos som inte syns på utsidan, har jag ställts inför det här. Det är ett svårt ämne att skriva om märker jag. Orden håller sig undan. Det finns ett motstånd mot att dra fram skam i ljuset.

Skam är i grunden en känsla kopplad till att vi bryter mot regler och normer i samhället. Det är en synnerligen obehaglig känsla förknippad med utanförskap och isolering. Att bryta mot gruppens regler kan få förvisning och utfrysning som följd. I det närmaste ett dödsstraff för en gruppvarelse som människan. De flesta av oss är beredda att gå långt för att bli av med känslan av skam. Boten är att be om förlåtelse, be om ursäkt.
Hundar är ett bra exempel för att illustrera hur det hänger ihop. En hund kan veta när den gjort något som bryter mot uppsatta regler. Den skäms och försöker på olika sätt återupprätta relationen till sin matte/husse genom att, på sitt sätt, be om ursäkt. Den visar tecken på underlägsenhet, underkastelse och ledsenhet. Svansen mellan benen, låg ställning med huvudet, undvikande av direkt ögonkontakt etc. Glädjen vid ett förlåtande ter sig närmast euforisk.

Risken för utanförskap är avvärjd. Så enkelt. I hundens värld.

I vårt samhälle lurar skammen överallt. En idealbild målas upp runt omkring oss. Personer som lyckas på ett område lyfts, helt naturligt, fram som goda exempel. Lyckats i arbetslivet, ekonomiskt, inom media, gått ner i vikt etc. Vackra kroppar, hem och liv.
Den andra bilden som förmedlas är att vi alla kan nå upp till dessa ideal. Komma närmare iallafall. Recepten är ofta förrädiskt enkla. Tio enkla steg. Nya gå-ner-i-vikt-metoden. Bli effektivare på ditt arbete-kursen. De personer som lyckas används sedan för att sälja budskapet vidare i glassiga annonser.

Den sammanlagda effekten blir ett samhälle, där bilden av vad som förväntas av den enskilde ligger långt ifrån vad som är realistiskt.

Det är inte så enkelt. Faktum är att vi alla är olika och har olika förutsättningar. För att leva upp till målbilden måste det till förändring och förändring är svårt. Väldigt svårt. Resultatet blir att vi oftast misslyckas i våra försök. Vi förmår inte leva upp till den uppmålade idealbilden. Efter bästa förmåga skapar vi en fasad. ”Rätt” bild visas utåt, på jobbet, vid bjudningen, i sociala medier. Bakom fasaden finns känslan av att inte nå fram till målet ständigt närvarande, att inte vara bra nog.

Kvar finns skammen.

Det här är inte något nytt påfund, men jag tror att det faktiskt blivit mer omfattande. När det gäller psykiska åkommor är det definitivt inte något nytt. Det är fortfarande till stora delar skambelagt. Frågan är om det är sjukdomarna i sig som är det stora problemet. Idag finns så mycket mer kunskap. Öppenheten kring den här typen av problem har ökat enormt. Kan det vara så att skammen mer är förknippad med att i ännu lägre grad kunna leva upp till idealbilden?

Jag tror att vår bild av idealet, vår måttstock är mer orealistisk än någonsin. Ivrigt påhejad av media och försäljare av produkter och tjänster. Effektivt spridd genom sociala media. Generationer av barn, främst flickor, växer upp med en gravt skev bild av hur de, på olika sätt, borde vara. Med en sorglig självbild som följd.

Jag har fått tampas en del med det här. I arbetet som läkare har även jag matats med idealbilder. Det finns alltid ett bättre, snabbare och effektivare sätt att arbeta. Läkaren med stomatol-leende och en ocean av kunskap och självförtroende. Alltid redo att träda in som den trygga punkten i en kaotisk värld. Att vara osäker, ledsen och trött hör inte hemma i den bilden. Till råga på allt har jag en hjärna som inte ”håller måttet”. Inte bra nog. Duger inte. Skam.

Hur kan vi hantera den här skammen? Den gör oss ledsna. Vi går på olika sätt sönder i vår strävan mot idealet. Jag tror den kan ligga till grund för åtskilliga depressioner. Det hjälper inte hur mycket vi ber om ursäkt för oss själva och stoppar svansen mellan benen. Det hjälper inte att vi försöker anstränga oss hårdare.

Vad skulle hända om vi istället skulle ha en gemensam bild av hur livet egentligen ser ut? Alla våra egenheter, skavanker och oförmågor. Att vi duger som vi är. Jag är absolut inte motståndare till strävan efter förändring och utveckling. Det handlar inte om det. Det handlar om vårt värde som människor, precis som vi är. För det är så vi är. Inget att skämmas för.

Skäms jag? Ja, det gör jag ibland. När jag öppnar ytterdörren för någon och hallen ser ut som ett bombnedslag. När jag konstaterar att jeansen jag hade för flera år sedan får ligga kvar ett tag till i garderoben. När sjukskrivningen behöver förlängas igen. Visst finns skammen där.
Samtidigt kan jag se att den är orimlig. Det är såhär livet ser ut. För oss alla, i olika grad. Så varför ska jag skämmas?