Betraktelser längs livets slingrande stigar

På väg

I bilen på väg till jobbet. Motorväg. Landskapet sveper förbi utanför. Mestadels gröna åkrar och gula rapsfält. Ett och annat skogsparti. På en stolpe sitter en ormvråk och betraktar människornas motsvarighet till viltstigen genom landskapet. Till skillnad från rådjuret som tar sig fram genom skogen har de motorburna djuren föga uppsikt och kontakt med det omgivande landskapet.

Ljudboken är pausad. För närvarande är intryckskontot övertrasserat. Jag måste hushålla med hur mycket jag släpper in. Att köra på motorväg är fullt tillräckligt just nu.

Tankarna vandrar iväg. Brottstycken av funderingar och berättelser virvlar förbi. Det slår mig att de finns där ute. De formulerade tankarna och berättelserna. Där ute på den gröna kullen, inne i skogsdungen, nere på stranden. Jag kan ana dem när jag passerar på några sekunder.

De finns där och väntar på den som tar sig tid. Väntar på den som har tålamod att vänta. En berättelse måste få ta den tid den behöver. I lövprasslet presenteras inledningen. Paus följer innan en koltrast inleder första stycket.

Kanske finns nästa kapitel vid fontänen på ett torg i en stad eller på ett kafé. Det kan man inte så noga vet. Den här texten tog sin börja under färd på motorväg. En tanke som svepte förbi. Jag fångade den i flykten och tog med den hem till fåtöljen. Vänder och vrider på den. Funderar på var fortsättningen kan finnas. Om det finns någon.

Det är inte säkert att jag kan hitta fortsättningen på egen hand. Kanske någon annan sitter med nästa del. Vem vet, en vacker dag kan vi kan jämföra delarna, sätta ihop dem och få en ledtråd till nästa.

Jag önskar att jag hade mer tid. Det är en sak jag arbetar på; att hitta tid. Jag ser det som mitt primära uppdrag just nu. Det är lite som att jag ska röja ur ett rum för att göra plats för något viktigt. Något som bär framåt, skänker mening och glädje. Ett rum av tid och möjlighet. Mitt rum har börjat ta form. En vägg här och en bit golv där. Tak överhuvudet och något att sitt på. Redan nu har jag såpass mycket utrymme att det blivit möjligt att tänka en fortsättning.

Från mitt rum kan jag ge mig ut för att leta och lyssna. Efter orden och berättelserna. En del har jag anat var de finns. De behöver tid och mod. Andra kommer dyka upp på de mest oväntade platser. Det vet jag av erfarenhet.

En sak har jag blivit säker på. Att fortsättning följer. Jag är på väg.

2 kommentarer

  1. Josefin

    Det är ju så svårt att inte övertrassera intryckskontot, iallafall när jag är med familjen. Ensam i stugan går det bra men vardagen är ett ständigt sammelsurium av intryck. Jag tänker att kanske är det så att de intryck som inte kräver interaktion ger mer än de tar somliga dar, i skogen kan jag bara vara, i stunden, kravlöst, inga frågor, uppmaningar eller prestation.

    • Niklas

      Ja det är onekligen en utmaning att vara förälder när man samtidigt måste hushålla med kraft och energin(Vilket man alltid borde göra kanske..). Fortfarande efter flera år måste jag jobba aktivt med det här och så kommer det nog alltid att vara. Jag har hittat strategier på olika områden, men det är inte alltid det funkar. Men skogen och naturen funkar alltid! Det gäller bara att ta sig dit, vilket kan vara en utmaning.
      Vill slå ett slag för öronproppar. Guld värt för trött hjärna.
      Har skrivit om de här frågorna i ett inlägg som jag skrev för några år sedan.

      https://niklasnygren.se/utmattningssyndrom/pappa-ar-trott-igen/

Lämna ett svar till Niklas Avbryt svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: