Betraktelser längs livets slingrande stigar

Magi och prioriteringar

Andra advent och knappt tre veckor till julafton. För ovanlighetens skull har vi snö och minusgrader i början av december i Halland. Vilken otrolig skillnad det gör. Speciellt när solen tittar fram. Den här helgen har jag inte lyft ett finger avseende hushållsarbete utöver det mest nödvändiga. Julen är lika oförberedd som den var i juni.

Återhämtning är högt prioriterat just nu och jag har spenderat åtskilliga timmar ute i vinterskogen. Jag upplever att ljuset snön bidrar till är energigivande. Snötäcket dämpar alla ljud och gör världen mjukare. Överallt syns djurspår, som annars bara hunden ser med nosen. Likt henne blir jag nyfiken och följer spåren en bit. Rådjur, räv, vildsvin och skogsmöss.

Här hittar jag min egen julmagi. Jag förflyttas bakåt i tiden till sagor med tomtar och skogsväsen. Jag kommer ihåg boken om tomtarna och deras liv min mamma har i bokhyllan. Det är skriven som en faktabok med oerhört detaljrika illustrationer. Om hur tomtarna lever och existerar i symbios med sin omgivning. Hur de hjälper till där de kan. Hittar du ett exemplar av boken Tomtar av Wil Huygen så kan jag varmt rekommendera att bläddra i den en stund. 

Alla årstider har sin egen magi. Jag har svårt att välja ut en favorit. De behövs alla för det ska bli balans. Jag inte låta bli att fundera över varför jag använder ordet magi. Varför vissa upplevelser får den betäckningen. I grunden tror jag det är starkt förknippat med glädje och lycka. Den varma, lätta, upprymda känslan i kroppen och bröstet. Sen tror jag en nyckel är total närvaro i stunden. Jag uppslukas i den där lyckokänslan. Ljus, dofter och ljud. Snöns knarrande under kängorna. Kungsfågeln som drar ner lite snö från en gran. Ett lätt snöfall.

Tiden stannar. Eller kanske mer att tiden förlorar sin betydelse ur ett klockan-närmar-sig lunch-perspektiv. Tiden blir o-viktig. Faktiskt är det nog så att allt annat för en stund blir o-viktigt. Julstress, söndagsångest och pandemi finns inte i den snöinbäddade skogens värld.

Nu sitter jag i soffan hemma. En brasa brinner i kaminen. Jag är nöjd med helgen som gått. Det blev inte någon tur till återvinningen, dammet ligger kvar på fönsterbrädorna och fönstren är väldigt oputsade. Min kläder doftar svagt av skogsbrasans rök. Det känns som att jag börja få ordning på mina prioriteringar. Vad som är o-viktigt och vad som är viktigt.

2 kommentarer

  1. Anders

    Tack för att du delar med dig!!
    Jag har följt dig länge och känner igen mig i en hel del. Jag har jobbat och jobbat och jobbat tills jag var nära att tappa det fullständigt. Jag satt och stirrade i skärmarna på jobbet utan att veta vad jag höll på med och än mindre vad jag skulle göra. Jag lämnade kontoret och gick och satte mig i fikarummet och en kollega kom förbi. Han tittade på mig och utbrast- men hur mår du egentligen? Då brast det och allt bara rann ur mig. Det var strax innan jul förrförra året och sedan dess har jag haft några återfall och jag blir ganska trött på mig själv som gått i fällan igen och igen och igen. Inte på samma sätt, men tillräckligt nära gränsen för vad som är hälsosamt. Hade min kollega inte kommit förbi där så hade jag säkert fortsatt jobba och då hade det nog blivit betydligt värre. Nu känner jag efter mera och släpper jobbet när jag kommer hem. Jag försöker iallafall. Ibland går det bra och ibland går det mindre bra.

    Jag har haft så dåligt samvete när pappa är för trött för att leka eller göra saker med barnen, men det har varit nödvändigt för att ens orka med nästa dag. Nu börjar jag dock få tillbaka fotfästet och har återgått till att vara ledare i grabbarnas innebandylag och även om det känns tungt ibland så är det fantastiskt att se alla barnen utvecklas som spelare och som individer. Det hjälper mig i min egen rehab även om hjärnan känns som sirap ibland men då har andra ledare att luta mig mot.

    Det här blev så mkt längre än jag tänkt men även om jag inte skrivit något här tidigare så har jag läst och det har hjälpt mig mycket. Jag försöker att inte planera så mkt utan tar dagarna lite mer som de kommer. Jag värderar min och familjens tid på ett annat sätt. Det är allt som betyder något just nu.

    Så tack för dina texter! De gör mer än du förmodligen tror!

    • Niklas

      Tack för din fina kommentar Anders! Det är alltid fint att få höra att texterna kan vara till stöd och innebära något positivt. Och tack för att du delar med dig av din berättelse. Det kan vara viktigt att få sätta ord på saker. Jag upplever för egen del att jag får ett nytt perspektiv. Ibland faller saker på plats först när jag skriver. Kanske något för dig. Jag kan rekommendera att skriva dagbok. Att skriva ner sina tankar och upplevelser ger också en fin möjlighet att titta bakåt, vilket kan vara väldigt värdefullt ibland.

Lämna ett svar till Niklas Avbryt svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: