Betraktelser längs livets slingrande stigar

Kroppens uråldriga kunskap

Årstiden växlar. Dagarna blir kortare och temperaturen sjunker allteftersom jordaxelns lutning medför ett ökande avstånd till solen. Precis som förra året. Precis som för en miljon år sedan.  En rytm allt liv är anpassat till. Även vi människor. Kanske i mycket högre grad än vi tror.

Högsommaren är passerad. I stort sett alla löv ör fortfarande gröna, men en orange ton kan anas i toppen av ett och annat träd. Årets olika fröbärare i form av frukter och bär tynger grenarna. Svamparnas underjordiska nätverk skickar upp sina fruktkroppar ovan jord. Människan gläds och samlar. Vinterförråden ska fyllas inför en lång och mörk årstid.

Naturen förbereder sig för vila och återhämtning. Årets föreställning går mot sitt slut. Skådespelarnas repliker har tappat sin lyster och spänst. Sista akten närmar sig. Flyttfåglarna samlas för årets avskedsfest.

Sedan väntar vilan. Trädens livsandar kryper in i stammar och ner i rötter. De gör det bekvämt för sig, skyddade från kylan och mörkret. Savens flöde avstannar. Löven fälls till en skyddande pläd över maskar, spindlar och tusenfotingar.

Allt levande har uppstått, utvecklats och lever utifrån sin plats på vår jord. Anpassade till ljusets och temperaturens växlingar. Anpassade till tillgång på föda och skydd. Anpassade till varandra.

Men hur vet trädet att vintern nalkas? Hur vet flyttfåglarna att inbjudan till avskedsfesten skickats ut? En del svar har vi på dessa och liknande frågor. Hormoner och signalsubstanser som på olika sätt agerar budkavlar i såväl växter som djur. Andra svar kanske vi kan ana och de flesta sakna vi sannolikt.

Signalerna och kommunikation inom och mellan träden finns där som en del av träden. Det är en del av att vara träd. Det är varken en stor eller en liten del. Varken mer eller mindre viktig än någon annan. Men helt avgörande för deras existens. Samma sak gäller för gräs, myror, spillkråkor och rävar.

Människan då? Naturligtvis har även vi dessa mångfasetterade, finstämda och delikata system. Somliga är till del viss kartlagda. Melatoninets och kortisonets roll i vår dygnsrytm t ex. Jag är dock helt övertygad om att vi har åtskilliga signalvägar som är bortanför vetenskapens räckvidd.

Men behöver vi verkligen vetenskaplig kunskap? Räcker det inte att vara människa?

Blunda och lyssna till din inneboende uråldriga kunskap. Den finns där. Den har alltid funnits där.

Naturen runt mig är i övergångstid. Jag känner det på dofterna, i huden, i mitt sinne. Vårens och sommarens liv och fräschör har fått ge vika för höstens nyanser av väta, kyla och förruttnelse. Förgänglighet och död är en förutsättning för liv. Utan höst ingen vår.

Jag trivs i regn, rusk och mörker. I kombination med stearinljus, brasor och värme. Jag behöver det för att må bra. Lika mycket som jag kommer att behöva vår, sol och iskalla försommarbad om några månader. Det bara är så.

Vad behöver du för att må bra? Sök upp en stilla plats. Blunda och låt kroppen andas i sitt eget tempo. Låt dig omfamnas av den värld du är en del av.  Öppna sinnet för dig själv. Lyssna.

4 kommentarer

  1. Monica Björnsson

    Kroppens uråldriga…
    Din text i afton var som balsam för själen för mig efter en förfärlig dag. Idag har jag upplevt en hemsk olycka med min 87 åriga mamma, fem timmars väntan för att få svar hur hon hade det från sjukhuset.
    Svår huvudskada som sytts och kotor som tryckts ihop. Vad dessa timmar tagit på mina reservkrafter. Ambulansens och brandkårens personal
    kan inte få beröm nog.

    • Niklas

      Hoppas både du och din mor har hämtat er 🙏🏻

  2. Anonym

    Det var en fin och nästan lite poetisk text. Tack!

    • Niklas

      🙏🏻

Lämna ett svar till Anonym Avbryt svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: