Betraktelser längs livets slingrande stigar

Knytt i morgondiset

Tidig morgon med hunden igen. Daggvått, grådisigt och stilla. Snart kommer världen sträcka på sig med en stor gäspning innan dagens hjul så sakta börjar snurra.

Morgonstund, skymning och vargtimmen. Vissa delar av dygnet bär på större hemligheter än andra. Sällan utgör klockan två på eftermiddagen tidpunkten för känslomässiga crescendon i litteratur eller filmer.

Har det med ljuset att göra? Eller övergången mellan dygnets ljusa och mörka delar? Frånvaron av ljus känns också central i sammanhanget. Midnatt och vargtimmen befinner sig avskilt från de ljusa timmarna. De står också för ensamhet tänker jag. Tidpunkter avskilda från gemenskap, närhet och värme. Till viss del kan det nog stämma även för gryning och skymning. Tider då man gärna kurar ihop sig liksom.

Just de tidiga morgontimmarna kring solens entré upplever jag likt många andra som speciella. Jag kan inte sätta fingret på precis varför, men man måste inte sätta fingret på allt. Den där stunden mellan den första grå gryningen och att solen tagit sig över horisonten. Strålarna som sveper undan nattens dimma och köld. För mig är det en tid då gränsen mellan min värld och något annat blir otydlig. Vad då för något annat? Fingret letar men hittar inget att sätta sig på. Det närmaste jag kommer är nog att det handlar om en slags andlig eller spirituell upplevelse. En närhet till livet. Vid den här årstiden är det kanske starkare. Naturen sjuder av spirande liv.

När jag tänker vidare finns det en koppling till när jag var barn. En känsla av äventyr, mystik och glädje. Det finns en koppling till böcker från den tiden. Framförallt Tove Janssons böcker om mumintrollen. Det är böcker jag återvänder till och även i vuxen ålder läst igenom vid flera tillfällen.

Jag tror de tidiga morgontimmarna generellt har en central roll i våra liv. Långt ifrån alltid positiv. Ett symptom på allvarlig depression är bland annat tidiga uppvaknanden med ångest. Det är något vid den tiden på dygnet som förstärker vår närhet till hur vi mår känslomässigt. Ensamheten och tystnaden gör oss mer exponerade för vad som pågår i vårt inre. Vi har inte hunnit klä oss i våra känslomässiga rustningar efter nattens vila. Dagens filter av distraktion i olika former har inte hunnit svepa in oss sin skyddande kokong. Själen och sinnet ligger blottade och sårbara. På gott och ont. En lång dag väntar. På gott och ont.

Jorden vrider sig runt sin axel och dagen anländer. Solens strålar skingrar morgondiset. Nattens varelser, mumintroll och knytt drar sig tillbaka.

Huset sover fortfarande när jag kommer hem. Jag sätter på kaffe och hämtar en av Tove Janssons böcker ur bokhyllan. Hunden skäller efter Filifjonkan som skyndar bort genom trädgårdslandet.

2 kommentarer

  1. Veronica Danielsson

    Underbart!🙏 Tack!😌

    • Niklas

      Tack! 🙏🏻😊

Lämna ett svar till Niklas Avbryt svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: