Kalejdoskop

Efter jobbet idag blev det en långsam löprunda. Min erfarenhet säger att 98% av gångerna jag är trött efter jobbet så kan frisk luft och lite puls göra underverk. Även om det tar emot så in i vassen att dra på sig allt som behövs såhär års för att ge sig ut i kylan och mörkret på en runda. Nu sitter jag och försöker sortera i mina tankar. Det började jag med under min runda och nu ska jag försöka få ihop något begripligt tänkte jag.

Från början hade jag en tanke om att skriva om vår hjärnas förträfflighet, men hur den samtidigt beredvilligt leder en del av oss rakt in i väggen. Mina tankar började längs en tråd som kändes robust och tydlig. Ganska snart märkte jag dock att tråden delade upp sig. Gång på gång. Ibland korsade den över något parti jag tidigare passerat. Ibland fladdrade bara en tom ände i luften och jag fick backa tillbaka. Det som från början hade känts som en tydlig, enkel tanke hade ungefär i mitten av min löprunda bildat ett veritabelt virrvarr av trådar kors och tvärs.

Så jag började fundera över det istället. Jag tänker att vi människor gärna vill betrakta en företeelse som fast, tydlig och överblickbar. När saker och ting förändras blir det lätt stressande och jobbigt. Att tänka i flera led, parallella led, överkorsande och sammankopplade led blir snabbt komplicerat. Speciellt om vi ska försöka förklara för någon annan. Det blir lätt att trassla in sig.

Ungefär här dök det upp en liknelse bland bilderna i mitt huvud. Kalejdoskopet. En enkel konstruktion med speglar i ett rör, ett antal små färgade glasbitar av olika kulör och form, ett litet titthål i ena änden. När röret roteras uppstår nya mönster i tillsynes oändliga variationer.

Om vi då ska sammanföra livet vi lever med våra beteendemönster, mående och sätt att fungera med bilden av kalejdoskopet. (Liknelsen kan användas i andra sammanhang också tror jag. Min benhårda föresats just nu är att försöka få ihop det här utan alltför många trådar..) Jag tänker då att vi gärna vill se de fasta, orörliga bilderna och mönstren. Då kan vi rita av dem, spara till senare, katalogisera och visa upp för andra. Det går att skapa strukturer och dela in i grupper.

Men.. så fungerar inte kalejdoskopet. Minsta rörelse kommer medföra att bilden förändras. De små glasbitarna flyttar sig och nya mönster bildas. Kanske någon bit kommer till och ett par andra försvinner. En ny bild uppkommer. De små glasbitarna är i huvudsak de samma. Det är sättet de presenteras på som förändrats. Ytterligare en rörelse kan innebära större förändringar.

Faktum är att alla olika mönster som kan uppstå tillhör samma kalejdoskop. Vad händer då om man tar sig tid och studera mönstrens rörelser, de olika glasbitarnas försvinnande och återkomst, tendenser till återkommande teman? Snart skulle man börja bli bekant med de olika delarna. Hur de reagerar på kalejdoskopets rörelser och påverkar varandra. En sannolikt komplicerat samspel som aldrig skulle bli fullt klarlagt.

För det är så livet ser ut. Det är inte statiska mönster. En människa kan inte katalogiseras utifrån ett visst mönster, vid en viss tidpunkt.

Sättet att betrakta världen på ett fast och katalogiserat sätt får mig att må på precis det sättet har jag kommit fram till. Fast, instängd och begränsad. Det är så oerhört mycket mer stimulerande och livgivande att betrakta kalejdoskopets magi i rörelse. Att med ett fast grepp om sin ödmjukhet låta sig fascineras av samspelet och den naturliga rörelsen. Där i ligger livet och kraften.

Jag känner att trådarna kring min liknelse vid kalejdoskopet lätt löper iväg i olika riktningar. Tankarna kring det binder redan en väv i mina tankar som jag kanske kommer återkomma till. Nu är det dags att avrunda både texten och dagen. Mitt eget kalejdoskop behöver vila till imorgon.

Den avgörande sanningen är inte en sanning om någontings företräde, den är en sanning om komplexitet… om en total eko-interaktiv, pågående väv… som vi dansar i, som är Shivas dans. Allt det goda och onda blir ju insvept i Shivas dans. Och på gammal hebreiska är gott- och -ont ett enda ord som betyder allting

Gregory Bateson, Mönstret som förbinder

P.S. Ibland behövs de fasta, statiska bilderna. De kanske är helt avgörande. Men långt ifrån alltid.