En psykiaters funderingar

Tankar kring psykiatri, mänsklighet, samhället och livet i allmänhet

Hjälp för hjälparen

Jag är bra på att göra saker och att hjälpa andra med att göra saker. Ibland kan jag tänka att jag är för bra på att göra saker. Jag är definitivt för bra på att hjälpa för mitt eget bästa. Ett destruktivt beteendemönster.

Jag har en mycket nära vän som jag känt i flera år. Vi möttes genom arbetet på en mottagning där han jobbade som kurator. Rätt snart insåg vi att vi kunde prata om saker och ting med bredd och djup. Våra samtal har genom åren utvecklats och ämnena är spridda över ett brett fält. Vi rör oss återkommande kring olika psykologiska skeenden och mönster. Inte sällan med oss själva som utgångspunkt. Stimulerande och tankeväckande samtal.

Ikväll pratade vi om min trötthet och hur det kan bli så. Efterhand blev ett(av många) mönster tydligare. Det var i och för sig inte någon nyhet att jag har närmare till att hjälpa andra än mig själv. Sen jag kraschade har jag förvisso blivit bättre på att säga nej och inte ta på mig för mycket. Jag tränade på det och började hitta en bättre balans i mitt liv. Men trots fina föresatser och tankar har jag onekligen hamnat i obalans igen. Inte så illa som för några år sedan, men ändå. Gradvis har mitt hjälpande av andra tagit ett allt större utrymme. Gradvis har jag fått allt större svårighet att inför mig själv berättiga att ta den tid och det utrymme jag behöver för att må bra.

Min vän, Tomas, frågade mig när jag ber om hjälp och vad jag behöver för hjälp. Det är spännande hur tomt det blir i mitt huvud vid den frågan. Jag vet att jag fått den många gånger från flera håll(Inte minst från min fru och andra närstående.). Men jag behöver ingen hjälp. Jag klarar mig själv. Fel! Inget kunde vara mer osant. Men varför svarar jag då så kan jag undra. Kanske för att jag inte vill belasta andra. Kanske för att jag inte ens kan formulera vad jag behöver hjälp med.

Tillsammans kom vi dock ett möjligt svar på spåren. Jag tror jag behöver hjälp att avstå från att hjälpa! Jag tänker såhär ungefär. Det är så oerhört lätt för mig att ställa upp, göra saker, ta ansvar och hjälpa till att jag kommer göra det om det inte är klart uttalat att jag inte ska. Det är som en ryggmärgsreflex. Finns minsta osäkerhet kring var ansvaret för en viss fråga ligger och ett alternativ är att jag tar det, så kommer jag sannolikt göra det. Naturligtvis inte i 100% av fallen och långt ifrån så ofta som tidigare, men ändå. Reflexen sitter kvar och jag åker dit gång på gång. Sakta men säker förskjuts balansen.

Det jag behöver be om hjälp med är att inte ta ansvar. Jag klara mycket och jag klarar det bra, men det här är jag värdelös på. Jag tränar, men klarar det inte på egen hand. Jag behöver hjälp. Med att inte hjälpa.

Nu ska jag bara lura ut hur jag ska göra det här i praktiken.

Bilden är från min fjällvandring tidigare i höstas och är tagen i närheten av Saltoluokta. Jag vandrar gärna ensam av många olika orsaker. Nu tänker jag att en av dem är att jag skyddar mig själv från att hjälpa. Ensam och bortom mobilteckning så behöver jag bara hjälpa mig själv.
Share

20 kommentarer

  1. Oj, vad jag känner igen mig. Jag vet exakt vad jag ska göra i krissituationer och är världsbäst på att lösa stora problem för andra. Men jag kan inte få mig till att göra saker för att jag ska må bra. Det är som att jag inte längre vet hur jag ska ta hand om mig själv. Och det värsta är att jag inte riktigt tycker att det är viktigt nog.

    • Carin Bengtsson

      19 november, 2019 at 08:50

      Igenkänning, undrar om inte det är ett typiskt beteende hos utbrända.
      Jag tror att vi människor har personligheter av lite olika typ, ja gener, som gör att vi är hjälpsamma, “assistent förmågor”, och att det inte bara handlar om uppfostran.

      • Niklas

        19 november, 2019 at 20:08

        Det kan nog vara så Carin. Jag tror att många olika faktorer samverkar. Gener, uppfostran, samhälle etc

    • Niklas

      19 november, 2019 at 20:06

      Låter som att det är hög tid att dra i bromsen och ta en allvarlig funderare Anneli. Kanske börja i det lilla. Ta hand om dig!

  2. Nu har du blivit medveten om ditt mönster, nästa steg är att hitta en väg ut ur det. Ibland behöver man även reflektera över NÄR mönstren infaller, för att lättare hitta en väg ut ur det.
    Du kan välja att hjälpa dig själv. När du hjälpt någon annan så ska du ge dig själv minst lika mycket tid till självhjälp. Hur låter det?
    Eller kan du skriva in i din kalender “tid för självhjälp”? (eller vad du nu vill kalla tiden)

    Lycka till, från coachen som själv varit utmattad två gånger.

    • Niklas

      19 november, 2019 at 20:10

      Det kan noga vara en del på vägen mot ett mer balanserat liv. Jag tar med mig tanken! 🙂 Lycka till själv!

  3. Jag blev både glad och ledsen när mailen med dina inlägg började komma igen. Glad för att du delar med dig av dina problem och tankar på ett ej klyschigt sätt, ledsen över att du har tagit ett snedsteg och mår sämre. Jag gjorde samma sak i början av hösten, som tur var insåg jag det på ett tidigt stadium och drog i bromsen. Gick ner i arbetstid och efter lite funderingar kom jag på att jag hade släppt på mitt mantra ”en sak i taget”. Nu är jag på väg tillbaka till heltid och mår bättre igen eftersom de orden hindrar mig att ta på mig för mycket i form av att hjälpa andra. Kanske kan du hitta ett eget uttryck som du kan upprepa för dig själv några gånger om dagen så att du oftare stannar upp och ifrågasätter vad du gör eller är på väg att göra?

    • Carin Bengtsson

      19 november, 2019 at 08:55

      En sak i taget är viktigt nu, man har ju överlevt så tidigare i livet att man haft många bollar i luften och det fungerar inte i längden för alla i detta krävande samhälle.

    • Niklas

      19 november, 2019 at 20:14

      Klart jag tar snedsteg! 🙂 Underligt vore väl annars kan jag tänka. Det är ett ständigt lärande. Och repetition av nya kunskaper. Tack och lov är det inte så illa den här gången. Än. Tror jag. 😀
      Jag tar med mig tanken om ett mantra eller uttryck! Tack!

  4. Carin Bengtsson

    19 november, 2019 at 09:02

    Skönt att ha någon att prata förtroligt med om denna sjukdom! Är inte alla förunnat!
    Men att ha en partner som säger; gör inte det, åk inte, stanna hemma, du orkar ju inte det är en stor hjälp, känns som att få tillåtelse att tänka på sig själv, att leva i verkligheten.
    Nån som har lite distans ser ju bättre. Detta är en hjälp för mig iaf.

  5. jill kettilstein

    19 november, 2019 at 10:56

    Igenkänning jag har börjat införa mobilfria dagar för att undvika att alltid finnas till hands men vörst är det dåliga samvetet som jag låter dem som är van vid att jag alltid finns där prångla på mig. Viktiga steg i tillfrisknandet att tillåta sig själv förbli frisk.

    • Carin Bengtsson

      19 november, 2019 at 20:10

      Eller mobiltillåtna tider kanske, telefontid mellan……..och……..

      • Jill Kettilstein

        20 november, 2019 at 00:33

        kör med det de dagar jag har mobilen på. Otroligt skönt att gå tillbaka till som det var Innan mobilen fanns i de flesta hem. 🙂

    • Niklas

      19 november, 2019 at 20:19

      Låter väldigt skönt med mobilfria dagar Jill! Jag har det när jag är i fjällen. En vecka per år bortom mobiltäckning. Ska överväga att införa mobilfria tider i vardagslivet. Kanske på helgerna. Tack för tipset!

  6. LIka fantastiskt (och jobbigt) varje gång jag tar emot dina inlägg/tankar/ideer – det är alltid som hämtat direkt ifrån mitt eget huvud! Stort tack Niklas – du skriver underbart. //C

  7. Niklas, du sätter ord på mina tankar som jag inte finner ord till ibland.
    Det låter som det är fler som har fallit tillbaka. Samma här. Men den här gången hoppade jag av i bättre tid än förra gången. Började känna igen vissa signaler och tänkte att den här resan vill jag inte göra igen.
    Det här med att säga ifrån och be om hjälp, har jag upptäckt är inte alltid så lätt. Oftast är det att omgivningen är van att man gör saker och ting. Att man fixar och löser problem. De gånger man har bett om hjälp eller när man påtalar saker och ting – är det som att omgivningen inte lyssnar, eller så blir man så ifrågasatt att det känns som att ha hamnat i ett getingbo.
    Att tycka om sitt arbete är inte alltid lätt. Att känna att man vill göra ett bra jobb. Visserligen har man dragit ner på engagemang och entusiasm för att inte gå igång för mycket och ta för mycket av ens energi. Men man vill ju inte göra ett dåligt arbete. Känslan är annars att vara som en busschaufför som säger att bussresan tar slut efter halva resan och resenärerna får gå resten av vägen. Sen ibland kan man tigandes fundera hur vissa lyckas komma framåt på att göra – minsta möjliga.
    Ja det är många tankar som fladdrar i ens huvud.
    För funderingar det har man – många.

  8. Marianne Jonsson

    21 november, 2019 at 10:13

    Så bra att du sätter ord på det jag känner men precis som du har jag svårt att göra om mig. Jag är en hjälpare och vill hjälpa men mår jättedåligt ofta. Försökt säga nej o låta bli men då blir livet tomt. Jag vet, jag har försökt hitta annat att göra men varit en hjälpare sen 10 års åldern och är 61 idag så hur ska man göra om sig🙂?

  9. Att vägleda är det bästa på lång sikt. Att ta över och lös andras problem är destruktivt även om tanken är god. Har varit där men med vägledning får man andra att växa istället.

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: