Alla mina funderingar är inte direkt relaterade till utmattning, men många har någon slags relation till det. Vad händer t ex på våra arbetsplatser idag? Varför är det så många som mår dåligt? Jag får ett intryck av att arbetsglädjen är på väg att dö ut. Det är som att den kvävs.


Jag kan fundera över vart våra värderingar tagit vägen i det dagliga arbetet. Med värderingar menar jag det vi vill försöka få med i arbetet för att känna att vi gör ett bra jobb. Yrkesstolthet kanske kan vara ett annat ord för det.

Att lägga ner det där lilla extra eller gå utanför det rutinmässiga arbetet för att komma lite längre och få ett lite bättre resultat. Det kanske handlar om dillkvisten på den upplagda maten eller att sitta några minuter extra hos den svårt sjuka patienten.

Jag har t ex alltid försökt skriva så bra intyg jag kan. Jag har satt en stolthet i att patienten, arbetsgivaren och Försäkringskassan ska förstå vad det står, att det hänger ihop i en helhet och helst utan att luckor ska behöva kompletteras senare. Ett problem för mig blev att detta tog extra tid. Tid jag inte hade.

Ovanstående formuleras sällan i ord. Det bara finns där, i handling. En arbetsplats och ett arbetslag kan präglas av det och inte sällan når man goda resultat. Det råder en god och positiv stämning.

Som jag skrev om i ett tidigare inlägg, har många av våra arbetsplatser utvecklats i en riktning där huvudsysslan(undervisning, patientmöten, utredningsarbete etc) får allt mindre plats. I den allt mer pressade arbetssituationen minskar utrymmet för flexibilitet. Tidsnöden medför att arbetsuppgifter måste utföras med minsta möjliga insats utöver det nödvändiga. Vi försöker i allt högre grad överleva arbetet, snarare än att utföra det med glädje. Det lilla extra förpassas sakta men säkert allt längre ner i prioriteringslistan.

Effekten av detta tror jag blir en minskad arbetsglädje, ökad stress och irritabilitet. Det faktiska arbetet blir lidande. En gäst blir arg för att maten är kall eller bränd. En patient känner sig inte lyssnad på. En elev får inte det stöd den skulle behöva.

Klagomål och anmälningar samlas på hög. Verksamhetens ledning börjar förstå att något måste göras. Någon politiker hör befolkningens missnöje och sätter press på verksamheten. Konsulter kallas in och möten hålls i ledningsgrupper och kommittéer.

Verksamhetens värdegrund ska definieras.

En grupp tillsätts med representanter från olika delar av verksamheten. Fler möten med brainstorming och post-it-lappar. Arbetet resulterar i ett dokument: ”Vår värdegrund”. Där beskrivs egentligen det som definierade den välmående arbetsplatsen, den välfungerande arbetsgruppen. Det står med välvalda formuleringar på glansigt papper. Resultatet presenteras för nöjda politiker och ledningsgrupper. Det gås igenom på arbetsplatsträffar.

Vad händer sen då? Dokumentet har i princip medfört att ytterligare krav ställs på redan hårt pressade medarbetare. Krav som, liksom mycket annat, intar en sjunkande tillvaro i den dagliga prioriteringslistan. Tid och resurser avsätts sällan från ledningsnivå för att faktiskt få en genomgripande förändring till stånd.

En sådan förändring skulle nämligen innebära att något annat måste prioriteras bort.

På en anslagstavla i lunchrummet hänger en gulnad plansch: ”Vår värdegrund”. Den är dold bakom information om de senaste uppdateringarna i ett datorsystem och listan med förra årets obligatoriska utbildningar, som ingen hann gå.

img_1187