Betraktelser längs livets slingrande stigar

Dimma och mörker

Just nu känns det som att jag trevar mig fram i dimma och mörker. Tanken kan komma att jag går i cirklar och inte kommer någon vart. Men det gör jag.

Vi backar tiden till 2015. Jag kraschade, gick in i väggen, blev utmattad eller hur man vill benämna det. Det var resultatet av många års ojämn kamp mot alla måsten, borden och skall. 

Efter kraschen var jag sjukskriven under lång tid. Sakta återfick jag kraft och min hjärna började snurra igen. Tills jag var åter i arbete och kunde klara dagliga göromål.

Jag har skrivit det förut; jag kommer aldrig bli densamma som jag var innan. Något jag är tacksam över. Det är inte ett liv och ett sätt och leva som jag vill återvända till.

Istället har jag lärt mig vila, prioritera återhämtning och att ta hand om mig på ett bättre sätt. Jag fick också möjlighet att fundera över vad som får mig att må bra och vad jag tycker är roligt. Vad jag tycker är spännande och utmanande. Och kanske det viktigaste; vad jag värderar som viktigt. Mina känslor fick tillträde till en arena mitt intellekt hade haft ensamrätt till.

Det är en resa som pågår. Kanske är jag bara i början. Jag vet faktiskt inte och det är inte viktigt. Det viktiga är att jag hittat en riktning där inte bara mitt intellekt styr. Känslorna, själen och hjärtat är med på resan.

När jag kraschade befann jag mig i det dimmiga mörkret. Jag hade ingen aning om hur jag hade hamnat där. Sjukskrivningen och rehabiliteringen medförde att dimman så sakteliga lättade och tillvaron ljusnade. Jag upptäckte nya delar av mig själv som också ville vara med på resan. En fantastisk och jobbig process.

När dimman väl började lätta tänkte jag nog inte så mycket på i vilken riktning jag skulle gå. Min utbildning, yrke, omgivning och jag själv var inställda på att jag skulle återgå till samma position som tidigare. Vilket jag gjort. Med en del anpassningar.

Det resulterade i en inre konflikt som jag under lång tid inte förstod. Nu kan jag se att mitt arbete trampade på i en riktning och hade i stort sett bara intellektet med sig. Känslorna, själen och hjärtat ville inte åka med på den resan igen. Ett uppenbart dilemma.

Min lediga tid har jag spenderat så mycket som möjligt i en annan riktning. Men omställningen mellan olika riktningar tar tid. I början kunde jag ställa om snabbt. Det räckte nästan att stämpla ut. Men ju längre tid som gått, desto längre tid tar omställningen. Jag är påväg tillbaka in i dimma och mörker.

Nu när jag skriver det här har jag varit ledig i två dygn och försökt vara ute i naturen så mycket livet tillåtit. Dimman har lättat något och en grått novemberljus kan anas.

Den stora skillnaden nu och för sex år sedan är att jag vet vad det är för dimma och mörker. Jag har hunnit skaffa mig karta, kompass och en ficklampa. Jag vet vart jag vill. Så just nu är det faktisk inte en katastrof att gå i dimma och mörker. Det är slitsamt och kommer inte hålla i längden. Och det behöver det inte göra.

Faktum är att jag håller min kompasskurs och enligt kartan är jag snart framme.

6 kommentarer

  1. Frank Johnsson

    Tack för din blogg och dess innehåll. Det är 7 år sedan jag gick in i dimman. Jag delar din syn och har funnit ett verktyg som hjälper mig mycket och det är rutiner oaktat väder och görs innan och efter arbete. Det som hjälper mig är fysisk träning.

    Åter igen 🙏

    • Niklas

      Tack själv Frank! För att du läser och för din kommentar. 🙏🏻
      Jag tänker att fysik träning och motion är en viktig del i ett balanserat liv. Vi är ju trots allt konstruerade för rörelse. Gott att du funnit en fast punkt att återvända till!

  2. Johanna

    Hej Niklas!
    Jag har följt din blogg sedan du startade den. Jag blev själv utmattad då och dina målande ord var en stor hjälp på vägen o gav en känsla att inte vara ensam. Dessvärre har jag nu 6 år senare drabbats av ny utmattning. Men jag förstår varför. Jag ”vilade” bara lite o hoppade sedan upp på bandet igen, i samma bransch som dig o med samma driv som kom successivt, samt mer jobb en heltid, var helt enkelt så här i efterhand en returetikett till ny utmattning. Denna gång har jag mycket mer stöd runt omkring mig, mer insikt vilket har öppnat upp så många fler vägar o möjligheter att vandra mot framöver, inte minst att på riktigt möta mig själv o mina behov, att se vad som är viktigt på riktigt. Om än det är dimmigt ännu så har jag kompassen och kartan som med tiden kommer navigera mig fullt ut i rätt riktning.

    Tack för dina ord som du delar med dig av🙏🏼
    Å ha en fin första advent 🕯

    • Niklas

      Vad fint att du är på väg i my riktning. Det är alltför lätt att glida tillbaka i samma spår igen. Enklast så..
      Tack för din fina kommentar och för att du delar med dig du med! 🙏🏻😊
      Ha det gott och en fin första advent!

  3. Ileana Grankvist

    Hej igen!
    Vad roligt att få läsa dig igen !
    Jag är också på väg i ny riktning, har en plan och försöker hålla mig till den. Att ha beslutat det har lättat mycket av min frustration på jobbet och jag behöver bara stå ut 1,5 år till. Sen blir det nytt.
    Mina 2 korta utmattningar -19 och -21 har fått mig att förstå att jag är på väg in i en återvägsgränd och där vill jag inte vara till priset av min hälsa.
    Önskar dig blå himmel med regnbåge , friskt luft, sol och och en fin resa till det målet som uppenbarar sig och som får ditt hjärta att sjunga.
    Ileana

    • Niklas

      Tack Ileana! Gott att höra att du är på rätt väg. De där återvändsgränderna kostar på. Hur mycket man än tar i går det liksom inte. Man kör huvudet i väggen igen…
      All lycka till dig! Vi hörs! 🙂

Lämna ett svar till Johanna Avbryt svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: