Den gyllene regeln

Idag på morgonen hade jag anledning att fundera över olika typer av mer eller mindre kränkande beteende vi människor ägnar sig åt gentemot varandra. Utgångspunkten var faktiskt inte den fruktansvärda situationen i Ukraina och Ryssland, utan något så vardagligt som ett möte mellan hundägare.

Jag och hunden var ute på en tidig morgonrunda och mötte en annan hund med  tillhörande ägare. Som sig bör språkades det lite kring det fina vädret och den annalkande våren. Från ingenstans kommenterar den andre min hund i termer av att hon skulle vara överviktig(vilket hon inte är). Jag blev överrumplad och bemötte inte uttalandet. Vi skildes åt med lyckönskningar om en fortsatt fin dag.

Mötet lämnade en negativ känsla hos mig och jag började älta det hela med olika typer av responser från min sida. Det ena mer primitivt än det andra. Tänk vad ofta man kommer på de bra svaren i efterhand! Efter en stund blev det dock irriterande. Jag hade ingen som helst lust att låta händelsen förstöra en fantastiskt vacker morgon.

Jag kom fram till att jag behövde fundera igenom det hela och låta andra (tänkande) delar av hjärnan få bidra. För det första kunde jag konstatera att den andres beteende faktisk var kränkande utifrån sättet det sades på. För det andra var min reaktion då adekvat såtillvida att jag blev arg och ville bemöta kränkningen och försvara mig. Det hade varit adekvat. Oddsen för att det hade resulterat i något konstruktivt och positivt var knappast de bästa.

Mina funderingar letade sig vidare kring andra typer av kränkande beteenden. Att skuldbelägga, döma, häckla, mobba och så vidare och var de har sitt ursprung hos avsändaren. Det finns mängder med olika sätt att se det här och min reflektion är begränsad.

Jag tänker att ett beteende är en spegling av det inre livet hos den som uppvisar beteendet.

Den som dömer är ofta sin egen hårdaste domare och har själv formats av en dömande omgivning. Den som kränker andras gränser och integritet har själv fått sin integritet kränkt. Det kränkande beteende har sedan införlivats i det egna själslivet och fortgår även när den ursprungliga yttre kränkningen avsluts. Som en skoningslös domare sitter den kvar på axeln och förgiftar det inre livet. ”Det där kunde du gjort bättre!”, ”Du är värdelös!”, ”Vem tror du att du är?!”.

Giftet sprider sig utåt och färgar det egna beteendet mot andra. Även om man till viss del blir medveten om det och försöker ändra sitt beteende. På ett omedvetet plan kommer kränkningarna finnas kvar som en nyans. För att utrota de helt behöver ursprunget identifieras och behandlas.

Den gyllene regeln ”gör mot andra som du själv vill bli behandlad” eller liknande innehåller mycket visdom och finns i olika varianter inom alla trosinriktningar. En personlig favorit kommer från en tidig Buddhistisk text som säger ”Plåga inte andra med det som pinar dig själv”. Jag tycker det ligger närmare mina egna funderingar.

Jag har formulerat en slags vidareutveckling eller kanske komplement till den gyllene regeln. 

”Du behandlar andra på det sätt du behandlar dig själv”

Följden av detta blir att det bästa sättet att förändra sitt beteende gentemot andra blir att vända blicken inåt och börja med sig själv. Hur behandlar jag mig själv egentligen? Och kanske viktigare; varför behandlar jag mig själv så?

När jag hade funderat igenom det här och en hel del andra aspekter kring mitt möte kunde jag släppa det hela och till fullo njuta av morgonen. Hunden och jag tog oss hem i morgonsolen alltmedan sånglärkor och gulsparvar uttryckte sin vårkänslor för full hals. 

I slutänden resulterade mötet i intressanta funderingar. Och en påminnelse om att jag ska försöka bli mer överseende och förlåtande gentemot mig själv. Vad gäller den andra hundägaren så önskar jag hen allt gott av hela mitt hjärta.