Att misslyckas är en konst. För mig iallafall. Något jag behöver öva och bli bättre på. Det blir allt tydligare för mig hur oerhört negativt det blir för mig när jag inte lyckas med det jag företagit mig. Jag blir tjurig och retlig. Inte olikt hur det kan bli när jag är trött och inte orkar göra sådant jag vill. Tankarna kring det här snurrar runt och att skriva brukar hjälpa mig att sortera.
Igår morse tog jag en runda i skogen med hunden. Det har blivit en vana att göra upp en eld i samband med våra skogsturer. För det mesta kokar jag kaffe.
Att göra eld är något man behöver träna på om det ska fungera i olika situationer. Att hitta bränsle och använda en teknik som fungerar. Vädret är naturligtvis starkt bidragande till hur svårt det kan vara.
Utmaningen jag gett mig själv är att göra upp eld med endast ett eldstål(och kniv) som medhavd utrustning, oavsett väderförhållanden. Det ställer krav på kunskap, erfarenhet och noggrannhet.
Igår var det lagom eländigt. Blåst och regn medförde att precis allt i skogen var blött eller fuktigt. Jag samlade material och förberedde. Till att börja med gick det bra. Jag fick till en liten eld, men insåg snabbt att jag inte varit tillräckligt omsorgsfull i mina förberedelser. Elden slocknade ohjälpligt.
Nu hade jag ju kunna skriva en massa käcka saker i stil med att jag fick med mig värdefulla erfarenheter och att vägen till framgång kantas av misslyckanden. Jag hade kunnat skriva att jag småleende fortsatte promenaden och inte tänkte mer på den misslyckade elden. Det hade i och för sig varit sant, men bara delvis.
När den sista lilla lågan i min eld slocknade kände jag mig helt klart misslyckad och irriterad. Inte mycket, men ändå. Det blev ett utmärkt tillfälle för mig att studera mig själv ur ett större perspektiv. Hur jag reagerar på att inte lyckas med det jag företar mig. Det blir negativt. Skammen smyger och viskar i hjärnans kulisser.
På något sätt är jag kopplad på det viset. Min misslyckade eld innebär att jag är misslyckad som människa. Min prestation blir ett mått på mitt värde. Och det är ju inte riktigt klokt.
Det finns en aspekt till av det här. Eftersom det blir så negativt för mig att misslyckas ger jag mig bara på saker jag är(nästan) säker på att lyckas med. Mitt liv blir med andra ord begränsat. Trots att jag bevisligen klarar att göra både det ena och det andra rätt bra, lever jag likväl med en självbild att jag inte klarar saker. Helknäppt på ett sätt, men förståligt på ett annat.
Min plan är att bli bättre på att misslyckas. Det går ju inte att misslyckas medvetet, det skulle vara att fuska. Snarare tror jag att det får handla om att göra saker jag är osäker på om jag kommer lyckas med eller inte. Jag ska jobba på att öka min osäkerhetstolerans inför min egen framgång i det jag företar mig. Och att jag är bra ändå, även om jag misslyckas. För jag är inte det jag presterar.
Tack!!
Intressant läsning , mycket tänkvärt.
Tack
Min prestation mått på mitt värde…ja det är inte klokt. Att vi är det vi gör. Tänker också art det finnsgrader av missa målet och att lyckas. Ofta är vi fast i minst 110 procent för att det ska duga, vara lyckat. Tack för dina tankar och inspirerande inlägg.
Charlotte
TACK, som balsam för hjärnan, kroppen och ?
Tack! ???
Det finns en bok som heter Exercice de la peinture av den franske målaren Jean Bazaine. Den finns i svensk språkdräkt med titeln Att måla. En underbar liten bok om måleriets villkor, ett genomgående tema i boken är vikten av att misslyckas. Eller bättre uttryckt berättar boken om en annan syn eller värdering på misslyckandet, hur det hänger samman att lyckas istället för att ses som dess motsats. s
Det låter som en spännande bok. Jag målar och ritar en del så det det blir dubbelt intressant. Ska se om jag kan få tag på den. Tack för tipset! /Niklas
Är SÅ oerhört glad över att jag råkat hitta din sida, tacktacktack ?
Tack själv! ?