Betraktelser längs livets slingrande stigar

Argledsen och gladäcklad

Känslor tänker jag på som det äldsta kommunikationssystemet mellan människor. Utan ord och med minimala tecken kan vi effektivt förmedla viktig information. Förändrat andningsmönster, uppdragna axlar eller en nedslagen blick räcker. Jag är övertygad om att känslor förmedlas på nivåer långt bortom det vi är medvetna om.

Detta system har under årtusenden av evolution utvecklats på samma ändamålsenliga sätt som våra sinnen och kroppar i övrigt. Det har varit en förutsättning för gruppens överlevnad, sammanhållning och utveckling. Aggressivitet skyddar gränser inom och runt gruppen. Sorg ökar sammanhållningen och för oss närmare varandra. Glädje egentligen samma sak. Och så vidare.

I takt med att våra samhällsstrukturer har utvecklats de senaste århundradena så har vi gradvis förflyttats från den spelplan där känslosystemet utvecklades. Inte bara vår omgivning har bytts från vildmark till städer, utan den ursprungliga gruppen/flocken har ersatts av diverse olika konstellationer.

I vårt moderna samhälle befinner vi oss oftast mycket långt från en liten grupp med främsta uppgift säkra sin överlevnad(Tack och lov). Vi blandas, sprids ut, isoleras och grupperas på olika sätt, beroende på samhällets krav och våra egna intressen.

Kommunikation sker på mängder av sätt utöver samtal öga mot öga. Känslor förmedlas inte sällan genom korta digitala textmeddelanden, där innebörden av ord, skiljetecken och små tecknade figurer kan skifta utifrån trender.

Ovanpå detta lägger vi ett antal kulturella lager. De mest genomgripande i form av religiösa eller politiska styrande makter. Makthavare har som sitt främsta intresse att behålla sin makt och formger därför beteenderegler med syfte att hålla befolkningen i fruktan och lydnad. Inte sällan med begränsningar av till exempel glädjeyttringar och sorgetraditioner. Populärt inom främst de religiösa varianterna är att skambelägga grundläggande mänskliga behov och beteenden.

Så vart har då våra känslor tagit vägen i allt det här? Naturligtvis har vi kvar dem och de spelar alltjämt en avgörande roll i våra liv. Ofta kommer de till sitt rätta uttryck. Rätt känsla vid rätt tidpunkt så att säga.

Men i väldigt många sammanhang kan jag se känslor förklädda till andra känslor. Den sanna känslan får av olika anledningar inte komma till tals. Att någon verkar arg när det egentligen handlar om sorg. Ett skratt som reaktion på en kränkning(där aggressivitet hade haft en solklar plats.).
Som mottagare registrerar vi medvetet eller omedvetet den underliggande känslan. Det blir en soppa av dubbla budskap. Ledsenarg, räddledsen, gladäcklad osv. Det blir som att lyssna till ett musikstycke där två instrument spelar i olika tonart.
Ett utmärkt exempel är föräldern som säger ”Jag är inte arg!”, fast det framgår för samtliga närvarande att så är fallet. Inte minst för barnet.

Liksom att vi människor delvis tappat bort oss själva i förhållande till naturen, så har vi delvis tappat bort oss i förhållande till känslor tänker jag. Det har blivit något kladdigt, jobbigt och skamfyllt. Jag är övertygad om att det här utgör en betydande orsak till ökande förekomst av depressivitet och ångest. Faktum är att de känslor som inte får komma till sitt rättmätiga uttryck tar andra vägar. I form av destruktiva beteenden på olika sätt.

Frågan är hur man skulle kunna få lite rätsida på det här. Jag har funderat på om man inte borde ha känslor som ett ämne i skolan. Eller varför inte känsloskola för vuxna.

Jag dras med egna skador och blockeringar i mitt känslosystem. Det är inte helt enkelt att åtgärda, men jag jobbar på det. Jag har blivit bättre på att vara ledsen istället för ledsenglad och att vara arg istället för argledsen.

2 kommentarer

  1. Ileana Grankvist

    Härlig bild på dig som är så perfekt kopplat till ditt ämne för dagen!!
    Om vi inte hade känslor skulle vi vara robotar. Grundkänslorna glädje, iver, sorg, förvåning, ilska, rädsla, avsky, skam, skuld (har säkert glömt något) förekommer hos alla människor på jorden oavsett ras, kultur, kön och ålder. Som synes finns det flest negativa känslor vilket kanske till viss del kan förklara människans mående.
    Hur man yttrar dessa känslor är då högst varierande. I Japan får man inte tappa ansiktet. I Sverige har jag, som icke svensk märkt eller lärt mig att ilska är något som få personer kan hantera och att man helst ska låta bli att uttrycka eller visa det. Sorg är inte heller rumsrent så att säga även om det kan vara högst befogat att vara ledsen – en nära och kära lämnar en relation eller dör. Det är kanske inte för intet man säger “Jag beklagar sorgen” och inte “Jag beklagar förlusten”. Alltför många människor skäms att/när de gråter.
    Att ha kontakt med sina känslor, positiva såväl som negativa utan att man sopar undan dessa, gör att vi mår bättre och förblir sanna mot oss själva.
    Tack för att du skriver om viktiga saker!!!

  2. Monica Björnsson

    Det du skriver i din blogg är så träffande läsning. Känns som alla nedtryckta känslor och viljor sliter kroppen inifrån.

    Du sätter ord på det som känns svårt att hantera, bra hjälp, sen ska det ju praktiseras också. Där har man bara sig själv att lita på, att ta tag i förändringen för att komma en liten bit dit man vill. Otroligt svårt!
    Inlägget “själen på efterkälken” är ju resultatet av att man inte klarar av den biten utan tillämpar metoden “springa från sig själv” år ut och år in. Trött av att springa blir man ju också🙈😉.
    Hoppas sommaren varit njutbar och
    att kommande höst blir bra för dig.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: