Det här är ett ämne som legat och spökat i bakhuvudet ett bra tag. Återkommande dyker tvivel upp. Kommer jag bli frisk? Tillräckligt återställd för att kunna arbeta som läkare igen? Dagar, veckor och månader går. Framtiden känns osäker och rädsla kan smyga sig på. Vad ska det bli av mig? Många frågor väcks. Frågor utan svar. Det är kanske det som blir problemet för mig. Under hela mitt vuxna liv har jag haft en bild av vart jag är på väg. En plan. Färdiga svar.

Det här är svårt att skriva om. Jag är van att ha rollen som klok, lugn och säker. Både inför mig själv och andra. När tvivlet kommer över mig, kan jag inte längre luta mig mot de egenskaperna. Jag upprätthåller en mask utåt, så gott det går. För att skriva om det här, måste jag försöka lägga den åt sidan en stund.

För det mesta vet jag ungefär vad jag ska skriva om. En början och något slags slut. Jag kan inför mig själv och texten hitta en tryggheten i att ha något slags grepp om det jag skriver. En plan. Koll på läget. I det här fallet plockar jag upp en olustig tråd och vet inte riktigt vart den leder. Tvivlet.

Paradoxalt nog tvivlar jag på att jag kan skriva om det över huvud taget.

Vägen till specialistläkare har varit lång och bitvis mödosam. Jag har lagt mycket tid och energi på att ta mig dit. Jag har varit beroende av att min hjärna klarar av olika typer av arbetsuppgifter. Nu sitter jag i en situation där det inte längre fungerar. Visst blir det bättre, men det är fortfarande mycket långt kvar innan jag kan återgå till att arbeta som läkare i dagens sjukvård, med allt vad det innebär.

Jag ser mig omkring och läser olika berättelser om utmattningssyndrom. Åtskilliga vittnar om att det går att ta sig tillbaka, men att det tar tid. Genom min utbildning och arbete har jag också sådan kunskap och erfarenhet. Jag försöker efter bästa förmåga fästa mitt hopp och tro till det. För det mesta går det bra. Ibland kommer dock tvivlet smygande.

Visst, andra har blivit återställda, men det kanske inte gäller mig?

Om det skulle vara så att jag inte kan återgå, vad händer då? Följdfrågorna hopar sig snabbt. Vad ska jag då arbeta med? Hur går det med ekonomi, hus och hem? Jag känner mig vilsen och orolig. Rädsla kan komma krypande ur skuggorna. Vem vill ha en trasig doktor? Finns det någon plats för mig? Jag var ett relativt välfungerande kugghjul i ett maskineri. Nu saknas kuggar.

Allt eftersom jag skriver märker jag att tvivlet har nära relation till saker jag skrivit om tidigare; Att inte vara bra nog, inte duga och skam. Så är det med vårt psyke. Enstaka delar kan inte isoleras. De sitter ihop med kringliggande pusselbitarna.

Faktum är att det här med tvivel inte är något nytt. Tidigare har det inte handlat om att bli frisk, utan mer om att duga, att göra ett tillräckligt bra arbete. Jag är inte ensam om det heller. Flera kollegor till mig dras med samma återkommande tvivel angående den egna kompetensen och dugligheten. Det gäller inom arbetet som läkare, men jag är övertygad om att förekommer inom många andra yrken. Inte bara inom yrkeslivet förresten. Att tvivla på sin egen förmåga kan dyka upp varsomhelst. Som förälder, partner, barn, människa.. Beröringspunkten med att inte vara bra nog ligger väldigt nära. Kanske är det på många sätt samma sak.

Det som blir skillnaden nu är att jag befinner mig i en genomgripande förändring av livet. Det kommer aldrig bli som förut och jag vet inte hur det blir istället. Inte så konstigt att tvivlet hälsar på då och då.

Motsatsen till tvivel är tro. Att tro på sig själv och sin förmåga. Att tro på framtiden. Att tro att det ordnar sig. Kan tron existera utan tvivel? Det kanske den kan, men är det hälsosamt? Jag vet inte. Det kanske är som med så mycket annat, att det behövs en balans. För mycket av det ena eller andra blir inte hälsosamt i längden.

Tvivel och osäkerhet tär.

I grund och botten har jag nog goda förutsättningar att hitta en väg framåt, även om jag inte vet hur den ser ut just nu. Läkningen av hjärnan går faktiskt framåt och jag klarar en mängd olika saker.

Jag brukar relativt snabbt hitta tillbaka till lugnet och tilltron till läkningsprocessen. Tron på mig själv. Någonstans har jag också en rätt stark övertygelse om att det kommer ordna sig. På det ena eller andra sättet. Den här texten och bloggen till exempel. På något sätt får jag ihop det och jag har en känsla av att det leder någonstans. Vart vet jag inte just nu, men det är ok.

Nu tvivlar jag på att jag kommer längre med det här texten. Jag tror den blev rätt bra trots allt. Hur som helst så får den duga.

Share