En god natts sömn. Vad är inte det värt? Djup, återhämtande och läkande sömn. Att sedan vakna pigg och utvilad, redo för en ny dag. Sömn är en förutsättning för livet faktiskt. Starkt förknippad med vårt välmående, såväl fysiskt som psykiskt.

Den som drabbats av utmattningssyndrom har nästan garanterat haft sömnstörningar under en period. Oftast länge. Så även jag. För min del handlade det om återkommande insomningsproblem och ibland uppvaknanden på natten. Mycket sällan kände jag mig utvilad på morgonen. Snarare som någon slags zombie. En dvala jag vaknade ordentligt ur först när jag kom till jobbet.

Det sägs att så länge sömnen fungerar kan man klara sig från utmattning. Jag vet inte om det är sant.

Först på senare tid har jag insett hur illa ställt det egentligen var. Det tog mig lång tid att förstå. Förändringar i mitt sömnmönster märktes först efter drygt ett års sjukskrivning.
För ett tag sedan noterade jag överraskat att min sömn blivit tyngre och djupare. Jag vaknar dessutom allt oftare med en känsla av att vara utvilad. Visst händer det fortfarande att jag inte somnar med en gång när jag lägger mig. Det förekommer att jag vaknar på natten, men det är på ett annat sätt. Förut så vaknade jag verkligen till. Inte sällan med svårigheter att somna om. Nu är det mer som drömlika minnen av att jag varit uppe och t ex gått på toaletten.

Det är som att jag inte lämnar sömnen helt.

Jag har funderat en del på hur det här hänger ihop. För att försöka förstå har jag backat tillbaka till min kunskap om vår inre klocka, vår naturliga dygnsrytm. Vi styrs till stor del av ljus och mörker. Olika hormonnivåer i hjärnan och kroppen reglerar sedan vår vakenhet och sömn. Ett av dessa hormoner är kortisol, en del av stressystemet. Under normala omständigheter ska nivån av detta växla under dygnet, men inte bara som ett svar på stress. Det har en egen grundrytm. Under natten ska det sjunka ner, så vi kan komma i sömn. För att sedan börja stiga tidigt på morgonen, så att vi vaknar lagom till dagens början.

När jag nu tänker tillbaka på hur mitt liv såg ut och det ständiga badandet av hjärnan i kortisol, blir det nästan pinsamt självklart vilken förödande inverkan detta haft på min dygnsrytm och sömn. Som ett ständigt bakgrundsbrus har kroppens kroniska stresstillstånd inverkat störande på stora delar av livet.

Mycket ställs på sin spets när det gäller sömn. Många bitar ska klaffa för att det ska fungera bra. Sedan innan vet jag en hel del om sömn och vad som krävs för att den ska bli så bra som möjligt. Nu är det inte längre teoretisk kunskap för mig, utan i högsta grad en påtaglig verklighet. Mörkt, tyst, svalt. Varva ner på kvällen. Inget kaffe på eftermiddagen. Avstå tv och skärmar direkt innan läggdags.

Mer än ett års sjukskrivning på heltid innan jag började notera en förändring i mitt sömnmönster. Det är ju inte klokt. Mer än ett år! Min tolkning är att hjärnan behövt så lång tid för att läka skadorna i ”sömn-systemet”. Jag vågar knappt tänka på hur länge det varit stört och skadat.

En av de mest påtagliga upplevelserna och erfarenheterna kring det här, fick jag i samband med en fjällvandring i september. När samhällets brus försvann, tillsammans med elektricitet och mobiltäckning, var det som att min kropp och hjärna återgick till sitt ursprung. Den inre klockan började gå i takt med naturen och livet. Sömnen inrättade sig efter dygnets mörka timmar. Jag är fortfarande fascinerad av hur snabbt och naturligt det gick.

Nästan lika snabbt drunknade klockans tickande vid återgång till civilisationen.

Men den finns där fortfarande. Det har den ju egentligen alltid gjort, men jämfört med samhällsbruset är den lågmäld. Lugna kvällar med sparsam belysning hjälper. Svalt, tyst och mörkt sovrum. Ibland stör hjärnan med sitt pladder, men det kan jag oftast råda bot på med enkla meditationsövningar. För det mesta tar kroppens och hjärnans naturliga rytm över numera och jag somnar.

Sömn. Så enkelt. Så svårt. Borttappad i ett skenande samhälles utveckling. Återigen landar mina funderingar i att vi inte är utvecklade för det här sättet att leva. Det är inte hållbart. Hur kan vi få det hållbart igen? Vad skulle krävas för att återupprätta en god sömn ur ett samhällsperspektiv? Följdfrågorna hopar sig. Det blir nog bäst att bryta här. Dags att sova..

Sov gott!


Sömn bäddar för hälsa

Om sömn & trötthet

Sömn : Sov bättre med kognitiv beteendeterapi (KBT)

Share