Så händer det. Inte plötsligt, men påtagligt. Läkningen och tillfrisknandet. Efter månader av sjukskrivning, promenader, vila, meditation och andra återhämtande aktiviteter börjar det märkas på allvar. Senaste månaderna har det skett en påtaglig förbättring. Jag har mer energi och ork. Arbetsträningen på 25% har blivit arbete på 50%. Det är fortfarande långt kvar till full kraft, vad det nu innebär, men ändå.

Eftersom jag märker förbättringen så tydligt tycker jag det förtjänar lite funderingar. Dagarna präglas inte längre av trötthet och begränsningar i samma utsträckning. Jag klarar aktiviteter, som för ett halvår sedan hade varit helt otänkbara. Bl a har jag varit på Svenska psykiatrikongressen, tre dagar i Göteborg. Jag tog pauser under dagarna och hoppade över ett par föreläsningar. Visst var jag riktigt trött på kvällarna, men återhämtade mig faktiskt fullt till morgonen efter.

Jag tar det som ett tydligt och glädjande tecken på att det verkligen går åt rätt håll.

Som en parentes kan nämnas att psykisk ohälsa relaterad till stress och utmattningssyndrom var brett och omfattande behandlat på kongressen. Många spännande och stimulerande föreläsningar. Det här är problem som tas på allvar!

Det där med svackor och uttalat behov av återhämtning är en sak där tillfrisknandet verkligen märks. Allt mer sällan dyker huvudvärk och övermannande trötthet upp. Likaså behovet av att ligga still på soffan i tystnad. Det händer fortfarande, men inte ens varje vecka. När det händer vet jag oftast varför. Ibland kanske jag t o m kan förutse att risken finns. Dessutom brukar faktiskt ett par timmars vila räcka.

Det är inte lätt att bedöma hur påfrestande en aktivitet blir för hjärnan, men det går allt bättre.

Faktum är att flera saker fungerar bättre än innan jag blev sjukskriven. Sömnen är djupare, även om jag ibland vaknar. Läsningen fungerar bättre än den gjort på flera år. Jag kan t o m försjunka i en bok på tåget, utan att bli distraherad av pratande medresenärer. Minnet är till vissa delar bättre. Det märks t ex när jag ska handla mat. Förut kunde jag knappt hålla tre saker i huvudet. Nu kan jag komma ihåg betydligt fler. Fast jag skriver helst en lista, för att avlasta hjärnan.

En annan sak jag har märkt är glädjen på arbetet. Jag har fortfarande långt kvar till patientarbete, men det finns mängder med andra uppgifter att göra. För första gången på flera år har hittat tillbaka till en genuin glädje. Det är stimulerande och roligt att arbete.
Det blir sorgligt när jag tittar bakåt. Hur stress och press under flera år, gradvis åt upp arbetsglädjen. Inte så att jag inte tyckte om mitt arbete(Vissa delar hade jag kunnat vara utan.), men den där riktiga glädjen hade försvunnit.

Jag är glad över att se fram emot att gå till jobbet.

Utmaningen just nu är, liksom tidigare, att bromsa. Hur roligt jag än har och hur många idéer jag än får, så har jag fortfarande nedsättningar och begränsningar. Om jag tänker på tio saker jag vill göra, måste kanske sju prioriteras bort. Hur kul än alla tio känns. Antalet aktiviteter på en dag måste begränsas, likaså antalet aktiviteter på en vecka. Mycket längre än så sträcker sig inte min horisont i nuläget. Jag märker dock att den expanderar.

Med mig har jag min ”verktygslåda”; det jag lärt mig längs vägen. Att lyssna på kropp och hjärna. Att ta tid för återhämtning. Att prioritera återhämtning. Jag har ännu flera att ta till vid behov. Det är ett kontinuerligt lärande och lärande bygger mycket på upprepning. Likaså förändring. Det är lätt att glömma bort de nya kunskaperna, när behovet inte är lika påtagligt. Så en och annan nit går jag på. Sånt är livet.

Jag inser nu att jag varken kan eller vill återgå till det liv jag hade innan. Först nu har jag börjat se andra möjligheter. Ett annat sätt att leva. Den framtid jag uppfattade som oklar och oroväckande börjar klarna. Jag fylls av tillförsikt istället för oro.

Efter en lång uppförsbacke, känns det som att det börjar plana ut. Jag går med lätta steg den annalkande våren till mötes.

Share