Oj, oj, oj.. Att skriva ett inlägg kring utmattning och jul var en utmaning. Andra advent och jag har inte fått något tillskott av kraft och energi av tomten i förskott. Hjärna tar ingen som helst hänsyn till att det snart är jul. Det finns inte någon magisk lucka i adventskalendern med dolda reserver.

Julen innebär en prövning för alla tror jag, utmattad eller inte. Med en trasig hjärna blir påfrestningen än tydligare. På flera olika plan. Att ta en promenad på stan för några inköp, har förvandlats från knappt genomförbart till en mardröm. Med kirurgisk precision attackeras hjärnan, med precis det den är mest känslig för. Varenda yta är draperad med glitter, tomtar och annat, mer eller mindre konstfärdigt pynt. Helst ska det röra på sig också, snurra och gunga.
Mängden människor är i varje givet ögonblick fördubblat jämfört med annars, liksom nivån av allmän stress och jäkt. Som grädde på moset dränks hela härligheten i julmusik, som likt en Lützendimma fyller ut varje möjligt hålrum. Inte är det begränsat till december heller. Å nej, strax efter kräftpremiären anas en misstänkt glögglukt på den lokala stormarknaden.
Ovanstående kan ju faktiskt till stor del undvikas. Tider med något lägre kundmängd kan väljas och möjligheter till inköp via internet utnyttjas.

Nästa stora utmaning utgörs av ett veritabelt träsk av skam och skuld. Egna och andras förväntningar. Städning och pyntning, matlagning och bakning, julklappar och rim.

Jag tittar ut genom de oputsade fönsterna och sluter ögonen en stund.

Ungefär samtidigt med att de första glitter-dimbankarna rullar in i början av september översköljs media av allehanda förslag, råd och tips kring hur jag i år kan skapa den ultimata julen. Tio tips för juligare julskinka, brodera din egen julslips, årets julklapp(Högteknologisk och svindyr.). En blick på omslagen till veckopressen räcker för att en lätt huvudvärk ska komma smygande.

När jag växte upp var min mamma hemma. Det bakades, syltades, lades in sill, städades och putsades. Hon tillhörde den kanske sista generationen av hemmafruar. Mycket har förändrats sedan dess, på gott och ont. Det är oerhört positivt med den ökande jämställdheten i samhället. Samtidigt lever vi nog mycket kvar i bilden av gångna tiders hem. Utöver att vi idag oftare har två heltidsarbetande föräldrar, så är mängden ensamstående med barn större. Bilden av hemmet och julen lever dock kvar. Vem ska göra det jobbet? RUT-avdrag är säkert bra, om det finns några pengar att dra det ifrån.

Sannolikt kan vi här finna en delförklaring till att andelen personer med utmattningssyndrom till stor del utgörs av kvinnor.

Jag har med mig mycket hemifrån. Jag tycker om att sätta egen pepparkaksdeg, putsa mässing och göra smällkarameller. Sådana saker går långsamt, de tar tid. Tid som inte funnits av olika orsaker. Likväl har de funnits där i bakhuvudet. De har bidragit till min stress. Min bild av hur julen ska vara har inte varit realistisk, utifrån hur livet har sett ut. I år har jag fått ihop en adventsljusstake och det är jag nöjd med.

Sill finns på burk och fönsterputs kan gott vänta.

julkorvDen här tiden på året kan tjäna som illustration av vad jag tror blir så utmattande för många. Någonstans i den här cirkusen finns det en stor risk att tappa bort sig själv. Liksom i den överbelastade arbetssituationen jagar vi fram i ett allt högre tempo. Den hägrande högtidens förväntningar viner likt en slavdrivares piska över trötta hjärnor. Vi försöker efter bästa förmåga få tid och pengar att räcka till. Ivrigt påhejade av den egna skulden och skammen, samt den av olika media förmedlade bilden av ett lyckat liv och en lyckad jul.

Hur skulle jag då vilja ha det, om jag fick bestämma? Vad skulle vara bäst för min hjärna? Precis som alla andra dagar vill den helst ha det lugnt och stilla omkring sig. En stuga i vintrig skog. En sprakande brasa. En gran. Barn som fridfullt läser sina julklappsböcker, knaprandes på varsin pepparkaka. En tomtenisse ger korna extra hö och julefrid råder över jorden.

Nåja… Tillbaka till verkligheten. Min jul och tiden innan kommer nog se ut som för många andra. Skillnaden från tidigare år är att jag medvetet försöker sänka kraven på mig själv. Efter bästa förmåga skyddar jag min hjärna. Insatser i julhandeln planeras och begränsas. Jag är tacksam över att ha en fru, som gärna ger sig ut i den krigszonen. Ungarna äter ändå inte så mycket(inget) av traditionell julmat och min mage mår bäst om den slipper, så en skinka och en burk köpsill räcker fint.

Skammen och skulden lämnar jag efter bästa förmåga kvar bland ostrukna julbonader på vinden.