podicon

Uppmärksamhet som fladdrar. Bristande fokus. Under flera år innan jag blev sjukskriven upplevde jag koncentrationssvårigheter. Jag hade svårt att t ex läsa skönlitteratur och tidskrifter. Det var som att min hjärna krävde en viss nivå av stimulans för att kunna hålla kvar fokus. Lugna aktiviteter, som att läsa, blev den snabbt uttråkad av. Olika göromål skulle klaras av snabbt och effektivt. Tankarna var inte sällan i nästa uppgift. Vid några tillfällen funderade jag t o m på om jag hade någon form av mer grundläggande uppmärksamhetsproblem.

Varför skriver jag då om det här? Jo, jag har efter nästan 1,5 års sjukskrivning konstaterat att det börjat förändras.

I mitt arbete tjänade mig den flackande uppmärksamheten, i kombination med min förmåga att hålla flera saker i huvudet samtidigt, väl. Jag kunde hantera flera parallella aktiviteter och dessutom sticka emellan med annat. Ett recept här, en fråga där, trots att jag var mitt uppe i ett stort intyg. Visst insåg jag att det var ohållbart, men det gick ju.
Mina samtal med patienter hade alltid min fulla uppmärksamhet, ända fram tills det tog stopp. På slutet noterade jag dock en begynnande svårighet. Det oroade mig. Jag har alltid värdesatt min förmåga till närvaro i samtalen. Den är för mig en kärna i arbetet som läkare.

Min arbetssituation kan på sätt och vis jämföras med hur livet ser ut i dagens samhälle. Våra ständiga attgöra-listor pockar på uppmärksamheten. Alltid nåbara och uppkopplade. Tempot ökar gradvis. Allt går snabbare, vi vill hinna mer. Inte missa något viktigt.
Företag vill ha vår uppmärksamhet för att kunna locka med sina produkter. För att nå fram genom det ständiga bruset måste de ta till olika knep. Det är inte lätt att fånga uppmärksamheten hos en stressad hjärna. Det gäller att skrika högst. Volymen vrids upp när det är dags för de allt tätare reklampauserna. Musik spelar i bakgrunden av nyheterna för att inte tappa lyssnare. Specialister utformar lockande rubriker för att få folk att klicka. Inget nytt under solen egentligen. Men utbudet och konkurrensen har ökat, likaså möjligheterna att nå eventuella kunder direkt. För inte så länge sedan var dessa begränsade till löpsedlar, reklamtavlor och post. Nu finns inte sällan budskapen i vårt vardagsrum och t o m i vår ficka. Det som tidigare kom med snigelpost i brevlådan kl 14:30 , hamnar nu på sekunden direkt framför ögonen. Dygnet runt. Tillsammans med allehanda blipp och blopp från sociala medier. Likt Charlie Chaplin i Moderna Tider försöker vår hjärna hantera allt som dyker upp, i en ständigt högre takt.

Häromdagen tittade jag av sentimentala skäl på gamla barnprogram från 70-talet(Nej, det var verkligen inte allt som var bra.). Det slog mig att tempot genomgående var lägre, ljudbilden lugnare och mängden information på skärmen begränsad. Jämför med dagens kanaler, riktade till barn, som sänder högintensiva program dygnet runt. Jag tror många barn snabbt skulle bli uttråkade av 70-talets lugna tempo och förhållandevis låga stimulansnivå.

Livet ser kanske inte ut så här för alla, men bilden är nog inte helt uppåt väggarna när det gäller stora delar av befolkningen.

Tillbaka till hjärnan. En tusentals år gammal design, optimerad för ett liv som jägare och samlare. Designad för att vara uppmärksam på omgivningen.
Vi har våra fem sinnen för att ta in information om vår omvärld. Hjärnan tar emot informationen för behandling, sortering och värdering. Den jämförs med kunskap som finns sedan tidigare. Resultatet kan bli att vi sedan agerar utifrån den nya informationen. Det kan också leda till att vi sparar den eller struntar i den. Som ett exempel tar vi samlaren som hittar en ny sorts bär. Hen luktar, tittar och kanske smakar. Den nya informationen jämförs med tidigare kunskaper om bär. Beslut tas om att proväta eller inte osv. Mängden sådan processer var inte många per dag på den tiden.

Jämför med det informationstryck vi utsätter våra hjärnor för idag.

Våra hjärnor jobbar för högtryck för att hänga med. Men gör de det? I mitt fall kan jag nu i efterhand konstatera att den inte gjorde det. Den klarade det, men på bekostnad av bl a min förmåga till fokusering och koncentration. Jag anade det, men förmådde inte göra något åt det. Tåget gick för snabbt för att jag skulle våga hoppa av, ens för en stund. För vem vill missa tåget?

Jag har nu vilat min hjärna och tränat på att göra det under en period. En effekt jag inte hade räknat med var att min hjärnas beteende så sakteliga har förändrats. Den har lugnat ner sig. Faktum är att det var såhär jag fungerade tidigare i livet. Det hade jag glömt. Nu kan jag avslappnat sitta och läsa en bok, laga mat och skriva texter som den här.

Telefonen ligger med munkavle i köket.

img_1159