Att tillfriskna från utmattning och inte hamna där igen kräver förändring.

Förändring. Är. Svårt.

Under det gångna 1,5 året har det blivit tydligt för mig att jag dragits(dras) med beteenden som sakta, men säkert har skadat mig. Efter hand har jag, mer eller mindre framgångsrikt, genomfört flera förändringar. Jag undrar om någon av dessa förändringar kan betraktas som bestående. Det krävs ett ständigt arbete och att jag är vaksam på mig själv. Ibland kan det kännas som att försöka dressera en katt.

Jag tror att de allra flesta av oss gör så gott vi kan. Vi gör vårt bästa. Likväl blir det inte alltid som vi vill och önskar. Trots att vi på förhand bestämt oss för att bryta ett beteende vi inte mår bra av och står fast i vår övertygelse, glider vi likväl ner i gamla hjulspår när vi ställs inför situationen. Det kan handla om att äta choklad, spela bort pengar eller gå in i destruktiva relationer. Eller, för all del, att fortsätta jobba tills hjärnan får en härdsmälta.

Bakom denna egenhet hos oss ligger djupgående kemiska och psykologiska mekanismer. Enkelt uttryckt kan man säga att vi i grunden antingen vill undvika obehag och/eller må bättre. Det är ju egentligen fullt logiskt och förståligt.

Varför utsätta sig för något obehagligt om man kan undvika det?

Dessa mekanismer i hjärnan är väldigt gamla och grundläggande. De finns där för att skydda oss och få oss att må bra. De är på sätt och vis skilda från vår moderna, tänkande hjärna och jobbar på självständigt i hjärnans djupa vindlingar. Dessa ”gamla” system har en stark koppling till våra primitiva, djuriska sidor. Kraftfulla system, som hjälpt oss att överleva genom årtusendena. Inget man kan avfärda i första taget, om man är relativt nytillkommen del av hjärnan. Vilket vår stora tänkande hjärna är.
De äldre hjärnsystemen har inte mycket till övers för långsiktighet och planering. Det är här och nu som gäller. Okomplicerat och logiskt.

Obehagligt – undvik. Behagligt – eftersträva.

Hela hjärnan är med på noterna. Vi lär oss snabbt beteenden utifrån dessa principer och de etsas in i hjärnans nätverk av nerver. Nerverna i hjärnan ja. Jag har hört jämförelsen att antalet nerver i hjärnan motsvarar träden i Amazonas regnskogar och att kopplingarna mellan dem motsvara antalet löv(Lämpligtvis utelämnar vi den pågående skövlingen ur bilden.). Ett rätt komplicerat system med andra ord. Hur som helst. Våra inlärda beteenden kan vi betrakta som fastlagda vägar i hjärnan. Liknelsen med hjulspår är inte så dum. Men varför just dessa vägar kan man fråga sig?

Varför lär vi oss beteende som är skadligt för oss?

Återigen svåra frågor med många svar. Gemensamt för alla, skulle jag vilja säga, är att det inte handlar om något vi är medvetna om. Det ”bara händer”. Vid någon tidpunkt i livet befinner vi oss i en situation där det skadliga beteendet innebär en fördel på något sätt. Det kan vara att alkohol lindrar en oro. Att säga ja för att undvika att någon blir arg eller ledsen. Att skada sig själv för att avleda en psykisk smärta. Uppkomna beteendemönster ser olika ut. En del är förhållandevis enkla att förstå, andra mycket komplicerade. Inte sällan har de grundlagts tidigt i livet. Gemensamt för de flesta är att det inte handlar om ett medvetet val av handling i en situation, utan om vilket val som minskade ett obehag mest eller gav störst njutning. Sedan tar uråldriga processer i hjärnan vid.

I ljuset av ovanstående kan man förstå varför förändring ofta är förknippat med svårigheter. Dessutom innebär det inte sällan obehag.

Men det går!

img_1225Det är nu vår tänkande hjärna kommer till användning. Den kan användas för att förstå saker ur större perspektiv och se vinster på sikt. T ex att undvikandet av ett kortvarigt obehag kan stå i vägen för ett förbättrat psykiskt mående.

Att genomföra ett förändringsarbete på egen hand kan vara svårt. Hjälp finns i olika former; självhjälpsböcker, datorprogram och inte minst olika varianter av psykoterapi. Det viktiga är att hitta en form som passar och som man trivs med. Annars ligger det nära till hands att hoppa av. Det är tillräckligt tufft att genomföra en förändring ändå.

Vi kanske inte ska vara så hårda mot oss själva, utan lite mer snälla och förlåtande. Försöka att inte känna så mycket skuld och skam när en förändring för femtielfte gången misslyckas. Det kan vara bra att påminna sig själv om hjärnans motsträvighet mot förändring. Det är dock ett tveeggat svärd. Det finns en risk att ge upp och använda sin bångstyriga, primitiva hjärna som ursäkt för att undvika en förändring. En undanflykt. (Det ska tilläggas att det faktiskt, av olika orsaker, inte alltid är läge för förändring.)

Jag kommer fortsätta brottas med olika beteenden jag vill förändra. Säga nej mer. Sköta sömn, motion och kost. Tillåta mig själv tid för återhämtning. Det är inte lätt. Till min hjälp har jag en psykoterapeut och andra samtalspartners. Två steg framåt och ett bakåt. Jag försöker att vara snäll, förstående och förlåtande mot mig själv. En del förändringar är lättare, andra svåra. Ibland går det åt skogen, men det är så det är att vara en människa som vill förändra sig.

Share