podicon

Jag har, liksom många andra försökt att arbeta effektivare. Trots kurser och allehanda tips kom jag inte till rätta med arbetssituationen. Med åren blev det snarast värre. Tankar om inkompetens och ineffektivitet dök allt som oftast upp. Nu har jag förstått att jag är långt ifrån ensam. Många andra, i olika branscher, sitter i likande situationer. Vad är det som händer?

Sjukskrivningstalen för utmattningsrelaterad ohälsa är stigande, vilket inte är någon nyhet. Orsaken är inte något mysterium; vi arbetar för mycket och återhämtar oss för lite, för att ta den korta versionen.

Väldigt få av våra lösningar för att komma till rätta med problemet, innebär någon egentlig minskning av mängden arbete. De handlar ofta om att göra arbetet snabbare och mer effektivt. Mängden och omfattningen av arbetsuppgifter vi förväntas utföra verkar dessutom öka, omärkligt och smygande.

Av naturliga skäl kommer jag främst lägga fram mina funderingar utifrån min arbetssituation, men jag tror att liknande principer gäller inom många andra områden. Beskrivningen omfattar dessutom endast en avgränsad del av problemet med utmattning. Det är mer omfattande än såhär.

Jag tror man måste titta på utvecklingen av vårt samhälle ur ett större perspektiv för att få något slags grepp om vad som händer och vad det får för konsekvenser för den enskildes arbetssituation.

  • En viktig faktor är ekonomi. Pengarna räcker inte till allt vi vill använda dem till. Sjukvårdskostnaderna för Sverige ökar i rasande takt. Våra behandlingsmetoder blir allt bättre och finare, men samtidigt dyrare.
    En stor kostnad är personal. I de flesta branscher är detta den största utgiftsposten. Man har inte råd att stå med överkapacitet. Varje minut av den dyra arbetskraftens tid bör utnyttjas. Idag pratar man om sjukvård i termer av produktion och lånar effektiviseringsmodeller från bilindustrin.
  • Vi ska ge bästa möjliga vård och lägga våra resurser på behandlingar som vetenskapligt bevisats hjälper. Som ett resultat av detta finns ett allt större antal nationella riktlinjer, lokala riktlinjer, komittéer, kvalitetsregister och dessutom olika funktioner för granskning av den vård som ges.
  • Mängden intyg till andra aktörer i samhället ökar. Beslut skall tas angående olika former av ekonomisk ersättning, möjligheter till återgång till arbete, körkortsinnehav etc. Naturligtvis vill man ha ett så bra underlag som möjligt, varför antal och kraven på utformning, samt innehåll stadigt ökar.
  • Teknologins möjligheter är närmast oändliga. Det har blivit så enkelt att hitta på nya användningsområden att vi inte reflekterar över att det samtidigt spär på mängden arbete som ska utföras.
    Arbetssituationen för många genomsyras idag av digital teknologi. Olika stora och små datorprogram används för majoriteten av arbetsuppgifterna. Allt från journalföring och intyg till e-post och administration av flextider. Systemen utökas, förändras och byts ut. Nya tillkommer. Mer sällan försvinner något.
    Systemen sägs effektivisera, men tidsmässigt är detta långt ifrån alltid fallet. En kollega till mig räknade nyligen ut att det behövs över 40 tangenttryckningar för att boka in ett patientbesök.
  • Det förutsätts att mer eller mindre alla ska klara av att hantera den digitala tekniken. Oavsett förutsättningar. I alla branscher och yrkesgrupper.

Nu till själva problemet, som jag ser det.

Den sammantagna effekten av ovanstående blir en kontinuerlig ökning av mängden arbete. Många bäckar små… Dessa arbetsuppgifter räknas som en självklar del av arbetet. De ingår. Att sedan mängden och omfattningen gradvis ökar finns inte med i någon beräkning eller redovisning. I arbetsgivarens protokoll noteras främst huvudsysslan. I mitt fall antalet patientbesök.

Min officiella arbetsbörda är med andra ord den samma nu som för 5 eller 10 år sedan.

Verkligheten ser annorlunda ut. Högre krav på intyg, fler intyg, nya datasystem, nya kvalitetsregister, högre krav på utforming av vård och dokumentation, fler möten, tidsrapportering etc etc. Dessa arbetsuppgifter sväller och inkräktar på annan tid. Tid lånas in från raster och luncher. Varje minut på arbetsdagen utnyttjas för att pressa in något litet. Likväl återstår inte sällan en lång lista vid dagens slut. Man jobbar över för att sedan kasta sig hem till middag och läxläsning. När barnen väl är i säng dyker jobbdatorn upp på soffbordet. Några timmar av en helg offras, en resa ställs in.

Situationen kan liknas vid att bära en ryggsäck med 15 kg officiell last, men att det kontinuerligt läggs på inofficiell last utöver det. Last som inte räknas när den totala bördan bedöms. Till slut går man bokstavligt talat på knäna.

Att gå en kurs i att arbeta effektivare kanske hjälper mig att packa ryggsäcken på ett smartare sätt. Vikten är dock fortfarande densamma.

Det kanske är dags att ta med hela lasten i beräkningen?

s0034766