Senaste dagarna har jag varit tröttare än på länge. Det händer emellanåt. Ofta kan jag förstå varför, när jag funderar lite kring det. Det kan likväl leda till att jag blir låg och lättirriterad. Jag har kommit fram till att det är oerhört viktigt hur jag ser på tröttheten. Beroende på vilken etikett jag sätter på den, så påverkar den mig olika. Det är ju en enorm skillnad på betrakta det som ett bakslag, en försämring i utmattningen, jämfört med att se det som en naturlig reaktion på ökad aktivitet.

När jag funderat på min förmåga till aktivitet, har jag fått en inre bild av en tratt. En sådan där man t ex fyller en flaska med. Min förmåga att utföra aktiviteter, mängd och omfattning, symboliseras av hur stort röret på tratten är. Tidigare i livet har det där röret nästan haft samma omkrets som själva tratten, kan det kännas som. Jag har kunnat ösa på hur mycket som helst. Allt har snabbt runnit igenom. Oavsett hur mycket jag hällt, har tratten aldrig blivit fylld till bredden. Jag behövde aldrig vänta innan jag öste på mer.

I samband med mitt insjuknande så är det som att röret krympte till nästan ingenting. Tratten blev omedelbart fylld till bredden och första tiden lyckades bara enstaka droppar ta sig igenom. Dropp, dropp, dropp.. Det var under den perioden jag satt i en fåtölj väldigt mycket. Att fylla på mer var inte att tänka på.

Efterhand som min hjärna läkt, har det där röret sakta ökat i storlek igen. Med betoning på sakta. Det är en process jag inte kan påverka direkt. Däremot kan jag efter bästa förmåga försöka optimera förutsättningarna och ta hand om mig så bra som möjligt. 1,5 år har gått och jag klarar nu en hel del aktivitet, även om jag är inte i närheten av den kapacitet jag en gång hade.

img_1239Det finns goda möjligheter att fastna i det här. Att sätta krokben för sig själv. I hela mitt vuxna liv har jag haft en tratt utan begränsning. Det är det jag är van vid. Inte behövt ta hänsyn till eller reflektera över. Nu måste jag istället ha ett öga på min aktivitetsnivå hela tiden, annars riskerar jag att fylla tratten till bredden. Gör jag det, så får jag vackert vänta tills röret släppt ut tillräckligt innan jag kan fylla på mer.

Mitt gamla beteende med att helt tanklöst ösa på med aktiviteter ligger ständigt på lur(Se mitt inlägg om förändring.). Det finns så mycket jag vill göra, så mycket som är eftersatt. Innan jag vet ordet av så sitter jag där med full tratt igen. Det är där tröttheten kommer in i bilden. När det är fullt drar hjärnan i bromsen och tvingar mig att stanna till.

Min första reaktion kan bli frustration, irritation och nedstämdhet. Tills jag reflekterar över vad som hänt, vad jag gjort senaste tiden etc. Då brukar det bli tydligt att jag återigen gjort lite för mycket.
Jag har lärt mig vad jag behöver då; slappna av och återhämta mig. Långsamma promenader, en stunds vila på soffan etc. Jag behöver vara snäll och omtänksam mot mig själv. Pyssla om mig. Nivån i tratten sjunker snabbare då.

Jag har kommit fram till att jag inte råkat ut för bakslag eller svackor. Om jag slappnar av och tar hand om mig själv så återhämtar jag mig relativt snabbt. Trattens rör har inte krympt igen, det är jag som fyllt på för snabbt. Det är lätt hänt med tanke på hur jag varit van att fungera. Jag kan se hur det här lätt skulle kunna leda till bakslag och svackor, men även depression och ångest. Att i ett läge med bräddfull tratt fortsätta att försöka fylla på skulle kunna få förödande konsekvenser.

När jag började skriva den här texten hade jag en kvarstående frustration och irritation över att jag uppenbarligen inte klarar den aktivitetsnivå som jag trodde. Att skriva om det har hjälpt mig att reflektera över det ur ett större perspektiv och jag känner mig nu mer tillfreds. Nivån i tratten har efter ett par dagars vila sjunkit såpass att tröttheten släppt. Idag ska jag fylla på lite försiktigt med adventspyssel. En stjärna i fönstret och en ljusstake på bordet borde utan problem rymmas.

Share