Det blev en hektiskt start av den här bloggen och en mycket större grej än jag räknat med. En del oförutsedda effekter behövde åtgärdas och jag fick lägga ner mer arbete än jag var beredd på, men sånt händer. Som en följd av det har jag behövt mer återhämtning än vanligt.
Nu låg jag på soffan och kom att tänka på en text jag redan skrivit, som skulle passa bra i det här läget. Dels till sitt innehåll, men också för att den är färdigskriven.


podicon

När jag tänker tillbaka på hur mitt liv såg ut innan jag blev sjukskriven, så inser jag att jag aldrig vilade. Aldrig kanske är att ta i, men väldigt, väldigt sällan. Det var inte en naturlig del av mitt liv och jag har inga minnen av vila. Vad jag gjorde var olika typer av aktiviteter. Mentala och fysiska om vartannat. Mestadels mentala.

Vår hjärna beter sig gärna lite som en hundvalp. Allt ska undersökas, vridas och vändas på. Världen är en spännande plats. Speciellt vårt moderna informationstäta samhälle. Överallt, dygnet runt erbjuds utmaningar och förströelse för hjärnan. Allt inom armlängds avstånd. Hjärnan blir som ett barn i en leksaksaffär. Helt utan känsla för gränser, vad gäller omfattning och tid.
Likadant i arbetssituationen, men kanske inte alltid på samma lustfyllda sätt. Uppgifterna och utmaningarna tornar upp sig som(i mitt fall) digitala bergsmassiv, med ständigt hotande laviner om man inte håller tempot uppe och fortsätter skotta undan.

Min hjärna gick med ständig växel i. Aldrig på tomgång.

En del fysisk aktivitet blev det också. Hus och trädgård kräver sitt. Försök att upprätthålla kondition och styrka genom träning. Fysisk aktivitet har många goda egenskaper för såväl den mentala som fysiska hälsan. Det är en form av återhämtning, men likväl en aktivitet. Även av den varan kan det bli för mycket.

Tid var alltid en bristvara. En oändlig attgöra-lista fanns i mitt medvetande.

När var jag då inte aktiv frågar jag mig. Jag sov naturligtvis. Inte alltid med någon vidare sömnkvalitet. Ibland med insomningsproblem, ibland med uppvaknaden och ofta med en grav kvarstående trötthet när det var dags att stiga upp. Inte sällan låg jag i sängen inpå nattkröken med en skärm framför ögonen in i det sista.

Det hände att jag var trött intill utmattning då och då. Min lösning på det var att t ex parkera mig framför TVn. Jag kunde se på film eller kanske spela något av barnens TV-spel. Fortsatt aktivitet med andra ord.

Sedan jag blev sjukskriven har jag fått lära mig att vila. Första månaden var jag i det närmaste helt utslagen och satt väldigt mycket, utan att göra något. Minsta aktivitet var ett stort projekt. Nedsättningen var både psykisk och fysisk. Långsamt återkom krafterna.
Jag har brottats med frustration inför det faktum att jag inte kan arbeta och prestera på den nivå jag varit van vid. Långt ifrån, speciellt i början. Att klippa gräsmattan brukade ta en timme. Förra sommaren fick jag dela upp det på tre dagar.

img_7854Frustrationen har gradvis sjunkit. Den har sjunkit i takt med att jag lärt mig att lyssna på hjärnans och kroppens signaler och, kanske viktigare, accepterat att jag emellanåt behöver vila. Att bara ligga på soffan eller sitta ute i trädgården. Utan en skärm eller något annat. Jag kan åka till havet, ut i skogen eller någon park och gå en långsam promenad. Kanske bara sitta på en stubbe en stund. Till att börja med kom rastlösheten snabbt krypande, men det går bättre och bättre.

Jag tränar på att vila.

Jag kan fundera över om det är acceptabelt att vila i dagens samhälle. Jag dras med min egen bakgrund och orsaker till varför jag haft så svårt att vila, men jag är övertygad om att vår prestationskultur har ett finger med i spelet. Det och den överallt härskande informationsteknologin. Kan det vara så att vi håller på att glömma bort hur man vilar? Har vi tid att vila? Vågar vi?

Vad går jag då miste om i det ständiga flödet när jag vilar? Väldigt sällan(aldrig) något viktigt, har jag kommit fram till såhär långt…

När vilade du senast?

Share