podicon

Jag missade bussen. Vet inte om jag tittat fel i tabellen eller snurrat till det på annat sätt. Sådant händer mig nuförtiden. Ingen katastrof. Det skulle nog gå ett tåg istället om några minuter. En blick på skärmen med avgående tåg avslöjade att det rörde sig om väldigt få minuter. För att hinna skulle jag behöva kolla pengar på kontot, eventuellt föra över pengar, ladda reskortet, köpa biljett och ta mig ombord. Det hade jag nog hunnit. Innan. Förr i tiden.

Jag missade tåget också och tog nästa buss, 45 minuter senare.

Det som hände mig när jag missade bussen är ett exempel på ett mycket påtaglig symptom på mitt utmattningssyndrom. Tidigare har jag alltid kunna ”gasa på” i situationer där det behövts. Det är en funktion vi alla har och som är kopplad till vårt stressystem.
Man ser att ett ägg är på väg att rulla över kanten på köksbänken tvärs över köket. Utan att tänka, kastar man sig dit för att förhindra en olycka. Så fungerade jag förut, men inte nu. I mitt fall hade ägget sannolik hamnat på golvet.
Det är som att det inte händer något när jag försöker trycka till lite extra på gaspedalen. Det blir ingen eller väldigt liten respons, jämfört med tidigare. Det är t o m så att det verkar tröttande på hjärnan. Det påminner om en bil med sur motor; försöker man gasa för mycket hotar motorn med att stanna.

Jag kan förstå att både depression och ångest kan lura runt hörnet i en sådan här situation. Din samarbetspartner sedan födseln, din vapendragare i samhällets virvelstorm har lämnat dig i sticket. Höghastighetståget du åkte med försvinner i fjärran och kvar står du ensam på stationen.

Jag har varit van att alltid kunna gasa på, både på jobbet och i privatlivet. Att klämma in en extra patient i ett överfullt schema. Att agera och ta beslut på en stökig akutmottagning. Att hantera en stökig tisdagmorgon, med gympaväskor, frukost och en bortglömd engelskaläxa. Det var så jag levde. Ständigt med foten på gaspedalen. Hjärnan och kroppen svarade lydigt på minsta tryck. En skön känsla faktiskt. Det fanns liksom ingen gräns för hur mycket och ofta jag kunde gasa på. Visst kunde det ta emot, men skam den som ger sig (Ett intressant uttryck förresten. Jag använde det häromdagen. Sen tänkte jag efter vad man egentligen säger. Skam(skuld) ska den känna som inte gör sitt yttersta, som sätter en gräns, som kanske inte orkar mer. Jag ska inte använda det uttrycket någon mer gång.).

När det nu inte längre fungerar att lägga på ett kol, har jag behövt anpassa mig till det. Den kanske svåraste biten är att acceptera att det är på det här viset nu. Det är inte något jag kan påverka. Alla försök att återgå till tidigare beteenden straffar sig mer eller mindre omedelbart. Så att fortsätta försöka skulle sannolikt förlänga eller t o m förhindra läkningen av hjärnan. Det är en spekulation från min sida, men det är så det känns.

Det är som att kroppen och hjärnan infört ett skydd mot stress. Ett skynda-förbud.

Utan att fråga mig. Tricket är att inte bli stressad av detta tilltag. Eller oroad för all del. Lättare sagt än gjort kan jag upplysa om. Ibland kan jag fundera över hur jag ska kunna få något gjort, när jag inte kan skynda. Men visst går det. En sak i taget. Ibland kryper det i mig. Frustrationen ligger nära. I början blev jag irriterad och nedstämd, men det har lättat. Det är som med vilan; jag tränar på att ta det lugnt och att inte skynda. Vad har jag för val? Det lär inte förändras i första taget. Forskning har visat att en sådan här effekt är mätbar så lång tid som sju år efter att man varit sjukskriven för utmattning. Hur det ser ut efter längre tid vet man inte.

Att missa en buss eller att ett ägg åker i golvet är inga katastrofer. Hittills har inget allvarligt inträffat till följd av min oförmåga att skynda mig. Det verkar som att när det verkligen hettar till, när det faktiskt kan hända något allvarligt, så gnistrar det till och jag kan agera. Det kan t ex vara om ett barn är på väg att springa ut framför en bil. Då blir antagligen stresspådraget så stort att det ”slår igenom” skynda-blockeringen. Tack och lov är den typen av händelser mycket ovanliga.

Liksom att läkningen av hjärnan tar tid, så tar det tid att lära sig leva på ett annat sätt. Det är svårt att föreställa sig hur det ska bli. Jag har ju levt på ett sätt hittills. Det är det jag kan. Trodde jag. Kroppen och hjärnan har en annan uppfattning och tillsammans utforskar vi möjligheterna.
Ett steg i taget.
Utan att skynda.

img_1176


Hjärnforskaren Martin Ingvar: ”Efter sju år syns utbrändhet ännu i hjärnan” – Malou Efter tio (TV4)


 

Share