När är det dags att avsluta en aktivitet eller projekt? Eller för all del ett arbete eller en blogg. Hur länge ska man fortsätta och för vems skull? Jag kan titta tillbaka på mitt liv och se hur ofta jag fortsatt med saker för någon annans skull. Det som händer är att lusten och glädjen dör. Engagemang och intresse ersätts med en känsla av krav och tristess.

Ett utmärkt exempel på det här är mitt ritande och målande. Under lång tid låg penslar och pennor på hyllan, men för några år sedan vaknade kreativiteten till liv igen. Jag började så smått med blyertsteckningar och det blev riktigt bra. Jag experimenterade med porträtt. Snart befann jag mig i en situation där jag fick beställningar och önskemål. Jätteroligt naturligtvis. Om det inte hade varit för att jag började göra bilderna för andras skull, inte för min egen. Det blev tråkigt att rita och jag slutade. Lite senare ”gjorde jag upp” med konsten. Det blev tydligt för mig var det hade gått snett. Sedan den dagen har jag uteslutande gjort bilder jag vill. För mig själv. För att jag vill och har lust.

Svårare kan det vara i arbetslivet. Naturligtvis ingår tråkiga och jobbiga uppgifter i alla arbeten. Det är nog få förunnat att slippa den biten helt. Förhoppningsvis uppvägs negativa delar av att en övervägande del är inspirerande, rolig och lustfylld. Men i dagens bistra arbetsklimat är detta långt ifrån en självklarhet.

Det sker dessutom en utarmning av kärnan i många arbeten, vilket jag berört i tidigare texter. De glädjeskapande och stimulerande delarna dukar under i allt mer administrationstyngda och toppstyrda verksamheter.

Att byta arbete är inte alltid helt enkelt. En mängd faktorer spelar in, såsom arbetsmarknad, ekonomi, pendlingsavstånd, flexibilitet i privatlivet etc. Inte minst en känsla av plikt gentemot arbetskamrater och kunder eller patienter.
Men kanske det kan vara värt att åtminstone se sig om efter vilka möjligheter man har, om det är så att lusten till arbetet helt försvunnit och möjligheterna att påverka arbetssituationen är obefintliga. Jag är övertygad om att risken för att drabbas av utmattningssyndrom ökar flerfalt i en situation där glädjen och lusten i arbetet inte finns närvarande.

Nu i efterhand kan jag se att jag hade förlorat en hel del av glädjen i arbetet. Det blev för mycket helt enkelt. Blir det det under för lång tid, finns risken att man förr eller senare dukar under. Visst fanns det kvar glädje på flera sätt, men i jämförelse med den glädje jag känner inför arbetet nu blir det en rätt sorglig tillbakablick.

Många saker har lärt mig de senaste (snart) två åren. Jag har genomfört olika förändringar, i stort och smått. Det här är en av dem. Att i längden inte fortsätta med saker för någon annans skull. Det gäller i arbetet, men också på andra områden. Jag försöker ha ett öga på det och är beredd att omvärdera, ifall mätaren fastnar på olust-sidan.

Det här resonemanget gäller även den här bloggen. Nej, det finns ingen olust förknippad med den. Det är fortfarande roligt att skriva. Men det är ändå dags att avsluta. För den här gången. Jag började skriva av olika orsaker. Det blev ett sätt för mig att sortera i mina tankar och det som hänt mig. Samtidigt tyckte jag att det fanns ett behov av att försöka lyfta fram problemet med utmattningssyndrom, som växer lavinartat. Uppmärksamheten kring mina texter har blivit större än jag kunnat ana och det är fantastiskt roligt.

Mitt tillfrisknande går framåt och livet förändras ännu en gång.

Jag ger mig ut i arbetslivet med nya kunskaper och erfarenheter, som jag vill försöka använda på ett bra sätt. Till det behövs min energi och mitt fokus.

Bloggen har fyllt sitt syfte och jag känner att jag är klar. Jag har skrivit de texter jag ville, med utgångspunkt i min historia. Det finns naturligtvis oerhört mycket mer att skriva om när det gäller utmattningssyndrom och relaterade områden. Men min historia har sett ut såhär och det har jag, i mångt och mycket, satt som en begränsning för det jag valt att skriva om. Viktigt har också varit lusten.

Det här blir med andra ord den sista texten i det här ”kapitlet”. För den sakens skull är inte boken avslutad. Ett nytt kapitel är under utformning. Hur det kommer att se ut vet jag inte riktigt än. Jag utesluter inte att jag återkommer och berättar om det längre fram, men just nu blir det ett uppehåll. Sannolikt med stora inslag av promenader och lustfyllda aktiviteter i olika former.

Jag vill tacka alla som följt mig på resan såhär långt. Det har varit fantastiskt spännande, stimulerande och givande. Tack för alla glada tillrop, uppmuntran och feedback ni kommit med!

På återseende!

Allt gott,

P.S. Jag kommer fortsätta spela in poddversionen av bloggen, så att alla inlägg ska finnas att lyssna på. Det kan även tänkas dyka upp en tryckt version av bloggen framöver. /D.S.