En psykiaters funderingar

Tankar kring psykiatri, mänsklighet, samhället och livet i allmänhet

Etikett: återhämtning

Ett slut, en början

När är det dags att avsluta en aktivitet eller projekt? Eller för all del ett arbete eller en blogg. Hur länge ska man fortsätta och för vems skull? Jag kan titta tillbaka på mitt liv och se hur ofta jag fortsatt med saker för någon annans skull. Det som händer är att lusten och glädjen dör. Engagemang och intresse ersätts med en känsla av krav och tristess.

Ett utmärkt exempel på det här är mitt ritande och målande. Under lång tid låg penslar och pennor på hyllan, men för några år sedan vaknade kreativiteten till liv igen. Jag började så smått med blyertsteckningar och det blev riktigt bra. Jag experimenterade med porträtt. Snart befann jag mig i en situation där jag fick beställningar och önskemål. Jätteroligt naturligtvis. Om det inte hade varit för att jag började göra bilderna för andras skull, inte för min egen. Det blev tråkigt att rita och jag slutade. Lite senare ”gjorde jag upp” med konsten. Det blev tydligt för mig var det hade gått snett. Sedan den dagen har jag uteslutande gjort bilder jag vill. För mig själv. För att jag vill och har lust.

Svårare kan det vara i arbetslivet. Naturligtvis ingår tråkiga och jobbiga uppgifter i alla arbeten. Det är nog få förunnat att slippa den biten helt. Förhoppningsvis uppvägs negativa delar av att en övervägande del är inspirerande, rolig och lustfylld. Men i dagens bistra arbetsklimat är detta långt ifrån en självklarhet.

Det sker dessutom en utarmning av kärnan i många arbeten, vilket jag berört i tidigare texter. De glädjeskapande och stimulerande delarna dukar under i allt mer administrationstyngda och toppstyrda verksamheter.

Att byta arbete är inte alltid helt enkelt. En mängd faktorer spelar in, såsom arbetsmarknad, ekonomi, pendlingsavstånd, flexibilitet i privatlivet etc. Inte minst en känsla av plikt gentemot arbetskamrater och kunder eller patienter.
Men kanske det kan vara värt att åtminstone se sig om efter vilka möjligheter man har, om det är så att lusten till arbetet helt försvunnit och möjligheterna att påverka arbetssituationen är obefintliga. Jag är övertygad om att risken för att drabbas av utmattningssyndrom ökar flerfalt i en situation där glädjen och lusten i arbetet inte finns närvarande.

Nu i efterhand kan jag se att jag hade förlorat en hel del av glädjen i arbetet. Det blev för mycket helt enkelt. Blir det det under för lång tid, finns risken att man förr eller senare dukar under. Visst fanns det kvar glädje på flera sätt, men i jämförelse med den glädje jag känner inför arbetet nu blir det en rätt sorglig tillbakablick.

Många saker har lärt mig de senaste (snart) två åren. Jag har genomfört olika förändringar, i stort och smått. Det här är en av dem. Att i längden inte fortsätta med saker för någon annans skull. Det gäller i arbetet, men också på andra områden. Jag försöker ha ett öga på det och är beredd att omvärdera, ifall mätaren fastnar på olust-sidan.

Det här resonemanget gäller även den här bloggen. Nej, det finns ingen olust förknippad med den. Det är fortfarande roligt att skriva. Men det är ändå dags att avsluta. För den här gången. Jag började skriva av olika orsaker. Det blev ett sätt för mig att sortera i mina tankar och det som hänt mig. Samtidigt tyckte jag att det fanns ett behov av att försöka lyfta fram problemet med utmattningssyndrom, som växer lavinartat. Uppmärksamheten kring mina texter har blivit större än jag kunnat ana och det är fantastiskt roligt.

Mitt tillfrisknande går framåt och livet förändras ännu en gång.

Jag ger mig ut i arbetslivet med nya kunskaper och erfarenheter, som jag vill försöka använda på ett bra sätt. Till det behövs min energi och mitt fokus.

Bloggen har fyllt sitt syfte och jag känner att jag är klar. Jag har skrivit de texter jag ville, med utgångspunkt i min historia. Det finns naturligtvis oerhört mycket mer att skriva om när det gäller utmattningssyndrom och relaterade områden. Men min historia har sett ut såhär och det har jag, i mångt och mycket, satt som en begränsning för det jag valt att skriva om. Viktigt har också varit lusten.

Det här blir med andra ord den sista texten i det här ”kapitlet”. För den sakens skull är inte boken avslutad. Ett nytt kapitel är under utformning. Hur det kommer att se ut vet jag inte riktigt än. Jag utesluter inte att jag återkommer och berättar om det längre fram, men just nu blir det ett uppehåll. Sannolikt med stora inslag av promenader och lustfyllda aktiviteter i olika former.

Jag vill tacka alla som följt mig på resan såhär långt. Det har varit fantastiskt spännande, stimulerande och givande. Tack för alla glada tillrop, uppmuntran och feedback ni kommit med!

På återseende!

Allt gott,

P.S. Jag kommer fortsätta spela in poddversionen av bloggen, så att alla inlägg ska finnas att lyssna på. Det kan även tänkas dyka upp en tryckt version av bloggen framöver. /D.S.

Sakta, men säkert

Så händer det. Inte plötsligt, men påtagligt. Läkningen och tillfrisknandet. Efter månader av sjukskrivning, promenader, vila, meditation och andra återhämtande aktiviteter börjar det märkas på allvar. Senaste månaderna har det skett en påtaglig förbättring. Jag har mer energi och ork. Arbetsträningen på 25% har blivit arbete på 50%. Det är fortfarande långt kvar till full kraft, vad det nu innebär, men ändå.

Eftersom jag märker förbättringen så tydligt tycker jag det förtjänar lite funderingar. Dagarna präglas inte längre av trötthet och begränsningar i samma utsträckning. Jag klarar aktiviteter, som för ett halvår sedan hade varit helt otänkbara. Bl a har jag varit på Svenska psykiatrikongressen, tre dagar i Göteborg. Jag tog pauser under dagarna och hoppade över ett par föreläsningar. Visst var jag riktigt trött på kvällarna, men återhämtade mig faktiskt fullt till morgonen efter.

Jag tar det som ett tydligt och glädjande tecken på att det verkligen går åt rätt håll.

Som en parentes kan nämnas att psykisk ohälsa relaterad till stress och utmattningssyndrom var brett och omfattande behandlat på kongressen. Många spännande och stimulerande föreläsningar. Det här är problem som tas på allvar!

Det där med svackor och uttalat behov av återhämtning är en sak där tillfrisknandet verkligen märks. Allt mer sällan dyker huvudvärk och övermannande trötthet upp. Likaså behovet av att ligga still på soffan i tystnad. Det händer fortfarande, men inte ens varje vecka. När det händer vet jag oftast varför. Ibland kanske jag t o m kan förutse att risken finns. Dessutom brukar faktiskt ett par timmars vila räcka.

Det är inte lätt att bedöma hur påfrestande en aktivitet blir för hjärnan, men det går allt bättre.

Faktum är att flera saker fungerar bättre än innan jag blev sjukskriven. Sömnen är djupare, även om jag ibland vaknar. Läsningen fungerar bättre än den gjort på flera år. Jag kan t o m försjunka i en bok på tåget, utan att bli distraherad av pratande medresenärer. Minnet är till vissa delar bättre. Det märks t ex när jag ska handla mat. Förut kunde jag knappt hålla tre saker i huvudet. Nu kan jag komma ihåg betydligt fler. Fast jag skriver helst en lista, för att avlasta hjärnan.

En annan sak jag har märkt är glädjen på arbetet. Jag har fortfarande långt kvar till patientarbete, men det finns mängder med andra uppgifter att göra. För första gången på flera år har hittat tillbaka till en genuin glädje. Det är stimulerande och roligt att arbete.
Det blir sorgligt när jag tittar bakåt. Hur stress och press under flera år, gradvis åt upp arbetsglädjen. Inte så att jag inte tyckte om mitt arbete(Vissa delar hade jag kunnat vara utan.), men den där riktiga glädjen hade försvunnit.

Jag är glad över att se fram emot att gå till jobbet.

Utmaningen just nu är, liksom tidigare, att bromsa. Hur roligt jag än har och hur många idéer jag än får, så har jag fortfarande nedsättningar och begränsningar. Om jag tänker på tio saker jag vill göra, måste kanske sju prioriteras bort. Hur kul än alla tio känns. Antalet aktiviteter på en dag måste begränsas, likaså antalet aktiviteter på en vecka. Mycket längre än så sträcker sig inte min horisont i nuläget. Jag märker dock att den expanderar.

Med mig har jag min ”verktygslåda”; det jag lärt mig längs vägen. Att lyssna på kropp och hjärna. Att ta tid för återhämtning. Att prioritera återhämtning. Jag har ännu flera att ta till vid behov. Det är ett kontinuerligt lärande och lärande bygger mycket på upprepning. Likaså förändring. Det är lätt att glömma bort de nya kunskaperna, när behovet inte är lika påtagligt. Så en och annan nit går jag på. Sånt är livet.

Jag inser nu att jag varken kan eller vill återgå till det liv jag hade innan. Först nu har jag börjat se andra möjligheter. Ett annat sätt att leva. Den framtid jag uppfattade som oklar och oroväckande börjar klarna. Jag fylls av tillförsikt istället för oro.

Efter en lång uppförsbacke, känns det som att det börjar plana ut. Jag går med lätta steg den annalkande våren till mötes.

Sömn

En god natts sömn. Vad är inte det värt? Djup, återhämtande och läkande sömn. Att sedan vakna pigg och utvilad, redo för en ny dag. Sömn är en förutsättning för livet faktiskt. Starkt förknippad med vårt välmående, såväl fysiskt som psykiskt. Fortsätt läsa

Meditation och mindfulness

Länge har jag tvekat inför att skriva om det här. Det handlar om företeelser med sina rötter i uråldriga traditioner, med stark koppling till andlighet. Många av effekterna är inte kartlagda och upplevelsen har oräkneligt antal bottnar. Det blir som att skriva en text med titeln Världshaven, med utgångspunkten att jag badade i somras.
Likväl har det varit och är en viktig del av min rehabilitering och vardag. Jag upplever en mängd positiva effekter. Dessutom finns det vetenskapliga belägg för att meditation hjälper läkandet vid utmattningssyndrom. Fortsätt läsa

Tvivel

Det här är ett ämne som legat och spökat i bakhuvudet ett bra tag. Återkommande dyker tvivel upp. Kommer jag bli frisk? Tillräckligt återställd för att kunna arbeta som läkare igen? Dagar, veckor och månader går. Framtiden känns osäker och rädsla kan smyga sig på. Vad ska det bli av mig? Många frågor väcks. Frågor utan svar. Det är kanske det som blir problemet för mig. Under hela mitt vuxna liv har jag haft en bild av vart jag är på väg. En plan. Färdiga svar. Fortsätt läsa

Tystnad

Jag har tidigare skrivit om att jag tränar på att vila. Det är en viktig del i min rehabilitering och avgörande för att hjärnan ska kunna läka. Hur jag sedan vilar kan vara lite olika, men en gemensam komponent är tystnad. Hemma, i skogen eller vid havet. Ju lugnare och tystare det är runt mig, desto bättre mår jag. I den motsatta situationen, med mycket och stökiga ljud, blir det uppenbart hur ansträngande det är. Det är som att filterfunktionen är borta eller skadad. Jag kan inte ”stänga av” ljud utifrån. Fortsätt läsa

Motion

Motion är bra vid utmattningsssyndrom. Det är nog alldeles sant. Att det är sant betyder inte att det är lätt. Jag har klurat på det här och mitt eget förhållande till motion. Tyvärr kan jag inte säga att jag har en naturlig och avslappnad inställning. Jag mår bra av att röra på mig, men måste ständigt påminna och motivera mig själv. Dessvärre är det emellanåt alltför lätt att smita undan. En lättare förkylning kan utan problem leda till åtskilliga veckors ”återhämtning”, innan jag lite motvilligt sneglar på joggingskorna igen. Eftersom att motionera inte är något jag gör ”naturligt”, innebär det en slags förändring för mig och förändring är svårt(Se inlägg om förändring). Fortsätt läsa

Bakslag, svackor och trötthet

Senaste dagarna har jag varit tröttare än på länge. Det händer emellanåt. Ofta kan jag förstå varför, när jag funderar lite kring det. Det kan likväl leda till att jag blir låg och lättirriterad. Jag har kommit fram till att det är oerhört viktigt hur jag ser på tröttheten. Beroende på vilken etikett jag sätter på den, så påverkar den mig olika. Det är ju en enorm skillnad på betrakta det som ett bakslag, en försämring i utmattningen, jämfört med att se det som en naturlig reaktion på ökad aktivitet. Fortsätt läsa

Hjärnstress och koncentration

podicon

Uppmärksamhet som fladdrar. Bristande fokus. Under flera år innan jag blev sjukskriven upplevde jag koncentrationssvårigheter. Jag hade svårt att t ex läsa skönlitteratur och tidskrifter. Det var som att min hjärna krävde en viss nivå av stimulans för att kunna hålla kvar fokus. Lugna aktiviteter, som att läsa, blev den snabbt uttråkad av. Olika göromål skulle klaras av snabbt och effektivt. Tankarna var inte sällan i nästa uppgift. Vid några tillfällen funderade jag t o m på om jag hade någon form av mer grundläggande uppmärksamhetsproblem.

Varför skriver jag då om det här? Jo, jag har efter nästan 1,5 års sjukskrivning konstaterat att det börjat förändras. Fortsätt läsa

Att vila

Det blev en hektiskt start av den här bloggen och en mycket större grej än jag räknat med. En del oförutsedda effekter behövde åtgärdas och jag fick lägga ner mer arbete än jag var beredd på, men sånt händer. Som en följd av det har jag behövt mer återhämtning än vanligt.
Nu låg jag på soffan och kom att tänka på en text jag redan skrivit, som skulle passa bra i det här läget. Dels till sitt innehåll, men också för att den är färdigskriven.


podicon

När jag tänker tillbaka på hur mitt liv såg ut innan jag blev sjukskriven, så inser jag att jag aldrig vilade. Aldrig kanske är att ta i, men väldigt, väldigt sällan. Det var inte en naturlig del av mitt liv och jag har inga minnen av vila. Vad jag gjorde var olika typer av aktiviteter. Mentala och fysiska om vartannat. Mestadels mentala. Fortsätt läsa

Paradoxal överbelastning

Det har blivit en enorm uppmärksamhet och spridning av mitt inlägg om utmattningssyndrom. Långt större än jag kunde föreställa mig. Jag är glad och tacksam för all uppmuntran och stöd. Tack!
Naturligtvis är det fantastiskt roligt, men kanske samtidigt oroande. Omfattningen av uppmärksamheten kanske ger en fingervisning om hur stort och utbrett den här typen av problematik är.

Hur roligt det än är, så kvarstår det faktum att jag befinner mig under tillfrisknande från ett utmattningssyndrom. Jag måste hushålla med mina krafter. Paradoxalt nog har min vilja att dela med mig medfört en ökad belastning. Fortsätt läsa

%d bloggare gillar detta: