Den här texten skrev jag för att skicka som insändare till någon tidning. Nu slumpade det sig så att media för närvarande svämmar över av olika larmrapporter och berättelser från en överbelastad sjukvård. Fler insändare av den sorten behövs nog inte just nu, så jag lät saken bero. Mitt fokus är istället flyttat till vad vi konkret kan göra och planen är att återkomma med lite funderingar kring det. Får se var det landar.
Hur som helst är jag nöjd med texten, så den får ligga här på bloggen istället.

Allt gott,
Niklas


Mayday! Mayday!

Hallå! Politiker, direktörer, ledningsgrupper och chefer på olika nivåer. Kan jag få låna era öron ett ögonblick? Jag vill berätta något viktigt om en annan del av världen. Långt från styrgrupper, verksamhetsutvecklingsmöten och framtidsvisioner.
Bakom alla siffror, tabeller och diagram finns en verklighet, där det finns riktiga människor. Varenda en med en egen historia, ett eget liv. Ner till minsta lilla stapel i powerpoint-presentationen.

Jag vet att det börjat synas i siffrorna att något inte står rätt till och faktum är att de där människorna går sönder. En efter en, i allt högre takt. Under lång tid har de vänt ut och in på sig själva av lojalitet, bokstavligen slitit i sitt anletes svett och tänjt på sig själva till bristningsgränsen. Nu passerar ett ökande antal den gränsen.

De brister.

Det här är människor som valt att utbilda sig för att, på olika sätt, ta hand om sina medmänniskor. Att bota, lindra och trösta. Förutom utbildning, krävs tid och utrymme för att göra det. Tid för att lyssna och reflektera, tid för etiska diskussioner, tid för eftertanke. Utrymme att vårda, utrymme att andas, utrymme i reserv när det kniper.

De här förutsättningarna minskar sakta men säkert. Allt mer tid går till att utföra göromål i byråkratins och administrationens tjänst. Kraven ökar ständigt. På alla områden. Från dokumentationen av genomfört arbete till tidsregistreringssystemens flexkorrigeringar. Från nya kvalitetsregister till återkommande uppdateringar i föråldrade datasystem. Omvärlden begär insyn, information och underlag. Utveckling och kvalitet. En ständig strävan att bli bättre och snabbare. Ett flertal av dessa krav är berättigade, men det minskar inte bördan för de som ska utföra arbetet.

Jag tar hjälp av en liknelse för att försöka tydliggöra problemet.

Vi tänker oss det hela som ett stort fartyg. Med kommandobrygga, soldäck, hytter och salonger. De personer jag beskriver ovan är de som ser till att fartyget flyter och rör sig framåt. De ser till att motorerna snurrar och att eventuella läckor tätas. De städar hytter och ser till att mat serveras i restaurangen. Alla har sin funktion, sin utbildning och erfarenhet.

För att få ett bättre och mer effektivt fartyg införs olika former av kvalitets-, förbättrings- dokumentations- och uppföljningssystem. Alla anställda måste delta i dessa insatser. En ständigt ökande del av arbetstiden går åt till dessa uppgifter.

Tid som måste tas från andra göromål.

De ursprungliga arbetsuppgifterna blir lidande och det är nu problem börjar uppkomma. Någon motor börjar hacka för att oljan inte hinner bytas. En läcka i skrovet tätas tillfälligt och bristfälligt för att tid inte finns. Hytterna städas hjälpligt och den ombordlagade maten ersätts med uppvärmda halvfabrikat. Inte blir det bättre av de ständiga besparingskraven och minskade resurserna.

Det hela går in i onda spiraler. Underhållet blir alltmer eftersatt. Rosten sprider sig och fartyget går sällan med alla motorer igång. Frustration frodas hos besättningen i samma takt som bottenfärgen flagnar. Känslor av otillräcklighet sprider sig. Sjukskrivningar till följd av överbelastning ökar. Ångest inför arbetspass drabbar allt fler i besättningen.

Ingenstans på de nedre däcken syns någon från ledning eller befälsgruppen till. Det enda som kommer uppifrån är nya pålagor, krav och besparingsbeting. Besättningen tillbringar mer tid med att fylla i olika formulär, än de ägnar åt det de är utbildade till. Synpunkter på situation bemöts artigt och med förståelse, men lämnas utan konkret åtgärd.

Sjukskrivningar och uppsägningar följer. Tillfällig personal hyrs in för att hålla fartyget flytande.

På de övre däcken diskuteras visioner och verksamhetsutveckling. Bekymrat rynkas pannor över fartygets låga fart och larmrapporter från de olika avdelningarna. Arbetsgrupper tillsätts och enkäter skickas ut. Fler administrativa tjänster inrättas.

Men varför är det inte någon som bemödar sig om att besöka de nedre däcken? Varför är det inte någon som frågar den bedrövade maskinisten vad hen behöver för att kunna göra sitt arbete och må bra? Varför är det inte någon som sätter stopp för fler pålagor?

Det får fortgå.

För så här ser verkligheten ut. Trots att personal ur olika kategorier går på knäna, gråter och blir sjuka, så görs i praktiken inte något för att minska på belastningen. Snarare ökas den. Effekten av sjukskrivningar och uppsägningar blir dessutom att en allt mindre grupp lämnas att sköta ett proportionellt sett större uppdrag. Med mindre resurser, då enheter måste stängas till följd av personalbrist.

I Dagens Nyheter 2015-04-01 kunde man läsa om den kraftiga ökningen av stressrelaterade sjukskrivningar. Försäkringskassan hade då konstaterat en ökning med 73% av dessa ärenden under perioden 2012 till 2014. Någon utplaning har inte skett.

Försäkringskassans rapport Psykisk ohälsa, Korta analyser 2016:2 visar på hårresande siffror. Ökningen av antalet startade sjukfall i diagnosgruppen anpassningsstörningar och stressreaktioner ökade med 119%(sic!) mellan 2010 och 2015. Diagnosen utmattningssyndrom ingår i denna grupp, men det går ej att utläsa hur stor andel den utgör.

2017-02-24 rapporterade Sveriges Radio om den alarmerande ökningen av långtidssjukskrivna unga kvinnliga läkare. Uttryckt per 1000 har antalet gått från 5,4 2014 till 8,6 2015.

Det här är bara toppen av ett isberg. Till skillnad från verklighetens isberg, så växer det här istället för att krympa. Det växer i skrämmande takt och vi ligger på kurs rakt mot det.

Det är hög tid att politiker och arbetsgivare ser sitt ansvar i det här. Gabriel Wikström kommer med denna uppmaning till landstingen och hans lösning med bl a e-hälsovisionen är säkert bra på sikt. Visioner hjälper dock inte de som är på väg att gå under nu. Människor på gränsen till utmattning. De som tvivelsutan är på väg mot långa sjukskrivningar. Ta ert ansvar. Sluta öka belastningen på redan hårt pressad personal. Ta hand om dem istället. Skydda dem. Vårda dem. Framför allt lyssna på dem.

Ett svar på det här är faktiskt helt ointressant. Det hjälper inte. Lyft istället blicken från siffrorna och gå ut i verkligheten. Trösta de trötta och ledsna. Fråga vad ni konkret kan göra för att minska belastningen för de som är på väg att gå under. Och gör det sedan! Visioner och strategier i all ära, men nu behövs handling. Akut.

Med hälsningar från nedre däck,

Niklas Nygren
Specialistläkare i psykiatri


Dramatisk ökning av stressrelaterade sjukskrivningar

Psykisk ohälsa, Korta analyser 2016:2

Allt fler kvinnliga läkare sjukskrivna för utmattningssyndrom

Gabriel Wikström om utbränd vårdpersonal: Väldigt problematiskt

Share