Vad är egentligen bra nog? En på många sätt central fråga när det gäller utmattning tror jag. Jag har haft anledning att fundera en del kring det i samband med min arbetsträning. Hjärnan fungerar inte som tidigare och det finns ingen möjlighet att jag i nuläget ska kunna prestera på en nivå, som kommer i närheten av vad jag gjort förut. Jag vet det. Likväl märker jag hur gamla tankemönster smyger sig på. Duger det jag gör? Är det tillräckligt bra?

Hur vet vi egentligen vad som är tillräckligt bra? När det gäller vissa typer av arbetsuppgifter finns detta tydligt specificerat. En gång i tiden jobbade jag inom elektronikindustrin. Varje produkt vi tillverkade granskades och godkändes utifrån fastställda kvalitetsdokument. Samma sak gäller nog för de flesta områden där det faktiskt går att mäta kvaliteten. Så enkelt, kan jag tänka. Och tryggt. Jag fick löpande feedback på om mitt arbete var bra nog eller inte.

När jag betraktar de olika delarna mitt arbete som läkare består av, inser jag hur många som saknar någon form av kvalitetsmått. Att något är bra blir relativt och flytande. Riktlinjer är mer övergripande. Bedömningen av mitt arbete ter sig emellanåt godtycklig och jag saknar något fast att hålla i.

De pålagor som kommer handlar ofta om förbättring, att vi måste bli bättre. Bättre på att skriva intyg och journaler, bättre på att fylla i kvalitetsregister, bättre på att bli bättre. Naturligtvis ska vi sträva efter att bli bättre på det vi gör, men varför kommer det aldrig information kring vad som är bra nog?

Självklart blir jag glad när någon säger att jag gjort ett bra arbete, men vad betyder det egentligen om jag inte vet vad det mäts mot? Jag vill fortsätta göra ett bra arbete och skapar därför en egen måttstock för vad som är bra. Min egen kvalitetsgranskning.
Här någonstans hamnar jag i trassel. Min kvalitetsgranskande funktion har högt ställda krav och kan vara skoningslös i sina omdömen. Den lägger gärna kraven vid gränsen av min förmåga, ibland lite högre ändå.
Ett mått på vad som är bra blir gärna hur många klagomål jag slipper. Att alla är nöjda med arbetet jag gör. Vilket är en omöjlighet. Det går inte. Med andra ord finns ett oändligt utrymme för förbättring.
Jämförelsen med andra kan också ligga och spöka i bakgrunden. Även det en helt omöjlig måttstock, för det kommer alltid finns någon som klarar mer och är bättre. Alltid.

Utelämnad till mig själv hamnar jag som synes lätt i problem.

Om vi vidgar perspektivet och ser det här ur ett samhällsperspektiv, så ser vi en liknande problematik på många områden. Vi omges i media av förebilder för hur vi kan(och bör) leva våra liv bättre. Bo bättre, äta bättre, slappna av bättre. Ofta ligger målbilden en bra bit utanför vad som egentligen är rimligt. Samma sak här, visst är det bra att försöka förändra sitt liv i en positiv riktning. Mot ett liv man kanske kan vara mer tillfreds med. Men det finns en uppenbar risk att effekten blir omvänd. Jag duger inte. Jag anstränger mig inte tillräckligt. Andra kan, men inte jag.

Budskapen som förmedlar att ”du duger och är bra nog”, formligen drunknar i floden av ”inte bra nog”.

img_3022

Hur kan det komma sig att vi är så som många som inte duger, inte gör ett tillräckligt bra arbete, inte är bra nog, i våra egna ögon? Var kommer det ifrån? Det kan inte komma från så många andra än oss själva. Våra inre måttstockar är inte anpassade till verkligheten. De är snarare utformade utifrån påhittade, photoshoppade fantasibilder. Överexponerade och tillrättalagda.
Det kan verka helt galet, men det är vi, vårt samhälle, som skapat dem. Tillgång och efterfrågan. Vi vill ha dem. Köper dem. Fantasi blir verklighet. Verklighet blir värklighet.
1800-talets husförhör avseende budorden var nog en västanfläkt, jämfört med det bombardemang med ideal vi självmant utsätter oss för idag. Vi lever i fruktan, men inte inför gud. Vi lever i fruktan inför att inte vara bra nog.

I ett individualistiskt samhälle går vi i ensamhet med denna fruktan. Vi lever i illusionen att ingen annan har samma rädsla. Säkrast att vara tyst om saken och kämpa på.

Vilken är då min måttstock, när jag nu arbetstränar? Jag har svårt att svara på det, ärligt talat(Jag har faktiskt efterfrågat en). Men känslan finns där, av att det jag lyckas åstadkomma inte är bra nog. Det är absolut inte någon annan som antyder eller säger. Det kommer från mig själv. Den hårdaste bedömaren är, som så ofta, jag själv. Jag håller på och gör upp med den här delen och det blir plågsamt tydligt hur svårt det är. Men det går.

Jag är bra nog.

Du är bra nog.