En psykiaters funderingar

Tankar kring psykiatri, mänsklighet, samhället och livet i allmänhet

Kategori: Utmattningssyndrom (sida 1 av 2)

I backspegeln

Hade jag kunnat bromsa tidigare? Jag kan fundera över om mitt utmattningssyndrom och sjukskrivning hade kunnat undvikas. Vad hade krävts? Det är en svår fråga. Den går inte att besvara enkelt och dessutom är det egentligen inte så intressant för mig. Jag hamnade där jag gjorde och det kommer ju inte förändras. Men det kan vara nyttigt ur ett lite större perspektiv. Om inte annat kanske det skulle kunna vara till nytta för andra, som befinner sig i liknande situationer.

Att titta i backspegeln kan medför känslor av skuld och skam. Helt ärligt kan jag säga att jag inte känner det så. Jag är övertygad om att jag gjorde så gott jag kunde. På olika sätt försökte jag bromsa. Sista året innan jag blev sjukskriven gick jag t ex ner i arbetstid. Inte så mycket, men ändå. Jag försökte sköta motion och gick ofta promenader på mina lunchpauser. Efter bästa förmåga försökte jag sätta gränser på jobbet. Tyvärr räckte det inte.

Jag hade på känn att det var på gång. Mer än en gång tänkte jag ”Om jag stannar nu, vet jag inte när jag kommer igång igen.”. Rädsla, skam och skuld finns nog med och förhindrar ett inbromsande. De bidrar sannolikt till den ”blindhet” jag upplever finns inför riskerna. Vad blir konsekvenserna om jag inte längre gör allt det här arbetet? Hur blir det då med patienterna? Om inte jag fortsätter dra min del av lasset kommer mina kollegor belastas ytterligare.
Ur arbetsgivarens perspektiv kanske det ser ut på ett liknande sätt. En hårt pressad verksamhet ”vill” inte se riskerna, då det skulle innebära att man måste agera. Ett agerande som ovillkorligen måste inbegripa en avlastning och ett behov av ökade resurser som följd.

Nyligen satt jag i samtal med min närmaste chef. Jag tog upp frågan om vad som kunde ha gjorts mer. Både från min sida och från arbetsgivarens. Vi tillät oss att försöka vara lite efterkloka. Jag hade signalerat på olika sätt, men ingen av oss förstod hur allvarlig situationen egentligen var. Såhär i efterhand kan man väl säga att det hade behövts konkreta och rätt omfattande insatser. T ex att snabbt sätta in en hyrläkare på halvtid för att avlasta.
I samtal med en annan chef blev det tydligt att första linjens chefer på många sätt sitter i samma båt som medarbetarna. Ständigt ökande krav uppifrån och administrativt arbete, vilket tar oerhört mycket tid. Tiden för personalvård, om vi kallar det så, får stryka på foten.

Dagens chefer tenderar att komma allt längre från det arbetet ”på golvet”.

Vilka insatser som än hade blivit gjorda i arbetssituationen, hade jag likväl behövt göra det personliga utvecklingsarbete jag gjort nu under sjukskrivningen. I annat fall är risken uppenbar att jag snabbt hade hamnat i samma situation igen. Hade jag i det läget varit mottaglig för att genomföra de förändringarna? Jag vet faktiskt inte.

En annan person jag diskuterat den här frågan med är min terapeut, som är legitimerad psykoterapeut inom KBT och har djupgående kunskap om och erfarenhet av utmattningssyndrom. Hon kom med en mycket viktig pusselbit för att förstå mina svårigheter att avvika från den destruktiva väg jag vandrade.

I en situation när utmattningen kommit en bit, har stresshormonet kortisol hunnit orsaka betydande skador på nervcellerna i hjärnan. Detta medför att den mentala(kognitiva) orken och energin är begränsad. Mest energisparande i det läget är att fortsätta som förut. Att välja en annan väg än den uppkörda(intränade), skulle kräva mer av hjärnan än den förmår.

Hur tydligt man än ser och förstår det ohållbara i situationen, är det paradoxalt nog minst arbetsamt att fortsätta.

Det behövs med andra ord hjälp av någon utifrån för att bryta den.

Frågan är av vem? En möjlighet är arbetsgivaren. Om det funnits ett system för att aktivt följa medarbetares grad av stress och belastning. Kanske med kollegiala gruppsamtal som bas. Det skulle nog vara klokt att ha med företagshälsovård på ett hörn också.

Först och främst behöver det finnas tid och utrymme för chefer att agera. Hur ska de annars kunna märka om någon är på väg att gå under? Hur ska de annars kunna sätt in insatser för att hjälpa till att förhindra det?

Eget ansvar är naturligtvis viktigt. Var och en bör efter bästa förmåga ta hand om sig själva, men jag tror inte det räcker. För en del kanske. När jag tittar tillbaka på hur jag själv agerat, har jag faktiskt svårt att se på vilket sätt jag hade kunnat göra annorlunda. Om jag ska försöka vara realistisk.

Jag gjorde så gott jag kunde.

En möjlighet hade kanske varit att byta till en specialitet med lägre nivå av press, om det nu finns någon sådan. Kanske säga upp mig. Byta yrkesbana helt. Inte ett lätt beslut att ta.

Det här är funderingar som hänger sig kvar. Jag ser kollegor och vänner gå under. Media svämmar över av olika larmrapporter. Vad kan vi göra? Vad kan den göra som känner den ökända väggen närma sig? Till att börja med är det viktigt att faktiskt ta sin oro på allvar. Prata med någon om den. Det borde väl kanske i första hand vara den närmaste chefen, men kan lika gärna vara en klok husläkare eller företagshälsovård. Diskutera med anhöriga. Även skyddsombud borde ha en roll att spela i det här.

Lyssna på kroppen och hjärnan.

Sannolikt har signalerna funnits där länge. De är värda att ta på allvar. När kraschen väl är ett faktum har kroppen tröttnat på att vänta och tar saken i egna händer. Vägen tillbaka är lång. Ibland mycket lång. Priset högt. Finns det en möjlighet att bromsa innan, är det i högsta grad värt det.

Jag känner ingen skam och jag sörjer inte. Det blev som det blev. Nu är jag här och mår faktiskt bättre än jag gjort på flera år. Det kunde kanske ha gått på ett annat sätt, men det gjorde det inte. Blickar i backspegeln kan vara bra för att försöka lära sig av historien. Det går dock inte att ändra på den. Förhoppningsvis har jag lärt mig tillräckligt för att inte hamna i samma situation igen.


Arbetsmiljöverket – Föreskrifter om organisatorisk och social arbetsmiljö träder i kraft

Institutet för stressmedicin – Hälsofrämjande arbete

Karolinska Exhaustion Disorder Scale(KEDS), självskattningstest för utmattningssyndrom

Bob Hansson – Det största hotet mot ett friskt samhälle är vår egen duktighet

Sömn

En god natts sömn. Vad är inte det värt? Djup, återhämtande och läkande sömn. Att sedan vakna pigg och utvilad, redo för en ny dag. Sömn är en förutsättning för livet faktiskt. Starkt förknippad med vårt välmående, såväl fysiskt som psykiskt. Fortsätt läsa

Meditation och mindfulness

Länge har jag tvekat inför att skriva om det här. Det handlar om företeelser med sina rötter i uråldriga traditioner, med stark koppling till andlighet. Många av effekterna är inte kartlagda och upplevelsen har oräkneligt antal bottnar. Det blir som att skriva en text med titeln Världshaven, med utgångspunkten att jag badade i somras.
Likväl har det varit och är en viktig del av min rehabilitering och vardag. Jag upplever en mängd positiva effekter. Dessutom finns det vetenskapliga belägg för att meditation hjälper läkandet vid utmattningssyndrom. Fortsätt läsa

Tvivel

Det här är ett ämne som legat och spökat i bakhuvudet ett bra tag. Återkommande dyker tvivel upp. Kommer jag bli frisk? Tillräckligt återställd för att kunna arbeta som läkare igen? Dagar, veckor och månader går. Framtiden känns osäker och rädsla kan smyga sig på. Vad ska det bli av mig? Många frågor väcks. Frågor utan svar. Det är kanske det som blir problemet för mig. Under hela mitt vuxna liv har jag haft en bild av vart jag är på väg. En plan. Färdiga svar. Fortsätt läsa

Tack för i år!

Det har varit en spännande, om än bitvis omtumlande start av den här bloggen.

Den senaste veckan har det dock varit problem med överbelastning av servern. Tyvärr verkar det ha varit en enskild person som orsakat att servern stängde ner. Medvetet eller av misstag vet jag inte. Jag försöker efter bästa förmåga undersöka hur liknande händelser kan undvikas framöver. Så långt hjärnan räcker. Sidan fungerar nu som den ska igen. Stort tack till Inleed för utomordentlig service.

Förhoppningsvis kommer det snurra på utan trassel över helgerna.

Tack för allt stöd och uppmuntran, som inkommit på olika sätt. Jag tar nu ”ledigt” från blogg och podd. Planen är att återkomma efter nyår. Sen får vi se vad verkligheten har för plan.. 🙂

Jag önskar alla en God Vilsam Jul och ett Gott Nytt Balanserat År!

Allt gott,

Niklas

En bra bok

Åtskilliga böcker finns om stress och utmattning. Jag kan erkänna att jag inte läst så många. Innan hade jag inte tid och sedan jag blev sjukskriven för att jag inte kunnat. Läsning har varit ett problem, vilket det är för många med utmattningsproblematik.

Det finns dock en bok, som jag både kunnat läsa och ta till mig. Väggen – En utbränd psykiaters noteringar av Pia Dellson. Fortsätt läsa

Tystnad

Jag har tidigare skrivit om att jag tränar på att vila. Det är en viktig del i min rehabilitering och avgörande för att hjärnan ska kunna läka. Hur jag sedan vilar kan vara lite olika, men en gemensam komponent är tystnad. Hemma, i skogen eller vid havet. Ju lugnare och tystare det är runt mig, desto bättre mår jag. I den motsatta situationen, med mycket och stökiga ljud, blir det uppenbart hur ansträngande det är. Det är som att filterfunktionen är borta eller skadad. Jag kan inte ”stänga av” ljud utifrån. Fortsätt läsa

Empatitrött?

Det här med att vara utmattad innehåller flera olika sorters trötthet. Kanske är det därför det kan upplevas så oförutsägbart när tröttheten dyker upp. Jag har t ex precis varit hos optikern och fått konstaterat att jag behöver nya glasögon. Sannolikt hittade jag ytterligare en delorsak till trötthet(och huvudvärk) där. Ibland kan tröttheten kännas omotiverad och svår att förklara. Fortsätt läsa

För den som hellre lyssnar

Som ett komplement till de texter jag skriver har jag börjat spela in en podd. Ett alternativ för den som inte kan, orkar eller har tid att läsa. Jag hade själv stora problem med läsning under första året av min sjukskrivning och ibland är det fortfarande påfrestande. Det kan ju också vara så att man hellre lyssnar än läser. Fortsätt läsa

Julens utma(tt)ningar

Oj, oj, oj.. Att skriva ett inlägg kring utmattning och jul var en utmaning. Andra advent och jag har inte fått något tillskott av kraft och energi av tomten i förskott. Hjärna tar ingen som helst hänsyn till att det snart är jul. Det finns inte någon magisk lucka i adventskalendern med dolda reserver. Fortsätt läsa

Motion

Motion är bra vid utmattningsssyndrom. Det är nog alldeles sant. Att det är sant betyder inte att det är lätt. Jag har klurat på det här och mitt eget förhållande till motion. Tyvärr kan jag inte säga att jag har en naturlig och avslappnad inställning. Jag mår bra av att röra på mig, men måste ständigt påminna och motivera mig själv. Dessvärre är det emellanåt alltför lätt att smita undan. En lättare förkylning kan utan problem leda till åtskilliga veckors ”återhämtning”, innan jag lite motvilligt sneglar på joggingskorna igen. Eftersom att motionera inte är något jag gör ”naturligt”, innebär det en slags förändring för mig och förändring är svårt(Se inlägg om förändring). Fortsätt läsa

Bakslag, svackor och trötthet

Senaste dagarna har jag varit tröttare än på länge. Det händer emellanåt. Ofta kan jag förstå varför, när jag funderar lite kring det. Det kan likväl leda till att jag blir låg och lättirriterad. Jag har kommit fram till att det är oerhört viktigt hur jag ser på tröttheten. Beroende på vilken etikett jag sätter på den, så påverkar den mig olika. Det är ju en enorm skillnad på betrakta det som ett bakslag, en försämring i utmattningen, jämfört med att se det som en naturlig reaktion på ökad aktivitet. Fortsätt läsa

Förändring

Att tillfriskna från utmattning och inte hamna där igen kräver förändring.

Förändring. Är. Svårt.

Under det gångna 1,5 året har det blivit tydligt för mig att jag dragits(dras) med beteenden som sakta, men säkert har skadat mig. Efter hand har jag, mer eller mindre framgångsrikt, genomfört flera förändringar. Jag undrar om någon av dessa förändringar kan betraktas som bestående. Det krävs ett ständigt arbete och att jag är vaksam på mig själv. Ibland kan det kännas som att försöka dressera en katt. Fortsätt läsa

Eget ansvar

Arbetsträning. Efter nästan 1,5 års sjukskrivning är det lite som att starta upp ett maskineri som stått still en längre tid. Det går trögt, hackigt och tjuvstannar. Slumrande dator-inloggningar ska väckas till liv. Hjärnan måste motvilligt konfronteras med göromål den med glädje tagit en paus ifrån. Häromdagen var jag inne i det så kallade självservice-systemet. Det är där jag förväntas rätta felaktiga in- och utstämplingar, ansöka om ledighet och liknande. Mitt på skärmen ser jag min sista utstämpling innan jag blev sjukskriven 2015.

En fredag kl 17:47. Fortsätt läsa

Pappa är trött igen

Såhär i höstlovstider sätts man som utmattad på prov i sitt föräldraskap. Att vara förälder ställer krav man inte kan sjukskrivas ifrån. I mitt fall är vi två, som kan dela på föräldraskapet och i möjligaste mån ge varandra utrymme för vila och återhämtning. Det funkar till viss del, men inte alltid. Det är ju bara jag som är sjukskriven. För resten av familjen gäller skola och arbete. Inte alltid på samma tider. Livspusslet upphör inte magiskt att vara en utmaning bara för att man blir sjukskriven. Tvärtom kanske. Just nu är det som sagt höstlov och önskemål på aktiviteter framförs. En uschlig situation för den utmattade föräldern.


Nej, pappa följer inte med till badhuset. Nej, pappa orkar inte. Nej, pappa behöver vila idag. Nej, nej, nej.. Det kan kännas som att det är det enda svar jag har nuförtiden, även om det är inte helt sant. Vad jag har är en hjärna, som är stenhård med vad den orkar med och inte. Närmast noll förhandlingsutrymme. Fortsätt läsa

Att inte kunna skynda

podicon

Jag missade bussen. Vet inte om jag tittat fel i tabellen eller snurrat till det på annat sätt. Sådant händer mig nuförtiden. Ingen katastrof. Det skulle nog gå ett tåg istället om några minuter. En blick på skärmen med avgående tåg avslöjade att det rörde sig om väldigt få minuter. För att hinna skulle jag behöva kolla pengar på kontot, eventuellt föra över pengar, ladda reskortet, köpa biljett och ta mig ombord. Det hade jag nog hunnit. Innan. Förr i tiden.

Jag missade tåget också och tog nästa buss, 45 minuter senare. Fortsätt läsa

Alla har ångest

podicon

Förlust av kontroll över det som händer i livet kan utlösa ångest. Lite överraskande, var det faktiskt vad som drabbade mig i samband med att jag sjösatte den här bloggen för ett par veckor sedan. Mitt första inlägg blev i det närmaste ”viralt”. Spridningen var enorm och trycket på servern så stort att den inte klarade av alla besökare. Jag blev överrumplad och oerhört stressad. När det var som värst befann jag mig i gränslandet till ångest.
Det var väl meningen att nå ut till andra, som en god vän till mig påpekade. Förvisso, men det blev för mycket och för snabbt för min slitna hjärna att hantera. Jag är mycket tacksam för att virala fenomen på internet är kortlivade.


Har alla ångest? Nä, det kanske är att ta i. Ångest är ett ord. Ett ord som används på många olika sätt, för att beskriva väldigt olika saker. Jag tror inte alla upplever att de har eller har haft ångest, men jag är säker på att alla kan känna igen sig om jag beskriver det ur ett lite annat perspektiv. Det finns dessutom ett starkt samband mellan dessa processer och utmattningssyndrom. Oavsett om man upplever sig ha ångest eller inte. Fortsätt läsa

Hjärnstress och koncentration

podicon

Uppmärksamhet som fladdrar. Bristande fokus. Under flera år innan jag blev sjukskriven upplevde jag koncentrationssvårigheter. Jag hade svårt att t ex läsa skönlitteratur och tidskrifter. Det var som att min hjärna krävde en viss nivå av stimulans för att kunna hålla kvar fokus. Lugna aktiviteter, som att läsa, blev den snabbt uttråkad av. Olika göromål skulle klaras av snabbt och effektivt. Tankarna var inte sällan i nästa uppgift. Vid några tillfällen funderade jag t o m på om jag hade någon form av mer grundläggande uppmärksamhetsproblem.

Varför skriver jag då om det här? Jo, jag har efter nästan 1,5 års sjukskrivning konstaterat att det börjat förändras. Fortsätt läsa

Den osynliga arbetsökningen

podicon

Jag har, liksom många andra försökt att arbeta effektivare. Trots kurser och allehanda tips kom jag inte till rätta med arbetssituationen. Med åren blev det snarast värre. Tankar om inkompetens och ineffektivitet dök allt som oftast upp. Nu har jag förstått att jag är långt ifrån ensam. Många andra, i olika branscher, sitter i likande situationer. Vad är det som händer?

Sjukskrivningstalen för utmattningsrelaterad ohälsa är stigande, vilket inte är någon nyhet. Orsaken är inte något mysterium; vi arbetar för mycket och återhämtar oss för lite, för att ta den korta versionen.

Väldigt få av våra lösningar för att komma till rätta med problemet, innebär någon egentlig minskning av mängden arbete. De handlar ofta om att göra arbetet snabbare och mer effektivt. Mängden och omfattningen av arbetsuppgifter vi förväntas utföra verkar dessutom öka, omärkligt och smygande. Fortsätt läsa

Att vila

Det blev en hektiskt start av den här bloggen och en mycket större grej än jag räknat med. En del oförutsedda effekter behövde åtgärdas och jag fick lägga ner mer arbete än jag var beredd på, men sånt händer. Som en följd av det har jag behövt mer återhämtning än vanligt.
Nu låg jag på soffan och kom att tänka på en text jag redan skrivit, som skulle passa bra i det här läget. Dels till sitt innehåll, men också för att den är färdigskriven.


podicon

När jag tänker tillbaka på hur mitt liv såg ut innan jag blev sjukskriven, så inser jag att jag aldrig vilade. Aldrig kanske är att ta i, men väldigt, väldigt sällan. Det var inte en naturlig del av mitt liv och jag har inga minnen av vila. Vad jag gjorde var olika typer av aktiviteter. Mentala och fysiska om vartannat. Mestadels mentala. Fortsätt läsa

Äldre inlägg
%d bloggare gillar detta: