En psykiaters funderingar

Tankar kring psykiatri, mänsklighet, samhället och livet i allmänhet

Ett slut, en början

När är det dags att avsluta en aktivitet eller projekt? Eller för all del ett arbete eller en blogg. Hur länge ska man fortsätta och för vems skull? Jag kan titta tillbaka på mitt liv och se hur ofta jag fortsatt med saker för någon annans skull. Det som händer är att lusten och glädjen dör. Engagemang och intresse ersätts med en känsla av krav och tristess.

Ett utmärkt exempel på det här är mitt ritande och målande. Under lång tid låg penslar och pennor på hyllan, men för några år sedan vaknade kreativiteten till liv igen. Jag började så smått med blyertsteckningar och det blev riktigt bra. Jag experimenterade med porträtt. Snart befann jag mig i en situation där jag fick beställningar och önskemål. Jätteroligt naturligtvis. Om det inte hade varit för att jag började göra bilderna för andras skull, inte för min egen. Det blev tråkigt att rita och jag slutade. Lite senare ”gjorde jag upp” med konsten. Det blev tydligt för mig var det hade gått snett. Sedan den dagen har jag uteslutande gjort bilder jag vill. För mig själv. För att jag vill och har lust.

Svårare kan det vara i arbetslivet. Naturligtvis ingår tråkiga och jobbiga uppgifter i alla arbeten. Det är nog få förunnat att slippa den biten helt. Förhoppningsvis uppvägs negativa delar av att en övervägande del är inspirerande, rolig och lustfylld. Men i dagens bistra arbetsklimat är detta långt ifrån en självklarhet.

Det sker dessutom en utarmning av kärnan i många arbeten, vilket jag berört i tidigare texter. De glädjeskapande och stimulerande delarna dukar under i allt mer administrationstyngda och toppstyrda verksamheter.

Att byta arbete är inte alltid helt enkelt. En mängd faktorer spelar in, såsom arbetsmarknad, ekonomi, pendlingsavstånd, flexibilitet i privatlivet etc. Inte minst en känsla av plikt gentemot arbetskamrater och kunder eller patienter.
Men kanske det kan vara värt att åtminstone se sig om efter vilka möjligheter man har, om det är så att lusten till arbetet helt försvunnit och möjligheterna att påverka arbetssituationen är obefintliga. Jag är övertygad om att risken för att drabbas av utmattningssyndrom ökar flerfalt i en situation där glädjen och lusten i arbetet inte finns närvarande.

Nu i efterhand kan jag se att jag hade förlorat en hel del av glädjen i arbetet. Det blev för mycket helt enkelt. Blir det det under för lång tid, finns risken att man förr eller senare dukar under. Visst fanns det kvar glädje på flera sätt, men i jämförelse med den glädje jag känner inför arbetet nu blir det en rätt sorglig tillbakablick.

Många saker har lärt mig de senaste (snart) två åren. Jag har genomfört olika förändringar, i stort och smått. Det här är en av dem. Att i längden inte fortsätta med saker för någon annans skull. Det gäller i arbetet, men också på andra områden. Jag försöker ha ett öga på det och är beredd att omvärdera, ifall mätaren fastnar på olust-sidan.

Det här resonemanget gäller även den här bloggen. Nej, det finns ingen olust förknippad med den. Det är fortfarande roligt att skriva. Men det är ändå dags att avsluta. För den här gången. Jag började skriva av olika orsaker. Det blev ett sätt för mig att sortera i mina tankar och det som hänt mig. Samtidigt tyckte jag att det fanns ett behov av att försöka lyfta fram problemet med utmattningssyndrom, som växer lavinartat. Uppmärksamheten kring mina texter har blivit större än jag kunnat ana och det är fantastiskt roligt.

Mitt tillfrisknande går framåt och livet förändras ännu en gång.

Jag ger mig ut i arbetslivet med nya kunskaper och erfarenheter, som jag vill försöka använda på ett bra sätt. Till det behövs min energi och mitt fokus.

Bloggen har fyllt sitt syfte och jag känner att jag är klar. Jag har skrivit de texter jag ville, med utgångspunkt i min historia. Det finns naturligtvis oerhört mycket mer att skriva om när det gäller utmattningssyndrom och relaterade områden. Men min historia har sett ut såhär och det har jag, i mångt och mycket, satt som en begränsning för det jag valt att skriva om. Viktigt har också varit lusten.

Det här blir med andra ord den sista texten i det här ”kapitlet”. För den sakens skull är inte boken avslutad. Ett nytt kapitel är under utformning. Hur det kommer att se ut vet jag inte riktigt än. Jag utesluter inte att jag återkommer och berättar om det längre fram, men just nu blir det ett uppehåll. Sannolikt med stora inslag av promenader och lustfyllda aktiviteter i olika former.

Jag vill tacka alla som följt mig på resan såhär långt. Det har varit fantastiskt spännande, stimulerande och givande. Tack för alla glada tillrop, uppmuntran och feedback ni kommit med!

På återseende!

Allt gott,

P.S. Jag kommer fortsätta spela in poddversionen av bloggen, så att alla inlägg ska finnas att lyssna på. Det kan även tänkas dyka upp en tryckt version av bloggen framöver. /D.S.

Sakta, men säkert

Så händer det. Inte plötsligt, men påtagligt. Läkningen och tillfrisknandet. Efter månader av sjukskrivning, promenader, vila, meditation och andra återhämtande aktiviteter börjar det märkas på allvar. Senaste månaderna har det skett en påtaglig förbättring. Jag har mer energi och ork. Arbetsträningen på 25% har blivit arbete på 50%. Det är fortfarande långt kvar till full kraft, vad det nu innebär, men ändå.

Eftersom jag märker förbättringen så tydligt tycker jag det förtjänar lite funderingar. Dagarna präglas inte längre av trötthet och begränsningar i samma utsträckning. Jag klarar aktiviteter, som för ett halvår sedan hade varit helt otänkbara. Bl a har jag varit på Svenska psykiatrikongressen, tre dagar i Göteborg. Jag tog pauser under dagarna och hoppade över ett par föreläsningar. Visst var jag riktigt trött på kvällarna, men återhämtade mig faktiskt fullt till morgonen efter.

Jag tar det som ett tydligt och glädjande tecken på att det verkligen går åt rätt håll.

Som en parentes kan nämnas att psykisk ohälsa relaterad till stress och utmattningssyndrom var brett och omfattande behandlat på kongressen. Många spännande och stimulerande föreläsningar. Det här är problem som tas på allvar!

Det där med svackor och uttalat behov av återhämtning är en sak där tillfrisknandet verkligen märks. Allt mer sällan dyker huvudvärk och övermannande trötthet upp. Likaså behovet av att ligga still på soffan i tystnad. Det händer fortfarande, men inte ens varje vecka. När det händer vet jag oftast varför. Ibland kanske jag t o m kan förutse att risken finns. Dessutom brukar faktiskt ett par timmars vila räcka.

Det är inte lätt att bedöma hur påfrestande en aktivitet blir för hjärnan, men det går allt bättre.

Faktum är att flera saker fungerar bättre än innan jag blev sjukskriven. Sömnen är djupare, även om jag ibland vaknar. Läsningen fungerar bättre än den gjort på flera år. Jag kan t o m försjunka i en bok på tåget, utan att bli distraherad av pratande medresenärer. Minnet är till vissa delar bättre. Det märks t ex när jag ska handla mat. Förut kunde jag knappt hålla tre saker i huvudet. Nu kan jag komma ihåg betydligt fler. Fast jag skriver helst en lista, för att avlasta hjärnan.

En annan sak jag har märkt är glädjen på arbetet. Jag har fortfarande långt kvar till patientarbete, men det finns mängder med andra uppgifter att göra. För första gången på flera år har hittat tillbaka till en genuin glädje. Det är stimulerande och roligt att arbete.
Det blir sorgligt när jag tittar bakåt. Hur stress och press under flera år, gradvis åt upp arbetsglädjen. Inte så att jag inte tyckte om mitt arbete(Vissa delar hade jag kunnat vara utan.), men den där riktiga glädjen hade försvunnit.

Jag är glad över att se fram emot att gå till jobbet.

Utmaningen just nu är, liksom tidigare, att bromsa. Hur roligt jag än har och hur många idéer jag än får, så har jag fortfarande nedsättningar och begränsningar. Om jag tänker på tio saker jag vill göra, måste kanske sju prioriteras bort. Hur kul än alla tio känns. Antalet aktiviteter på en dag måste begränsas, likaså antalet aktiviteter på en vecka. Mycket längre än så sträcker sig inte min horisont i nuläget. Jag märker dock att den expanderar.

Med mig har jag min ”verktygslåda”; det jag lärt mig längs vägen. Att lyssna på kropp och hjärna. Att ta tid för återhämtning. Att prioritera återhämtning. Jag har ännu flera att ta till vid behov. Det är ett kontinuerligt lärande och lärande bygger mycket på upprepning. Likaså förändring. Det är lätt att glömma bort de nya kunskaperna, när behovet inte är lika påtagligt. Så en och annan nit går jag på. Sånt är livet.

Jag inser nu att jag varken kan eller vill återgå till det liv jag hade innan. Först nu har jag börjat se andra möjligheter. Ett annat sätt att leva. Den framtid jag uppfattade som oklar och oroväckande börjar klarna. Jag fylls av tillförsikt istället för oro.

Efter en lång uppförsbacke, känns det som att det börjar plana ut. Jag går med lätta steg den annalkande våren till mötes.

I backspegeln

Hade jag kunnat bromsa tidigare? Jag kan fundera över om mitt utmattningssyndrom och sjukskrivning hade kunnat undvikas. Vad hade krävts? Det är en svår fråga. Den går inte att besvara enkelt och dessutom är det egentligen inte så intressant för mig. Jag hamnade där jag gjorde och det kommer ju inte förändras. Men det kan vara nyttigt ur ett lite större perspektiv. Om inte annat kanske det skulle kunna vara till nytta för andra, som befinner sig i liknande situationer.

Att titta i backspegeln kan medför känslor av skuld och skam. Helt ärligt kan jag säga att jag inte känner det så. Jag är övertygad om att jag gjorde så gott jag kunde. På olika sätt försökte jag bromsa. Sista året innan jag blev sjukskriven gick jag t ex ner i arbetstid. Inte så mycket, men ändå. Jag försökte sköta motion och gick ofta promenader på mina lunchpauser. Efter bästa förmåga försökte jag sätta gränser på jobbet. Tyvärr räckte det inte.

Jag hade på känn att det var på gång. Mer än en gång tänkte jag ”Om jag stannar nu, vet jag inte när jag kommer igång igen.”. Rädsla, skam och skuld finns nog med och förhindrar ett inbromsande. De bidrar sannolikt till den ”blindhet” jag upplever finns inför riskerna. Vad blir konsekvenserna om jag inte längre gör allt det här arbetet? Hur blir det då med patienterna? Om inte jag fortsätter dra min del av lasset kommer mina kollegor belastas ytterligare.
Ur arbetsgivarens perspektiv kanske det ser ut på ett liknande sätt. En hårt pressad verksamhet ”vill” inte se riskerna, då det skulle innebära att man måste agera. Ett agerande som ovillkorligen måste inbegripa en avlastning och ett behov av ökade resurser som följd.

Nyligen satt jag i samtal med min närmaste chef. Jag tog upp frågan om vad som kunde ha gjorts mer. Både från min sida och från arbetsgivarens. Vi tillät oss att försöka vara lite efterkloka. Jag hade signalerat på olika sätt, men ingen av oss förstod hur allvarlig situationen egentligen var. Såhär i efterhand kan man väl säga att det hade behövts konkreta och rätt omfattande insatser. T ex att snabbt sätta in en hyrläkare på halvtid för att avlasta.
I samtal med en annan chef blev det tydligt att första linjens chefer på många sätt sitter i samma båt som medarbetarna. Ständigt ökande krav uppifrån och administrativt arbete, vilket tar oerhört mycket tid. Tiden för personalvård, om vi kallar det så, får stryka på foten.

Dagens chefer tenderar att komma allt längre från det arbetet ”på golvet”.

Vilka insatser som än hade blivit gjorda i arbetssituationen, hade jag likväl behövt göra det personliga utvecklingsarbete jag gjort nu under sjukskrivningen. I annat fall är risken uppenbar att jag snabbt hade hamnat i samma situation igen. Hade jag i det läget varit mottaglig för att genomföra de förändringarna? Jag vet faktiskt inte.

En annan person jag diskuterat den här frågan med är min terapeut, som är legitimerad psykoterapeut inom KBT och har djupgående kunskap om och erfarenhet av utmattningssyndrom. Hon kom med en mycket viktig pusselbit för att förstå mina svårigheter att avvika från den destruktiva väg jag vandrade.

I en situation när utmattningen kommit en bit, har stresshormonet kortisol hunnit orsaka betydande skador på nervcellerna i hjärnan. Detta medför att den mentala(kognitiva) orken och energin är begränsad. Mest energisparande i det läget är att fortsätta som förut. Att välja en annan väg än den uppkörda(intränade), skulle kräva mer av hjärnan än den förmår.

Hur tydligt man än ser och förstår det ohållbara i situationen, är det paradoxalt nog minst arbetsamt att fortsätta.

Det behövs med andra ord hjälp av någon utifrån för att bryta den.

Frågan är av vem? En möjlighet är arbetsgivaren. Om det funnits ett system för att aktivt följa medarbetares grad av stress och belastning. Kanske med kollegiala gruppsamtal som bas. Det skulle nog vara klokt att ha med företagshälsovård på ett hörn också.

Först och främst behöver det finnas tid och utrymme för chefer att agera. Hur ska de annars kunna märka om någon är på väg att gå under? Hur ska de annars kunna sätt in insatser för att hjälpa till att förhindra det?

Eget ansvar är naturligtvis viktigt. Var och en bör efter bästa förmåga ta hand om sig själva, men jag tror inte det räcker. För en del kanske. När jag tittar tillbaka på hur jag själv agerat, har jag faktiskt svårt att se på vilket sätt jag hade kunnat göra annorlunda. Om jag ska försöka vara realistisk.

Jag gjorde så gott jag kunde.

En möjlighet hade kanske varit att byta till en specialitet med lägre nivå av press, om det nu finns någon sådan. Kanske säga upp mig. Byta yrkesbana helt. Inte ett lätt beslut att ta.

Det här är funderingar som hänger sig kvar. Jag ser kollegor och vänner gå under. Media svämmar över av olika larmrapporter. Vad kan vi göra? Vad kan den göra som känner den ökända väggen närma sig? Till att börja med är det viktigt att faktiskt ta sin oro på allvar. Prata med någon om den. Det borde väl kanske i första hand vara den närmaste chefen, men kan lika gärna vara en klok husläkare eller företagshälsovård. Diskutera med anhöriga. Även skyddsombud borde ha en roll att spela i det här.

Lyssna på kroppen och hjärnan.

Sannolikt har signalerna funnits där länge. De är värda att ta på allvar. När kraschen väl är ett faktum har kroppen tröttnat på att vänta och tar saken i egna händer. Vägen tillbaka är lång. Ibland mycket lång. Priset högt. Finns det en möjlighet att bromsa innan, är det i högsta grad värt det.

Jag känner ingen skam och jag sörjer inte. Det blev som det blev. Nu är jag här och mår faktiskt bättre än jag gjort på flera år. Det kunde kanske ha gått på ett annat sätt, men det gjorde det inte. Blickar i backspegeln kan vara bra för att försöka lära sig av historien. Det går dock inte att ändra på den. Förhoppningsvis har jag lärt mig tillräckligt för att inte hamna i samma situation igen.


Arbetsmiljöverket – Föreskrifter om organisatorisk och social arbetsmiljö träder i kraft

Institutet för stressmedicin – Hälsofrämjande arbete

Karolinska Exhaustion Disorder Scale(KEDS), självskattningstest för utmattningssyndrom

Bob Hansson – Det största hotet mot ett friskt samhälle är vår egen duktighet

Mayday! Mayday!

Den här texten skrev jag för att skicka som insändare till någon tidning. Nu slumpade det sig så att media för närvarande svämmar över av olika larmrapporter och berättelser från en överbelastad sjukvård. Fler insändare av den sorten behövs nog inte just nu, så jag lät saken bero. Mitt fokus är istället flyttat till vad vi konkret kan göra och planen är att återkomma med lite funderingar kring det. Får se var det landar.
Hur som helst är jag nöjd med texten, så den får ligga här på bloggen istället. Fortsätt läsa

Sömn

En god natts sömn. Vad är inte det värt? Djup, återhämtande och läkande sömn. Att sedan vakna pigg och utvilad, redo för en ny dag. Sömn är en förutsättning för livet faktiskt. Starkt förknippad med vårt välmående, såväl fysiskt som psykiskt. Fortsätt läsa

Meditation och mindfulness

Länge har jag tvekat inför att skriva om det här. Det handlar om företeelser med sina rötter i uråldriga traditioner, med stark koppling till andlighet. Många av effekterna är inte kartlagda och upplevelsen har oräkneligt antal bottnar. Det blir som att skriva en text med titeln Världshaven, med utgångspunkten att jag badade i somras.
Likväl har det varit och är en viktig del av min rehabilitering och vardag. Jag upplever en mängd positiva effekter. Dessutom finns det vetenskapliga belägg för att meditation hjälper läkandet vid utmattningssyndrom. Fortsätt läsa

Tvivel

Det här är ett ämne som legat och spökat i bakhuvudet ett bra tag. Återkommande dyker tvivel upp. Kommer jag bli frisk? Tillräckligt återställd för att kunna arbeta som läkare igen? Dagar, veckor och månader går. Framtiden känns osäker och rädsla kan smyga sig på. Vad ska det bli av mig? Många frågor väcks. Frågor utan svar. Det är kanske det som blir problemet för mig. Under hela mitt vuxna liv har jag haft en bild av vart jag är på väg. En plan. Färdiga svar. Fortsätt läsa

Tack för i år!

Det har varit en spännande, om än bitvis omtumlande start av den här bloggen.

Den senaste veckan har det dock varit problem med överbelastning av servern. Tyvärr verkar det ha varit en enskild person som orsakat att servern stängde ner. Medvetet eller av misstag vet jag inte. Jag försöker efter bästa förmåga undersöka hur liknande händelser kan undvikas framöver. Så långt hjärnan räcker. Sidan fungerar nu som den ska igen. Stort tack till Inleed för utomordentlig service.

Förhoppningsvis kommer det snurra på utan trassel över helgerna.

Tack för allt stöd och uppmuntran, som inkommit på olika sätt. Jag tar nu ”ledigt” från blogg och podd. Planen är att återkomma efter nyår. Sen får vi se vad verkligheten har för plan.. 🙂

Jag önskar alla en God Vilsam Jul och ett Gott Nytt Balanserat År!

Allt gott,

Niklas

En bra bok

Åtskilliga böcker finns om stress och utmattning. Jag kan erkänna att jag inte läst så många. Innan hade jag inte tid och sedan jag blev sjukskriven för att jag inte kunnat. Läsning har varit ett problem, vilket det är för många med utmattningsproblematik.

Det finns dock en bok, som jag både kunnat läsa och ta till mig. Väggen – En utbränd psykiaters noteringar av Pia Dellson. Fortsätt läsa

Tystnad

Jag har tidigare skrivit om att jag tränar på att vila. Det är en viktig del i min rehabilitering och avgörande för att hjärnan ska kunna läka. Hur jag sedan vilar kan vara lite olika, men en gemensam komponent är tystnad. Hemma, i skogen eller vid havet. Ju lugnare och tystare det är runt mig, desto bättre mår jag. I den motsatta situationen, med mycket och stökiga ljud, blir det uppenbart hur ansträngande det är. Det är som att filterfunktionen är borta eller skadad. Jag kan inte ”stänga av” ljud utifrån. Fortsätt läsa

Empatitrött?

Det här med att vara utmattad innehåller flera olika sorters trötthet. Kanske är det därför det kan upplevas så oförutsägbart när tröttheten dyker upp. Jag har t ex precis varit hos optikern och fått konstaterat att jag behöver nya glasögon. Sannolikt hittade jag ytterligare en delorsak till trötthet(och huvudvärk) där. Ibland kan tröttheten kännas omotiverad och svår att förklara. Fortsätt läsa

För den som hellre lyssnar

Som ett komplement till de texter jag skriver har jag börjat spela in en podd. Ett alternativ för den som inte kan, orkar eller har tid att läsa. Jag hade själv stora problem med läsning under första året av min sjukskrivning och ibland är det fortfarande påfrestande. Det kan ju också vara så att man hellre lyssnar än läser. Fortsätt läsa

Julens utma(tt)ningar

Oj, oj, oj.. Att skriva ett inlägg kring utmattning och jul var en utmaning. Andra advent och jag har inte fått något tillskott av kraft och energi av tomten i förskott. Hjärna tar ingen som helst hänsyn till att det snart är jul. Det finns inte någon magisk lucka i adventskalendern med dolda reserver. Fortsätt läsa

Motion

Motion är bra vid utmattningsssyndrom. Det är nog alldeles sant. Att det är sant betyder inte att det är lätt. Jag har klurat på det här och mitt eget förhållande till motion. Tyvärr kan jag inte säga att jag har en naturlig och avslappnad inställning. Jag mår bra av att röra på mig, men måste ständigt påminna och motivera mig själv. Dessvärre är det emellanåt alltför lätt att smita undan. En lättare förkylning kan utan problem leda till åtskilliga veckors ”återhämtning”, innan jag lite motvilligt sneglar på joggingskorna igen. Eftersom att motionera inte är något jag gör ”naturligt”, innebär det en slags förändring för mig och förändring är svårt(Se inlägg om förändring). Fortsätt läsa

Bakslag, svackor och trötthet

Senaste dagarna har jag varit tröttare än på länge. Det händer emellanåt. Ofta kan jag förstå varför, när jag funderar lite kring det. Det kan likväl leda till att jag blir låg och lättirriterad. Jag har kommit fram till att det är oerhört viktigt hur jag ser på tröttheten. Beroende på vilken etikett jag sätter på den, så påverkar den mig olika. Det är ju en enorm skillnad på betrakta det som ett bakslag, en försämring i utmattningen, jämfört med att se det som en naturlig reaktion på ökad aktivitet. Fortsätt läsa

Förändring

Att tillfriskna från utmattning och inte hamna där igen kräver förändring.

Förändring. Är. Svårt.

Under det gångna 1,5 året har det blivit tydligt för mig att jag dragits(dras) med beteenden som sakta, men säkert har skadat mig. Efter hand har jag, mer eller mindre framgångsrikt, genomfört flera förändringar. Jag undrar om någon av dessa förändringar kan betraktas som bestående. Det krävs ett ständigt arbete och att jag är vaksam på mig själv. Ibland kan det kännas som att försöka dressera en katt. Fortsätt läsa

Psykiatrisk diagnostik

Det här är ett lite annorlunda blogginlägg, jämfört med tidigare. Likväl ett angeläget ämne tycker jag. Psykiatriska diagnoser är ett komplicerat kapitel och det råder en del förvirring kring det. Inte minst när det gäller utmattningssyndrom och relaterade diagnoser kanske.
Beskrivningen är medvetet förenklad, men jag hoppas att den tjänar sitt syfte. Kanske något frågetecken kan rätas ut. En varning utfärdas till alla trötta hjärnor, då texten blev både längre och kanske ”tyngre” än vanligt. Fortsätt läsa

Skammen

Jag skäms inte för att vara sjukskriven. Åtminstone försöker jag intala mig själv det. Jag vet att min hjärna är trasig. Jag vet ungefär hur den är trasig, det finns forskning som förklarar. Jag vet att jag har rätt att vara sjukskriven. Likväl finns den där någonstans. Skammen. Att inte vara bra nog. Inte hålla måttet. Inte duga. Fortsätt läsa

Bra nog

Vad är egentligen bra nog? En på många sätt central fråga när det gäller utmattning tror jag. Jag har haft anledning att fundera en del kring det i samband med min arbetsträning. Hjärnan fungerar inte som tidigare och det finns ingen möjlighet att jag i nuläget ska kunna prestera på en nivå, som kommer i närheten av vad jag gjort förut. Jag vet det. Likväl märker jag hur gamla tankemönster smyger sig på. Duger det jag gör? Är det tillräckligt bra? Fortsätt läsa

Eget ansvar

Arbetsträning. Efter nästan 1,5 års sjukskrivning är det lite som att starta upp ett maskineri som stått still en längre tid. Det går trögt, hackigt och tjuvstannar. Slumrande dator-inloggningar ska väckas till liv. Hjärnan måste motvilligt konfronteras med göromål den med glädje tagit en paus ifrån. Häromdagen var jag inne i det så kallade självservice-systemet. Det är där jag förväntas rätta felaktiga in- och utstämplingar, ansöka om ledighet och liknande. Mitt på skärmen ser jag min sista utstämpling innan jag blev sjukskriven 2015.

En fredag kl 17:47. Fortsätt läsa

« Äldre inlägg
%d bloggare gillar detta: