En psykiaters funderingar

Tankar kring psykiatri, mänsklighet, samhället och livet i allmänhet

Månad: april 2017

Ett slut, en början

När är det dags att avsluta en aktivitet eller projekt? Eller för all del ett arbete eller en blogg. Hur länge ska man fortsätta och för vems skull? Jag kan titta tillbaka på mitt liv och se hur ofta jag fortsatt med saker för någon annans skull. Det som händer är att lusten och glädjen dör. Engagemang och intresse ersätts med en känsla av krav och tristess.

Ett utmärkt exempel på det här är mitt ritande och målande. Under lång tid låg penslar och pennor på hyllan, men för några år sedan vaknade kreativiteten till liv igen. Jag började så smått med blyertsteckningar och det blev riktigt bra. Jag experimenterade med porträtt. Snart befann jag mig i en situation där jag fick beställningar och önskemål. Jätteroligt naturligtvis. Om det inte hade varit för att jag började göra bilderna för andras skull, inte för min egen. Det blev tråkigt att rita och jag slutade. Lite senare ”gjorde jag upp” med konsten. Det blev tydligt för mig var det hade gått snett. Sedan den dagen har jag uteslutande gjort bilder jag vill. För mig själv. För att jag vill och har lust.

Svårare kan det vara i arbetslivet. Naturligtvis ingår tråkiga och jobbiga uppgifter i alla arbeten. Det är nog få förunnat att slippa den biten helt. Förhoppningsvis uppvägs negativa delar av att en övervägande del är inspirerande, rolig och lustfylld. Men i dagens bistra arbetsklimat är detta långt ifrån en självklarhet.

Det sker dessutom en utarmning av kärnan i många arbeten, vilket jag berört i tidigare texter. De glädjeskapande och stimulerande delarna dukar under i allt mer administrationstyngda och toppstyrda verksamheter.

Att byta arbete är inte alltid helt enkelt. En mängd faktorer spelar in, såsom arbetsmarknad, ekonomi, pendlingsavstånd, flexibilitet i privatlivet etc. Inte minst en känsla av plikt gentemot arbetskamrater och kunder eller patienter.
Men kanske det kan vara värt att åtminstone se sig om efter vilka möjligheter man har, om det är så att lusten till arbetet helt försvunnit och möjligheterna att påverka arbetssituationen är obefintliga. Jag är övertygad om att risken för att drabbas av utmattningssyndrom ökar flerfalt i en situation där glädjen och lusten i arbetet inte finns närvarande.

Nu i efterhand kan jag se att jag hade förlorat en hel del av glädjen i arbetet. Det blev för mycket helt enkelt. Blir det det under för lång tid, finns risken att man förr eller senare dukar under. Visst fanns det kvar glädje på flera sätt, men i jämförelse med den glädje jag känner inför arbetet nu blir det en rätt sorglig tillbakablick.

Många saker har lärt mig de senaste (snart) två åren. Jag har genomfört olika förändringar, i stort och smått. Det här är en av dem. Att i längden inte fortsätta med saker för någon annans skull. Det gäller i arbetet, men också på andra områden. Jag försöker ha ett öga på det och är beredd att omvärdera, ifall mätaren fastnar på olust-sidan.

Det här resonemanget gäller även den här bloggen. Nej, det finns ingen olust förknippad med den. Det är fortfarande roligt att skriva. Men det är ändå dags att avsluta. För den här gången. Jag började skriva av olika orsaker. Det blev ett sätt för mig att sortera i mina tankar och det som hänt mig. Samtidigt tyckte jag att det fanns ett behov av att försöka lyfta fram problemet med utmattningssyndrom, som växer lavinartat. Uppmärksamheten kring mina texter har blivit större än jag kunnat ana och det är fantastiskt roligt.

Mitt tillfrisknande går framåt och livet förändras ännu en gång.

Jag ger mig ut i arbetslivet med nya kunskaper och erfarenheter, som jag vill försöka använda på ett bra sätt. Till det behövs min energi och mitt fokus.

Bloggen har fyllt sitt syfte och jag känner att jag är klar. Jag har skrivit de texter jag ville, med utgångspunkt i min historia. Det finns naturligtvis oerhört mycket mer att skriva om när det gäller utmattningssyndrom och relaterade områden. Men min historia har sett ut såhär och det har jag, i mångt och mycket, satt som en begränsning för det jag valt att skriva om. Viktigt har också varit lusten.

Det här blir med andra ord den sista texten i det här ”kapitlet”. För den sakens skull är inte boken avslutad. Ett nytt kapitel är under utformning. Hur det kommer att se ut vet jag inte riktigt än. Jag utesluter inte att jag återkommer och berättar om det längre fram, men just nu blir det ett uppehåll. Sannolikt med stora inslag av promenader och lustfyllda aktiviteter i olika former.

Jag vill tacka alla som följt mig på resan såhär långt. Det har varit fantastiskt spännande, stimulerande och givande. Tack för alla glada tillrop, uppmuntran och feedback ni kommit med!

På återseende!

Allt gott,

P.S. Jag kommer fortsätta spela in poddversionen av bloggen, så att alla inlägg ska finnas att lyssna på. Det kan även tänkas dyka upp en tryckt version av bloggen framöver. /D.S.

Share

Sakta, men säkert

Så händer det. Inte plötsligt, men påtagligt. Läkningen och tillfrisknandet. Efter månader av sjukskrivning, promenader, vila, meditation och andra återhämtande aktiviteter börjar det märkas på allvar. Senaste månaderna har det skett en påtaglig förbättring. Jag har mer energi och ork. Arbetsträningen på 25% har blivit arbete på 50%. Det är fortfarande långt kvar till full kraft, vad det nu innebär, men ändå.

Eftersom jag märker förbättringen så tydligt tycker jag det förtjänar lite funderingar. Dagarna präglas inte längre av trötthet och begränsningar i samma utsträckning. Jag klarar aktiviteter, som för ett halvår sedan hade varit helt otänkbara. Bl a har jag varit på Svenska psykiatrikongressen, tre dagar i Göteborg. Jag tog pauser under dagarna och hoppade över ett par föreläsningar. Visst var jag riktigt trött på kvällarna, men återhämtade mig faktiskt fullt till morgonen efter.

Jag tar det som ett tydligt och glädjande tecken på att det verkligen går åt rätt håll.

Som en parentes kan nämnas att psykisk ohälsa relaterad till stress och utmattningssyndrom var brett och omfattande behandlat på kongressen. Många spännande och stimulerande föreläsningar. Det här är problem som tas på allvar!

Det där med svackor och uttalat behov av återhämtning är en sak där tillfrisknandet verkligen märks. Allt mer sällan dyker huvudvärk och övermannande trötthet upp. Likaså behovet av att ligga still på soffan i tystnad. Det händer fortfarande, men inte ens varje vecka. När det händer vet jag oftast varför. Ibland kanske jag t o m kan förutse att risken finns. Dessutom brukar faktiskt ett par timmars vila räcka.

Det är inte lätt att bedöma hur påfrestande en aktivitet blir för hjärnan, men det går allt bättre.

Faktum är att flera saker fungerar bättre än innan jag blev sjukskriven. Sömnen är djupare, även om jag ibland vaknar. Läsningen fungerar bättre än den gjort på flera år. Jag kan t o m försjunka i en bok på tåget, utan att bli distraherad av pratande medresenärer. Minnet är till vissa delar bättre. Det märks t ex när jag ska handla mat. Förut kunde jag knappt hålla tre saker i huvudet. Nu kan jag komma ihåg betydligt fler. Fast jag skriver helst en lista, för att avlasta hjärnan.

En annan sak jag har märkt är glädjen på arbetet. Jag har fortfarande långt kvar till patientarbete, men det finns mängder med andra uppgifter att göra. För första gången på flera år har hittat tillbaka till en genuin glädje. Det är stimulerande och roligt att arbete.
Det blir sorgligt när jag tittar bakåt. Hur stress och press under flera år, gradvis åt upp arbetsglädjen. Inte så att jag inte tyckte om mitt arbete(Vissa delar hade jag kunnat vara utan.), men den där riktiga glädjen hade försvunnit.

Jag är glad över att se fram emot att gå till jobbet.

Utmaningen just nu är, liksom tidigare, att bromsa. Hur roligt jag än har och hur många idéer jag än får, så har jag fortfarande nedsättningar och begränsningar. Om jag tänker på tio saker jag vill göra, måste kanske sju prioriteras bort. Hur kul än alla tio känns. Antalet aktiviteter på en dag måste begränsas, likaså antalet aktiviteter på en vecka. Mycket längre än så sträcker sig inte min horisont i nuläget. Jag märker dock att den expanderar.

Med mig har jag min ”verktygslåda”; det jag lärt mig längs vägen. Att lyssna på kropp och hjärna. Att ta tid för återhämtning. Att prioritera återhämtning. Jag har ännu flera att ta till vid behov. Det är ett kontinuerligt lärande och lärande bygger mycket på upprepning. Likaså förändring. Det är lätt att glömma bort de nya kunskaperna, när behovet inte är lika påtagligt. Så en och annan nit går jag på. Sånt är livet.

Jag inser nu att jag varken kan eller vill återgå till det liv jag hade innan. Först nu har jag börjat se andra möjligheter. Ett annat sätt att leva. Den framtid jag uppfattade som oklar och oroväckande börjar klarna. Jag fylls av tillförsikt istället för oro.

Efter en lång uppförsbacke, känns det som att det börjar plana ut. Jag går med lätta steg den annalkande våren till mötes.

Share
%d bloggare gillar detta: