En psykiaters funderingar

Tankar kring psykiatri, mänsklighet, samhället och livet i allmänhet

Månad: mars 2017

I backspegeln

Hade jag kunnat bromsa tidigare? Jag kan fundera över om mitt utmattningssyndrom och sjukskrivning hade kunnat undvikas. Vad hade krävts? Det är en svår fråga. Den går inte att besvara enkelt och dessutom är det egentligen inte så intressant för mig. Jag hamnade där jag gjorde och det kommer ju inte förändras. Men det kan vara nyttigt ur ett lite större perspektiv. Om inte annat kanske det skulle kunna vara till nytta för andra, som befinner sig i liknande situationer.

Att titta i backspegeln kan medför känslor av skuld och skam. Helt ärligt kan jag säga att jag inte känner det så. Jag är övertygad om att jag gjorde så gott jag kunde. På olika sätt försökte jag bromsa. Sista året innan jag blev sjukskriven gick jag t ex ner i arbetstid. Inte så mycket, men ändå. Jag försökte sköta motion och gick ofta promenader på mina lunchpauser. Efter bästa förmåga försökte jag sätta gränser på jobbet. Tyvärr räckte det inte.

Jag hade på känn att det var på gång. Mer än en gång tänkte jag ”Om jag stannar nu, vet jag inte när jag kommer igång igen.”. Rädsla, skam och skuld finns nog med och förhindrar ett inbromsande. De bidrar sannolikt till den ”blindhet” jag upplever finns inför riskerna. Vad blir konsekvenserna om jag inte längre gör allt det här arbetet? Hur blir det då med patienterna? Om inte jag fortsätter dra min del av lasset kommer mina kollegor belastas ytterligare.
Ur arbetsgivarens perspektiv kanske det ser ut på ett liknande sätt. En hårt pressad verksamhet ”vill” inte se riskerna, då det skulle innebära att man måste agera. Ett agerande som ovillkorligen måste inbegripa en avlastning och ett behov av ökade resurser som följd.

Nyligen satt jag i samtal med min närmaste chef. Jag tog upp frågan om vad som kunde ha gjorts mer. Både från min sida och från arbetsgivarens. Vi tillät oss att försöka vara lite efterkloka. Jag hade signalerat på olika sätt, men ingen av oss förstod hur allvarlig situationen egentligen var. Såhär i efterhand kan man väl säga att det hade behövts konkreta och rätt omfattande insatser. T ex att snabbt sätta in en hyrläkare på halvtid för att avlasta.
I samtal med en annan chef blev det tydligt att första linjens chefer på många sätt sitter i samma båt som medarbetarna. Ständigt ökande krav uppifrån och administrativt arbete, vilket tar oerhört mycket tid. Tiden för personalvård, om vi kallar det så, får stryka på foten.

Dagens chefer tenderar att komma allt längre från det arbetet ”på golvet”.

Vilka insatser som än hade blivit gjorda i arbetssituationen, hade jag likväl behövt göra det personliga utvecklingsarbete jag gjort nu under sjukskrivningen. I annat fall är risken uppenbar att jag snabbt hade hamnat i samma situation igen. Hade jag i det läget varit mottaglig för att genomföra de förändringarna? Jag vet faktiskt inte.

En annan person jag diskuterat den här frågan med är min terapeut, som är legitimerad psykoterapeut inom KBT och har djupgående kunskap om och erfarenhet av utmattningssyndrom. Hon kom med en mycket viktig pusselbit för att förstå mina svårigheter att avvika från den destruktiva väg jag vandrade.

I en situation när utmattningen kommit en bit, har stresshormonet kortisol hunnit orsaka betydande skador på nervcellerna i hjärnan. Detta medför att den mentala(kognitiva) orken och energin är begränsad. Mest energisparande i det läget är att fortsätta som förut. Att välja en annan väg än den uppkörda(intränade), skulle kräva mer av hjärnan än den förmår.

Hur tydligt man än ser och förstår det ohållbara i situationen, är det paradoxalt nog minst arbetsamt att fortsätta.

Det behövs med andra ord hjälp av någon utifrån för att bryta den.

Frågan är av vem? En möjlighet är arbetsgivaren. Om det funnits ett system för att aktivt följa medarbetares grad av stress och belastning. Kanske med kollegiala gruppsamtal som bas. Det skulle nog vara klokt att ha med företagshälsovård på ett hörn också.

Först och främst behöver det finnas tid och utrymme för chefer att agera. Hur ska de annars kunna märka om någon är på väg att gå under? Hur ska de annars kunna sätt in insatser för att hjälpa till att förhindra det?

Eget ansvar är naturligtvis viktigt. Var och en bör efter bästa förmåga ta hand om sig själva, men jag tror inte det räcker. För en del kanske. När jag tittar tillbaka på hur jag själv agerat, har jag faktiskt svårt att se på vilket sätt jag hade kunnat göra annorlunda. Om jag ska försöka vara realistisk.

Jag gjorde så gott jag kunde.

En möjlighet hade kanske varit att byta till en specialitet med lägre nivå av press, om det nu finns någon sådan. Kanske säga upp mig. Byta yrkesbana helt. Inte ett lätt beslut att ta.

Det här är funderingar som hänger sig kvar. Jag ser kollegor och vänner gå under. Media svämmar över av olika larmrapporter. Vad kan vi göra? Vad kan den göra som känner den ökända väggen närma sig? Till att börja med är det viktigt att faktiskt ta sin oro på allvar. Prata med någon om den. Det borde väl kanske i första hand vara den närmaste chefen, men kan lika gärna vara en klok husläkare eller företagshälsovård. Diskutera med anhöriga. Även skyddsombud borde ha en roll att spela i det här.

Lyssna på kroppen och hjärnan.

Sannolikt har signalerna funnits där länge. De är värda att ta på allvar. När kraschen väl är ett faktum har kroppen tröttnat på att vänta och tar saken i egna händer. Vägen tillbaka är lång. Ibland mycket lång. Priset högt. Finns det en möjlighet att bromsa innan, är det i högsta grad värt det.

Jag känner ingen skam och jag sörjer inte. Det blev som det blev. Nu är jag här och mår faktiskt bättre än jag gjort på flera år. Det kunde kanske ha gått på ett annat sätt, men det gjorde det inte. Blickar i backspegeln kan vara bra för att försöka lära sig av historien. Det går dock inte att ändra på den. Förhoppningsvis har jag lärt mig tillräckligt för att inte hamna i samma situation igen.


Arbetsmiljöverket – Föreskrifter om organisatorisk och social arbetsmiljö träder i kraft

Institutet för stressmedicin – Hälsofrämjande arbete

Karolinska Exhaustion Disorder Scale(KEDS), självskattningstest för utmattningssyndrom

Bob Hansson – Det största hotet mot ett friskt samhälle är vår egen duktighet

Share

Mayday! Mayday!

Den här texten skrev jag för att skicka som insändare till någon tidning. Nu slumpade det sig så att media för närvarande svämmar över av olika larmrapporter och berättelser från en överbelastad sjukvård. Fler insändare av den sorten behövs nog inte just nu, så jag lät saken bero. Mitt fokus är istället flyttat till vad vi konkret kan göra och planen är att återkomma med lite funderingar kring det. Får se var det landar.
Hur som helst är jag nöjd med texten, så den får ligga här på bloggen istället. Fortsätt läsa

Share
%d bloggare gillar detta: